Grönland

Lucka 18: Prins Christians Sund

S/Y Mary 1 kommentar

Kallt, stilla, dimmigt och en smula magiskt. Med massor av sälar som stack upp sina huvuden här och var. Så var det där ute idag. Denna fjärde advent på Marstrandsfjorden. På väg hem från helgens julbad på Stora Dyrön. Ungefär som i i Prins Christians Sund den där dagen för 2½ år sedan när bilden bakom dagens lucka togs. Denna 100 kilometer mäktiga havskanal som skiljer öarna runt Kap Farväl från resten av Grönland. Ok, vi har inte så många vattenfall, isberg och glaciärer här i Bohuslän. Men på Grönland var det faktiskt varmare i vattnet.

Läs om när vi badar omgivna av isberg

Lucka 15: Inlandsisen

S/Y Mary 8 kommentarer

Jag tycker det är vackert med bilder med bara en enda liten färgklick på. Något som sticker ut, eller inte riktigt passar in. Som den här. Den blå pricken nere i vänstra hörnet ska föreställa Lovis. På väg mot sitt första möte med den grönländska inlandsisen. Åtta år gammal och så förväntansfull att hon inte vill vänta på oss andra, utan stegar före i rask takt. Forsen ni ser på bilden är smältvatten, glaciären drar den sig tillbaka ungefär 15 meter varje år.

Ser fler bilder från vårt möte med den grönländska inlandsisen

Lucka 6: Blomhavet

S/Y Mary 3 kommentarer

Idag är det dags för en bild från Grönland igen. En av de saker som förvånade mig mest när vi steg iland där var alla blommor. Inte bara prästkragar, som på bilden. Utan alla de sorter. Vilda blommor – tätare och fler än jag sett någon annanstans. Kanske för att säsongen är så kort, att alla måste slå ut på en och samma gång. Under de få veckor som sommaren varar. Hur som helst så tycker jag att de blev lite extra fina med isberg i bakgrunden. Och en liten Otto mitt i blomhavet, som pricken över i. Vad tycker du?

Här badar vi omgivna av smörblommor och isberg

Lucka 1: Aappilattoq

S/Y Mary 9 kommentarer

Har du gjort några julklappar än? Så brukar mina barn fråga varje år. Och jag brukar alltid känna mig lite dålig, för vi vuxna gör ju sällan julklappar. Vi bara köper, och köper och köper. Trots att vi vet, att det är de hemmagjorda som är roligast att både ge och få. Så i år tänkte jag överraska mina barn genom att fylla en hel vägg i deras rum med bilder från resan. Foton som påminner om några av alla fina, stolta och roliga stunder de upplevde under sina fyra år på världshaven.

Hur jag ska hinna gå igenom över 100 000 bilder innan jul är fortfarande oklart. Men när jag ändå rotar i arkiven  tänkte jag passa på att lägga ut en bild om dagen här på bloggen. Inte barnens bilder, utan andra som jag stöter på under processens gång och tycker om av olika anledningar. En bild om dagen alltså, fram till jul. Som en typ av julkalender. Kanske roligast för oss själva, med tanke på alla minnen de väcker. Men jag hoppas så klart att även ni tycker om dem.

Så med tio minuter kvar till tolvslaget den 1 december är det alltså dags att presentera bilden bakom den första luckan, bilden i toppen av inlägget. Den föreställer Lovis bakifrån, med den lilla byn Aappilattoq på södra Grönland i bakgrunden. Visst är husen söta? Jag tycker de ser ut som små leksaker eller godisbitar. Underbara vackra Grönland.

Fler bilder från grönländska byar

Inuiter på solsemester

S/Y Mary 3 kommentarer

 

Detta inlägg är sponsrat av Promotur Turismo de Canarias. 

Föreställ dig att du växt upp på en plats där temperaturen ligger under nollan större delen av året. En isolerad liten ö med mindre än 300 invånare, och en och en annan isbjörn. En plats utan restauranger och barer. Inga träd eller höghus. Ett liv utan bio och teater. Omgiven av is. Inlandsis över land, packis och isberg till sjöss. Så kommer det plötsligt en antropolog från Spanien, och frågar om du vill åka på semester. Till Kanarieöarna.

Just det här har faktiskt hänt. En inuitfamilj på elva personer, alla födda och uppvuxna i den lilla ön Kulusuk på Grönlands östkust, fick möjlighet att uppleva Kanarieöarna under några veckor förra våren. Resan filmades och resulterade i en fin liten dokumentär på 24 minuter, Den leende solen.

Vi har besökt båda platserna och kontrasten kan inte vara större. Grönland är en av våra absoluta favoritplatser på jorden, men jag känner mig inte särskilt lockad av att bo där året om. Kanske känner inuiterna samma sak när det gäller Kanarieöarna. Vad tror du?

Läs mer om dokumentären här (välj svenska i menyn uppe till höger)

Grönländska byar

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 Jag har just tittat på femte avsnittet av Familjer på äventyr ännu en gång. Så härligt att kunna återuppleva lite av Grönland precis när man vill. Men det är något som saknas. Först kunde jag inte sätta fingret på det. Men det är byarna förstås. Inte ett hus finns med i avsnittet från Grönland, inte en levande själ. Överhuvudtaget inga tecken på mänsklig närvaro.

Grönland är visserligen ingen tätbefolkad ö. Men de finns där. Inuiterna – utspridda i de mest bedårande små samhällen längs kusten. Bortsett från huvudstaden Nuuk har ingen by mer än ett par tusen invånare, de flesta är betydligt färre än så. Byar dit man bara kan ta sig med helikopter, eller egen båt under sommarmånaderna. Byar där inga vägar når längre än till sista huset. Byar där folk bor, jagar, fiskar, lever.

Inuitsamhällena var en viktig del av vår upplevelse av denna världens största ö. Men att inuiterna själva inte är med i tv-programmet är inte särskilt konstigt. Vi filmade dem aldrig. Vi upplevde att många inuiter var lite tillbakadragna, nästan misstänksamma. Kanske berodde det på att de inte förstod vad vi sa, kanske var de bara blyga. Men det skulle också kunna vara en konsekvens av hur de historiskt behandlats av vårt grannland Danmark. Oavsett, vi ville inte tränga oss på.

Detta är en av de saker som hindrar mig från att bli en bra fotograf, jag är inte fräck nog att fotografera människor på nära håll. Men husen misstyckte inte.

Kvällens doldisar

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kvällens avsnitt av Familjer på äventyr är filmat i de isbergstäta vattnen i nordöstra Canada och södra Grönland. De här trakterna är svårtillgängliga för den som inte har en egen båt eller helikopter. Det mesta materialet har vi därför filmat själva. Men den uppmärksamme noterar också att det förekommer en hel del bilder där båten är filmad på lite avstånd. Dessa klipp har vi doldisarna på den norska segelbåten Skruff att tacka för.

Ja, i programmet framställs vi ofta som ensamma och utsatta, men faktum är att långseglarlivet är ganska socialt. Särskilt i hamn, och det är ju där vi har tillbringat ungefär tre fjärdedelar av tiden under de här åren. Framförallt har vi umgåtts mycket med andra seglande familjer. Men vi har också lärt känna en massa fina bofasta människor på många av de olika platser vi besökt – ofta tack vare barnen. De har agerat bästa tänkbara dörröppnare ute i världen.

Just guttarna på S/Y Skruff träffade vi första gången redan på Newfoundland. Kapten Marius och hans trevliga besättning fick snart en av våra filmkameror ombord. Sedan hängde vi ihop i stort sett hela vägen till Island, där de också fick agera följebåt när det svenska filmteamet kom på besök igen. Den enmastade norska båten som bara skymtar förbi som hastigast här och var i programmet spelade alltså en avgörande roll under inspelningen av avsnitt fem.

Under sommaren hann vi även ta en hel del stillbilder på S/Y Skruff. Det är några av dessa bilder som du kan se i bildspelet ovan. Bilderna på de sanna hjältarna i avsnitt fem.

Isbergens urmoder

S/Y Mary 6 kommentarer
Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Se fler bilder från den grönländska inlandsisen

Liftarna

S/Y Mary 6 kommentarer
Liftarna

Liftarna

SAARLOQ, GRÖNLAND. Det var inte bara vi som hade råkat tajma världsmästerskapen i Grönlandspaddling som äger rum i Qaqortoq varje år, utan även svenskarna Karin och Martin som är här på paddelsemester, och häromdagen stod de där på kajen och sa hej. När vi hade pratat ett tag visade det sig att Martin och jag haft kontakt tidigare, via email i samband med att han och hans barn skulle mönstra på den svenska båten Journeyman över Atlanten. Och nu träffas vi här på Grönland.

Martin och Karin bjöd in oss till att grilla på vandrarhemmet med några av de internationella deltagarna i paddelmästerskapen. En kväll som slutade med att två kanadensiska guldmedaljörer satt och drack karibisk rom ombord på Mary af Rövarhamn halva natten. Och när vi frågade om Karin och Martin ville åka med en bit tackade de ja. Så kom det sig att vi fick två liftare ombord, med tillhörande kajaker på däck.

Idag var det dags för Karin och Martin att mönstra av igen, så de hinner paddla tillbaka västerut innan flyget går. Medan vi fortsätter vår färd österut tillsammans med de goa guttarna på norska Skruff. Vi trivs bra tillsammans, och det känns tryggt att ha lite sällskap. Man är rätt liten och utsatt här. Sjökorten är bristfälliga, vattnet kallt och isbergen många. Vissa stora som fotbollsplaner, andra höga som katedraler.

Isbergen är förrädiskt vackra. De kan snurra runt eller kalva, och täppa till farleder eller ankarvikar närsomhelst. Ändå är vi otroligt mycket mer skyddade än Karin och Martin i sina kajaker. Jag skulle inte vilja byta, det är skönt att kunna krypa in i en uppvärmd kajuta på kvällarna, istället för ett kallt tält. Men det var trevligt att ha Karin och Martin ombord i några dagar; man kanske borde ta upp liftare lite oftare.

Kolla in Karins bilder från Grönlandspaddlingen

Möte med Grönlandsisen

S/Y Mary 4 kommentarer
Inte läge att gå på toa

Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.