Sömnlös i Söderhavet

S/Y Mary 4 kommentarer

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

Jättevågor på Tahiti

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det sades att de vågor som väntades rulla in mot Tahiti idag skulle gå till historien. Samtidigt som världens bästa surfare är samlade på ön för att göra upp om titeln i Billabong Pro Tahiti 2011. Det fick vi inte missa. Hyrbilen var bokad, och förväntningarna höga.

Vad vi däremot inte riktigt hade räknat med var att samma vågor skulle rulla in över revet där Mary af Rövarhamn låg för ankar. Och besvikelsen var enorm när det imorse stod klart att det inte skulle blir något Billabong för oss idag. Vi kunde inte lämna båten.

Större delen av förmiddagen satt vi som hypnotiserade och stirrade ut mot revet. Vi räknade tyst för oss själva, ett två tre … Trettio sekunder efter en ny våg brutit ute på revet var det som om vattnet sögs bort under oss och ankarkättingen slackade, för  att kort därpå sträckas med ett enormt ryck när vattnet kom tillbaka med full kraft. Sedan började vattnet koka runt omkring oss. Skrämmande, och samtidigt så fascinerande. Att vi bara hade knapp meter under kölen vid normalvattentstånd vågade jag knappt tänka på.

Men när våra två närmsta grannbåtar slitit av sina bojlinor för att driva in mot klipporna var det dags att ta sig ur hypnosen. Vi stod sannolikt näst i tur. Hög tid att ankra om, en sann utmaning under rådande omständigheter. Inte blev det enklare av att vår akterlina hade trasslat in sig i en kätting, men med bara några meter kvar till några elaka korallhuvuden lyckades vi komma loss för att ta oss till en något lugnare del av hamnen.

Ja, vissa dagar blir helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Besvikelsen över att missa Billabong var stor, men vi fick åtminstone uppleva vågorna : )

Se några av höjdpunkterna från dagens Billabong i videoklippet nedan.

I motorproblemens kölvatten

S/Y Mary 1 kommentar

Har du haft mycket motorproblem?” frågade läkaren och tittade medlidande på Ludvig. Han var tydligen inte den förste långseglaren som kom in på Papeetes sjukhus med trasiga knän.

Redan på Galapagos började kapten känna smärtor i vänster knä, särskilt när han låg på knä eller satt på huk. Med fyra egna knäoperationer i bagaget tog jag Ludvigs grimaser på allvar och uppmuntrade honom att uppsöka en läkare. Och mycket riktigt, något fel på minisken var det nog.  Men vad var svårt att säga utan en magnetröntgen. Och någon sådan utrustning fanns naturligtvis inte på Galapagos, inte heller på Marquesas eller Tuamotus.  Men här på Tahiti finns ett utmärkt sjukhus och den utrustning som behövs. Och igår var det äntligen dags – två månader och nästan fyra tusen sjömil senare. Under tiden har smärtorna har kommit och gått, men på sistone har de förvärrats och även höger knä har börjat krångla.

Magnetrötgenbilden visar en spricka i ena minisken.

Magnetrötgenbilderna bekräftade våra farhågor. Ludvig har en spricka i den inre minisken på vänster knä, sannolikt orsakad av tre havererade bränsle-insprutningspumpar och otaliga timmar på knä i det trånga motorrummet.

Någon skanning av höger knä ansåg läkaren inte nödvändig, allt tyder på samma skada. Men det finns fortfarande hopp om att Ludvigs knän kan självläka. Så vi håller tummarna för det. Annars får det bli operation i Australien eller Nya Zeeland.

Nåja, motorn går ju åtminstone fortfarande, och till skillnad från motorn så täcks Ludvig av en extremt bra försäkring : )

Livet på atollen

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Första gången jag träffade dig sa du att du en dag skulle bo på en atoll. Jag visste inte ens vad det var för något… ” Så står det i ett mejl som jag nyligen fick av min kompis Anna. Vi träffades på förarintygskursen på Skeppsholmen i Stockholm för drygt tolv år sedan. Och frågan är om jag visste det själv, vad en atoll var. Men det lät härligt, och det är det. Nu vet jag.

En atoll är egentligen inget annat än ett ringrev, som omringar en sjunken vulkan. I alla fall om man får tro Darwin. Vissa atoller består av en enda lång cirkelformad ö, andra av mindre öar förbundna med rev. Ja, alla är egentligen inte alls runda, vissa är rektangulära. Somliga atoller är helt slutna, medan andra har en öppning djup nog för en segelbåt att passera under rätt förhållanden. Och väl inne väntar paradiset så som många av oss föreställer oss Söderhavet. Intensivt turkost vatten, kritvita palmklädda stränder och tropiska fiskar i alla tänkbara färger.

Jag har alltså äntligen fått prova på lite atolliv, på Tuamotus-öarna i Franska Polyneisen. Vi har snorklat med hajar, dykt efter pärlor och grillat på stranden. Hängt med långseglarkompisar, aktat oss för fallande kokosnötter och lekt sakletare (hittade två skelett). Och snorklat lite till. Haft det otroligt skönt helt enkelt. Här hade man kunnat stanna länge länge. Ja, kanske till och med slå sig ner för gott. Kanske nästa gång …

Imorse angjorde vi Tahiti. Här ska finnas ett utmärkt sjukhus, och det måste uppsökas. Kaptens båda knän verkar vara inne på sista svängen. Liksom matförrådet. Morgondagens besök på stormarknaden kan nog bli en riktig rysare. Till och med Norge har så här långt framstått som billigt i jämförelse med Franska Polynesien.

Mer om matpriser och handel i Franska Polynesien finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.

Haj haj!

S/Y Mary Lämna en kommentar

Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

FAKARAVA, TUAMOTUS. ”Mamma, mamma. Jag såg en dykare. En riktig dykare. Med en flaska på ryggen.” Hela ansiktet strålar bakom cyklopet. Lovis är så lycklig. Tänk, en riktig dykare – hennes livs första. Själv är jag mer imponerad av hajarna som sakta glider fram över revet. Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

De låtsas inte om oss, men jag är säker på att de ser oss. De är inte agressiva, människa är knappast deras favoritföda. Men barnen är onekligen en ganska lämplig ”bite-size”, så man ska nog inte utmana ödet för mycket. Det sägs att den som är modig nog att harpunera en fisk här i Fakarava-atollen lär inte ha mer än tio sekunder på sig att få upp den innan han omringas av hajar. Vi föll inte för frestelsen.

Vi har sett hajar i nästan varenda ankarvik i Franska Polynesien. De är så vanliga att barnen knappt bemödar sig knappt att titta när en haj simmar förbi båten, eller stranden där både barn och hajar verkar leva i symbios. Att se en riktig dykare däremot, det är stort. Det kommer barnen att prata om länge länge.

Fast det är klart,  en riktig hammarhaj skulle nog smälla ännu högre. En sådan har vi inte sett ännu, men de har säkert sett oss …

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med FitPC2

S/Y Mary 4 kommentarer

Denna pyttelilla dator har nästan halverat vår totala strömförbrukning till sjöss.

Tio tusen sjömil. Ända från Kanarieöarna på andra sidan Atlanten till Franska Polynesien  mitt i Stilla havet. Så långt har vi seglat sedan vi förra hösten installerade vår nya navigationsdator ombord – en FitPC2. Det är hög tid för den utlovade utvärderingen.

Vi har tidigare använt flera olika bärbara datorer som navigationsdatorer, men har inte varit helt nöjda med lösningen. Framförallt har de förbrukat för mycket el. Vi ville ha en robust dator utan rörliga delar som drog så lite ström som möjligt. Och valet föll på FitPC2.

Istället för en vanlig hårddisk har vi valt att använda en SSD-disk till vår FitPC2. Den drar mindre el och startar snabbare. SSD-diskar anses också mer tåliga för stötar. För att ytterligare minimera risken för problem använder vi vår FitPC2 enbart för navigering och mejlkommunikation via satellit. Vi är med andra ord aldrig uppkopplade på internet i vanlig mening. På så sätt slipper vi ifrån allt vad antivirusprogram och avancerade brandväggar heter. Dessa tar både tid och kapacitet från datorn, dessutom  känns skillnaden på ett antivirusprogram och ett virus ofta hårfin. Vi har också avaktiverat de maskinvaror som vi ändå inte använder: IR-port, nätverksport med mera. Och resultatet är över förväntan. Datorn startar på tio sekunder från det att vi tryckt på startknappen. Men framförallt så drar den bara 5 Watt istället för de 6-8 Watt som tillverkaren specificerar.

En FitPC2 lär dessutom vara stänktålig, något vi inte velat testa mer än nödvändigt. Men fördelen är uppenbar med tanke på den fuktiga miljö vi vistas i. Det är också skönt med en fast installerad dator. Den sitter där den sitter oavsett hur mycket båten rör sig, och vi slipper allt tidigare strul med kablar som föll ur kontakterna varje gång vi tog fram den bärbara datorn för att starta den.

Men skärmen då, undrar kanske någon. Drar inte den mycket el? Jo, vi använder dessutom en förhållandevis stor skärm (19 tum) för att vi ska kunna navigera direkt från sittbrunnen trots att skärmen sitter monterad inne i båten. En vattentät skärm för utomhusbruk hade troligen varit ett bra alternativ, om det inte vore för prislappen. Vår skärm drar hela 20 Watt, men problemet är inte så stort som man skulle kunna tro. Vi använder nämligen bara  skärmen i längre perioder när den verkligen behövs – i svårnavigerade landnära områden.

Eftersom själva datorn drar så lite el är den alltid påslagen, och en stor och tydlig navigationsskärm är aldrig mer än ett klick bort. Dessutom har vi vår AIS kopplad till datorn och får därmed en varningssignal när ett fartyg närmar sig, även  när skärmen är avstängd. Och skulle SSD-disken mot förmodan krascha har vi en klonad hårddisk-kopia redo att tas i bruk. Och funkar inte den av någon anledning, ja då kan vi alltid använda någon av de laptops vi i normala fall använder för surf. Samtliga datorer ombord har minst ett navigationssystem installerat – OpenCPN och/eller Transas.

Sammanfattningsvis känner vi oss väldigt trygga med vårt navigationssystem ombord. Och vår FitPC2 har överträffat förväntningarna så här långt. Den har  nästan halverat vår totala elförbrukning till sjöss och rekommenderas å det varmaste till alla som är ute efter en liten, robust och strömsnål dator till sin båt. Fem livbojar av fem möjliga.

Återkommer med en ny rapport vid 20 000 sjömil.

Facit: Finn fem fel

S/Y Mary 5 kommentarer

Igår ägnade vi större delen av dagen åt att skrapa botten. Igen. Den bottenfärg vi la på Kanarieöarna förra hösten har inte fungerat särskilt bra. Troligen var den gammal, och till vintern måste vi lyfta båten igen för att göra om jobbet. Men fram till dess försöker vi alltså hålla beväxningen i schack genom att skrapa botten med några veckors mellanrum. Ett tufft jobb, men bra träning. Till vår hjälp har vi isskrapor, perfekta för ändamålet. Inte för hårda, inte för mjuka. Inte för stora, inte för små. Dock inte helt lätta att få tag på i tropikerna, så vår gast Magnus tog med tjugo stycken från Sverige när han besökte oss i Panama.

Isskraporna är bara några av de mer eller mindre märkliga ting vi har med oss ombord men som knappast räknas som klassisk båtutrustning. För ett par veckor sedan listade vi tjugo saker som finns ombord på Mary af Rövarhamn och bad er läsare gissa vilka fem som aldrig kommit till användning så här långt. Omröstningen är nu stängd, och det är dags att presentera de rätta svaren – direkt från en stilla atoll i Söderhavet.

LÄSARNAS SVAR: Kostym, hårfön, tält, isskrapa och löparskor
Ni skötte er bra, tre av fem rätt. Kapten envisas med att säga att den dagen man verkligen behöver en kostym så är det bra att den finns ombord. Men den dagen har inte infunnit sig än. Hårfönen däremot är till bra hjälp när man vill avfrosta kylen snabbt, vilket man behöver göra ganska ofta på varma breddgrader. Tältet har tyvärr inte kommit till användning än. Tänkte att det kanske var bra att ha när vi har är många ombord, men än så länge är det ingen som fallit för frestelsen att tillbringa en natt med myggen på stranden. Kostigt. Isskraporna använder vi som sagt när vi ska göra rent botten. Men när det gäller löparskorna så är jag lite besviken. Dels för att så många av er verkar se det som föga troligt att vi skulle springa en sväng efter solnedgången, men framförallt för att ni har rätt.

RÄTT SVAR: Kostym, löparskor, sovsäck, termos och tält

En stor dag för Otto

S/Y Mary 4 kommentarer

NUKU HIVA, MAQUESASÖARNA. Finns det vägar här mamma, finns det vägar här? Den frågan ställer lille Otto nästan varje gång vi angör en ny hamn. Hans största besvikelse under hela resan var San Blas, bara sand och kokospalmer var han än tittade. Här på Marquesas finns det faktiskt bilar, i alla fall pick-ups och jeepar. Men många av de vikar och byar vi har besökt har helt saknat vägförbindelse. Idag var dock en riktigt stor dag i Ottos liv. Dagen då han såg ett amfibiefordon, en båt och bil i ett. Ja just det, en sån där som bara finns i James Bond-filmer.

Den märkliga skapelsen har kört fram och tillbaka här i viken hela dagen, mellan stranden och den superyacht som ligger ankrad en bit ut. Tillhör tydligen en rik belgare, men så mycket mer information än så lyckades vi inte pumpa ur den vitklädde välkammande chauffören. Läste på internet att man kan hyra superyachten i fråga för en miljon dollar i månaden. Undrar om amfibiefordonen ingår då eller om man måste betala extra …

Hur som helst, en helt vansinnig leksak. Verkar dock inte särskilt sjövärdig. Kolla gärna in videoklippet nedan, med Lovis som kommentator – också hon mäkta imponerad.


Imorgon seglar vi vidare mot Tuamotos övärld, 78 låga atoller som inte lär erbjuda så mycket annat än vita stränder, färgglada korallrev och svajande palmer. Stackars Otto.

Ett år senare

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

NUKU HIVA, MARQUESASÖARNA. Höga stillahavsvågor slår in mot klipporna, och studsar tillbaka. Skapar en stökig, ström och farlig brytande sjö. Det känns som om vi styr rakt in mot berget. Flera hundra meter höga lodräta klippor. Men någonstans där inne ska öppningen finnas. Så smäller det plötsligt till, så det rycker i hela båten. Det är genuan som kollapsar för att sedan fyllas med full kraft igen när en kastvind far ner från bergen. Jag håller ett fast tag i rodret medan Ludvig rullar in seglet och startar motorn. Jag andas ut, den startade den här gången också. Man kan aldrig vara säker.

Snart glider Mary af Rövarhamn in på platt vatten, viken är helt omringad av höga berg – inte helt olikt Norges fjordlandskap. Längst in i viken ser vi en bedårande liten palmklädd strand. Vi är framme, i Daniels bay på ön Nuku Hiva. Viken heter egentligen Baie de Taioa, men är i långseglarkretsar mer känd som just Daniels bay, uppkallad efter den man och hans fru som en gång bodde i sitt enkla lilla hus på den gröna ängen vid stranden, precis vid foten av berget. Här odlade de frukt till alla som ville ha, och erbjöd friskt fjällvatten till långväga seglare med tomma vattentankar. De delade generöst med sig av sin kunskap om livet i dalen och guidade besökare upp till det närliggande Vaipo-fallet, som lär vara världens tredje högsta vattenfall (610 meter). Det berättas också att Daniel förde bok över alla seglare som kom hit. Undrar var de böckerna finns idag.

I årtionden välkomnade Daniel och hans fru seglare till viken. Ända till en dag, för snart tio år sedan, då amerikanska dokusåpan Survivor (USAs motsvarighet till Robinson) dök upp på Nuku Hiva. Det lär ha gått fort. Det amerikanska TV-bolaget flyttade Daniel och hans fru till ett nytt litet hus i den närliggande byn. Och på två dagar utplånade en bulldozer hela deras livsverk, deras hus och deras tropiska trädgård. Snart anlände en lyxig motorkryssare med filmteam ombord, och tjugo glada såpa-deltagare som hoppade i vattnet och simmade in till den nu till synes öde stranden. Ingen vet exakt hur det gick till, men enligt Daniel var det amerikanska TV-bolaget mycket övertygande. När lekarna var över erbjöd man att bygga upp deras hus igen, men nu hade de vant sig vid bekvämligheterna i byn och valde att stanna. Ingenting blev mera sig likt i Daniels bay.

Men viken består, den vackra lilla stranden och den makalösa naturen som Daniel en gång ska ha förälskat sig i. Allt så vackert att man nästan tappar andan. Och den som vill kan ta den trevliga promenaden bort till den bedårande lilla byn dit Daniel och hans fru förflyttades. Ja, den lite mer äventyrlige kan även ta jollen dit och ta sig in i floden som leder in i byn. Men sjön reser sig rejält i flodinloppet när dyningen från havet möter flodvattnet som rinner ut. Självklart kunde vi inte motstå frestelsen. Rustade enbart i badkläder, med torra kläder i en vattentät väska, gjorde vi igår ett försök att angöra byn sjövägen. Det var under stor spänning som vi sicksackade in mellan de höga sjöarna med vår pyttelilla jolle och ännu mindre motor. Men det gick, vi blev bara lite blöta.

Väl inne i byn välkomnades vi inte av Daniel och hans fru, utan fick istället ryktet bekräftat. Mannen som en gång gav viken sitt namn finns inte längre i livet, inte heller hans fru. Istället togs vi emot av Monette och hennes man Mathias, ett bedårande äldre par som bjöd våra barn på så mycket iskall lemonad att de fick kissa flera gånger på vägen hem. Med oss fick vi också några mindre bananstockar, och ett par kassar med ljuvlig mango och pamplemousse. Idag vänder vi tillbaka till byn. För att tillsammans med besättningarna på tre andra båtar fira vår ettårsdag i Monettes tropiska trädgård. Där utlovas en typiskt polynesisk trerätters.

Ja, tänk. Idag är det exakt ett år sedan vi kastade loss från bryggan hemma i Limhamn. Tog farväl av vänner och familj för att segla ut i världen. För att inte återvända på flera år. Vi tittar på bilderna från den stora dagen, med blandade känslor. Men vi har aldrig ångrat oss.

Utrustning ombord: Finn fem fel.

S/Y Mary 15 kommentarer

Kris ombord: Vår osthyvel gick sönder imorse, en synnerligen svensk uppfinning. Med lite tur kan vi få tag på en ny på IKEA i Australien, fyra tusen sjömil bort.

Utrustning, utrustning, utrustning. Inget samtalsämne är så populärt seglare emellan, bland långfärdsseglare i synnerhet. Och inget kan få den tillfällige besökaren att se mer uttråkad ut, vilket i sig är ganska begripligt. Men när man lever som vi gör, ibland med flera månader till närmsta skeppshandel eller järnaffär. Ja, då är det viktigt att man har rätt grejer ombord, och att de håller.

I senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande listar vi vår viktigaste utrustning ombord, och sådan utrustning som vi anser hålla anmärkningsvärt bra eller dålig kvalité. Men vi nämner också en del prylar som vi fortfarande saknar ombord. För det är faktiskt ganska svårt att förutspå vad man verkligen behöver ombord, oavsett om det handlar om en stor dyr radarutrustning eller en enkel liten köksattiralj.

Här nedan listar vi tjugo enkla små ting som finns ombord på Mary af Rövarhamn. De flesta skulle vi göra allt för att ersätta om vi skulle bli av med dem. Men fem av dem har fortfarande inte kommit till användning. Gissa vilka.