Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

FAKARAVA, TUAMOTUS. ”Mamma, mamma. Jag såg en dykare. En riktig dykare. Med en flaska på ryggen.” Hela ansiktet strålar bakom cyklopet. Lovis är så lycklig. Tänk, en riktig dykare – hennes livs första. Själv är jag mer imponerad av hajarna som sakta glider fram över revet. Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

De låtsas inte om oss, men jag är säker på att de ser oss. De är inte agressiva, människa är knappast deras favoritföda. Men barnen är onekligen en ganska lämplig ”bite-size”, så man ska nog inte utmana ödet för mycket. Det sägs att den som är modig nog att harpunera en fisk här i Fakarava-atollen lär inte ha mer än tio sekunder på sig att få upp den innan han omringas av hajar. Vi föll inte för frestelsen.

Vi har sett hajar i nästan varenda ankarvik i Franska Polynesien. De är så vanliga att barnen knappt bemödar sig knappt att titta när en haj simmar förbi båten, eller stranden där både barn och hajar verkar leva i symbios. Att se en riktig dykare däremot, det är stort. Det kommer barnen att prata om länge länge.

Fast det är klart,  en riktig hammarhaj skulle nog smälla ännu högre. En sådan har vi inte sett ännu, men de har säkert sett oss …