Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.