Fångar i paradiset

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frodiga regnskogar, mäktiga berg och höga vattenfall. Alltsammans omgivet av världens största lagun med större artrikedom än någon annanstans i hela Stilla Havet. Ja, Nya Kaledonien kan beskrivas som paradiset. Men ön har en sorglig historia.

Nya Kaledonien koloniserades av såväl britter som fransmän under första halvan av 1800-talet, men har varit franskt sedan 1853. Mellan 1854 och 1922 använde Frankrike ön som straffkoloni. Totalt 22 000 dömda brottslingar ska ha skickats hit. Under samma period minskade den infödda befolkningen, kanakerna, drastiskt på grund av nya sjukdomar och ett apartheid-liknande system som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord.

På många platser kan man fortfarande hitta igenvuxna ruiner från de gamla fängelserna. 1,5 gånger 3 meter. Så stora var cellerna i fängelset som vi besökte idag. Vissa med högt placerade fönster, andra helt utan. ”Det kan inte varit roligt”, konstaterade Lovis med sorgsen ton. ”Tjuvar är ju också människor”. Min kloka dotter.

När fångarna avtjänat sitt straff erbjöds de mark att odla. Det generösa Frankrike försåg dem också med fruar, båtlast efter båtlast med föräldralösa flickor skeppades över från Frankrike. Allt för att brottslingarna inte skulle återvända till hemlandet.  Ja, så kommer det sig alltså att en stor andel av Nya Kaledoniens nuvarande befolkning härstammar från kriminella och politiska fångar.

Kanske är det inte så konstigt att Nya Kaledonien från och till drabbats av politiska oroligheter under det gångna århundradet. Kanakerna vill ha tillbaka sitt land. Men med stora mineraltillgångar och militärt strategiska läge är ön viktig för Frankrike.

1998 slöts ett fredsavtal som ger mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare. Samtidigt gör fransk invandring kanakerna till minoritet i sitt eget land …

Nöten är knäckt

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur får jag upp min kokosnöt? Det är en fråga som har förbryllat västerlänningar i århundraden. Här i Söderhavet är gåtan naturligtvis löst sedan länge, och vi har under resans gång förvärvat en hel del kunskap i ämnet. Men alldeles enkelt är det inte …

Den där bruna håriga kokosnöten som man kan köpa där hemma i välsorterade mataffärer, den utgör bara själva kärnan i kokosnöten. Inuti kärnan finns en klar vätska som är god att dricka, särskilt kyld. Icke att förväxlas med kokosmjölk som ofta används i matlagning och utvinns ur det vita fruktköttet som sitter på insidan av kärnan. Fruktköttet är i sin tur det de flesta av oss känner till som kokos, och är mycket gott i färsk form.

I det vilda, dvs utanför ICA Maxis hylla för exotiska frukter, omges det bruna hårda skalet av ett tjockt trådigt lager. Och allra ytterst finns ett tunt slätt lager, som är grönt eller gult på den unga kokosnöten och brunt på den äldre nöten.

Det enklaste sättet att frilägga kärnan är att spetsa kokosnöten på ett järnspett eller en vass pinne, och bända bort bit för bit. Det här må låta enkelt men för mig tog det närmare en halvtimme första gången. Kapten som är betydligt starkare än mig klarade utmaningen på fem minuter. Medan James, vår store läromästare, avverkar ett hundratal kokosnötter på en timme. Det finns mästerskap i sådant här runt om på öarna.

När man väl frilagt själva kärnan är det dags att ta sig an nästa utmaning. Tre små svarta fläckar på ena änden av den bruna kärnan liknar tillsammans ett ansikte. För att komma åt vätskan inuti kan man trycka igenom en kniv genom munnen. Ett litet lufthål genom ena ögat kan också behövas för att få ut väskan, särskilt om man avser att dricka den direkt ur nöten med hjälp av ett sugrör.

För att komma åt fruktköttet måste man krossa själva kärnan. Att slå den mot en sten går bra, och saknar man en sten går det bra med nästan vilket hårt föremål som helst. Vi brukar slå den mot en av knaparna när vi är ombord, hårt. Sedan är det bara att ta en kniv och bända loss fruktköttet från skalet. Även det kan kräva lite tålamod.

Jag minns fortfarande besvikelsen när vi första gången lyckats få upp en grön kokosnöt – det var på Tobago i Karibien. Istället för fruktkött på insidan av skalet möttes vi bara av ett vitt slemmigt lager av något som inte alls smakade kokos. Det var innan vi lärde oss att det bara är de kokosnötter som hunnit bli bruna som innehåller färdig kokos. Och tur är väl det för de kan man plocka direkt på marken. Att ta sig upp till kokospalmens topp sparar vi till fortsättningskursen …

Bye, bye Tonga!

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lovis och Otto springer bygatan fram, bakom sig har de en hel svans av barn som alla ropar ”Bye, bye”. Precis som på Samoa så verkar barnen på Tonga fått de engelska hälsningsfraserna om bakfoten. Skaran av barn växer ständigt, för varje trädgård vi passerar ansluter ytterligare några barn. De känner på Lovis och Ottos hår och upprepar deras namn om och om igen.

Längs väggrenen och i trädgårdarna betar grisar. Små grisar, stora grisar, svarta grisar, randiga grisar och prickiga grisar. Stora fula suggor och små söta kultingar. Grisar överallt, helt fria att komma och gå som de vill. Uppvuxna på grönt frodigt gräs, kokosnötter och fisk som grisarna själva fångar på stranden i lågvatten. Ska man födas som gris i nästa liv, ja då ska det vara här på Tonga.

Vi befinner oss på ön Haafeva. 290 personer bor här. Under högsäsongen kommer seglare ofta hit, men blonda små barn hör tydligen till ovanligheterna och våra smågastar är en stor sevärdhet. Alla vill vara med och posera framför kameran tillsammans med Lovis och Otto, och de skrattar så de kiknar när de ser sig själva på kamerans skärm.

I den lilla byn finns sex kyrkor, men bara en skola. Och den vill de lokala barnen gärna visa. På vägen träffar vi rektor Pita, och hans förtjusande fru. Efter tio minuters kramande och pussande på Lovis och Otto pekar hon mot en lite kraftigare kille i bakgrunden, och presenterar stolt honom som hennes fete son. Här är det fint att vara tjock.

Både rektorn och hans fru pratar utmärkt engelska. De ger oss en rundvisning på skolan där Pita och hans assistent undervisar 40 elever i åldern 5-12 år. I skolan finns två klassrum, utan bänkar, bord eller stolar. Bara en svart tavla på vardera sidan av klassrummet. Någon dator finns inte, men väl ett mindre bibliotek som rektorn stolt visar upp.

Från och med i år är det obligatorisk skolgång i Tonga för alla barn i åldern fem till arton år. Tidigare gick den övre gränsen vid tolv år. Den nya lagen är ett resultat av den nye kungens strävan mot ett demokratiskt och modernt land. Men någon undervisning för de äldre barnen finns inte på den lilla ön. Barnen måste istället inackorderas i Nukualofa, Tongas huvudstad på en ö åttio sjömil söderut.

Fulla av intryck, och med väskan full med mango, inleder vi den långa vandringen tillbaka till läsidan av ön där Mary af Rövarhamn ligger ankrad. Halvägs möter vi två unga kvinnor och deras barn. De hade hört på omvägar att det fanns två små lintottar på en båt i hamnen och gått den långa vägen till ankarplatsen för att få en glimt av Lovis och Otto. Efter en dryg timmes väntan hade de vänt om med fem besvikna barn i släptåg. Så gissa om glädjen blir stor när vi frågar om de vill följa med tillbaka till båten.

Inga av barnen har tidigare varit ombord på en segelbåt, och våra smågastar visar stolt upp alla skrymslen och vrår. När de åker in till stranden igen får de med sig några saker till skolan: kritor, block och en uppblåsbar jordglob så de kan se var Sverige ligger. Kvinnorna bjuder in oss på traditionell Tongan Fiest imorgon kväll. De lockar med helstekt spädgris och jordugnseldade specialiteter och det krävs en rejäl portion självdisciplin att tacka nej.

För första gången på riktigt länge har vi en strålande väderprognos för att segla vidare västerut. Och vi måste ta tillvara på den för att inte riskera att bli kvar under cyklonsäsongen. Vi borde seglat redan idag, men det sägs att det bär otur med sig att avsegla på en fredag så vi väntade en dag. Och tur var väl det, annars hade vi missat studiebesöket på skolan i Haafeva.

Än en gång skänker vi en tacksamhetens tanke till Lovis och Otto. Inga är så bra som barn på att bygga broar mellan olika kulturer. Utan dem hade resan inte blivit den samma. Imorgon bitti sätter vi kurs mot Nya Kaledonien, nästan 1100 sjömil västerut. Väl framme ska vi skriva ut våra bilder från besöket på Haafeva och skicka dem till skolans rektor, så han kan visa dem för för sina elever.

Bye, bye Tonga!

En grotta för mycket

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har svårt att avgöra om jag sjunker, eller flyter mot ytan. Sakta, sakta svävar jag genom ett stim av silverfiskar. Jag förlorar all känsla för tid och rum. Låter det blåa sluka mig. Överallt, blått. Bara blått. Så ofantligt vackert.

”Mamma, mamma.” Långt långt i fjärran hör jag en dov barnröst. Jag lyfter blicken och ser hur den blanka ytan grumlas av två små fötter. ”Här kommer jag, här kommer jag.” En strålande glad Otto sprattlar fram genom det klarblå vattnet. Ovanför oss flyger hundratals, ja kanske tusentals, svalor ut och in genom grottan öppning.

Vi befinner oss i Swallows Cave, en gigantisk kalkstensgrotta som bara kan nås från havet. Man kan göra in med jollen och snorkla i den yttre delen av grottan. Och den som inte har något emot att bli lite lerig kan klättra längre in i grottan till en stor öppen sal med hål i taket där solens strålar hittar in. I mörkret satte jag handen på en randig orm som gömde sig i en klippskreva. En orm vars bett lär vara dödligt. Mindre trevligt, men Swallows Cave ger ändå mersmak.

Nästa dag beslutar vi oss för att utforska ännu en grotta – Mariners Cave, som bara kan nås genom att dyka in genom en tunnel under vattnet. Tanken känns ärligt talat inte särskilt frestande, men det sägs vara värt besväret.

Öppningen är svår att hitta. Vi snorklar fram och tillbaka längs klipporna. Så ser jag en tunnel som leder in i berget. Om det är rätt tunnel är svårt att säga. Men det enklaste sättet att ta reda på det är väl att pröva, tänker jag och dyker.

Några meter in ser jag något som ser ut som en öppning, en ljusning, snett in till höger. Så jag tar sats, ytterligare ett par meter fram och upp. Bang, jag slår pannan rakt i berget. Hårt. Jag förlorar orienteringen, ser inte längre någon öppning, ingen luftficka. Ingenting. Bara vatten och berg. Jag måste ut.

Potatis på bulan!

Jag snurrar runt, försöker avgöra vilket håll som leder ut. Tycker mig ana en ljusning från ena hållet och sparkar ifrån för att få fart. Men jag slår ena fenan i berget, och den glider av hälen. Shit, jag hade verkligen behövt den där fenan. Men det är inte läge att ta på den igen, då riskerar jag att slå huvudet i taket igen. Måste hålla mig nere. Tar sats igen, och tappar fenan helt. Skit i fenan. Simma Linda, simma.

Jag påminner mig själv om att jag klarar mig länge utan luft om jag bara kan hålla mig lugn. Så jag simmar. Starka långa arm- och bentag. Lugn och fin. Jag ser ljuset tydligare nu. Utan tvekan. Jag är ute. Jag kan andas igen. Huvudet värker. Det gör ont, men inte för ont. Jag klarade mig undan med en rejäl bula, det är allt. Det gick bra

Ludvig letar vidare efter grottan tillsammans med våra vänner Mike och Hilde. Medan jag sväljer tre Panodil, på ordination från Mike som är läkare. Bulan i pannan behandlar jag med en potatisskiva – det funkar faktiskt. Men någon grotta hittar vi inte.

Med en dov huvudvärk ställer jag mig vid rodret för att styra in mot byn istället, för att köpa glass. Nog med äventyr för idag.

Dagen som försvann

S/Y Mary 4 kommentarer

Vi är vid det här laget vana vid att ställa tillbaka klockan när vi angör ett nytt land. Vi har vunnit en timme här, och två timmar där. Ingen stor grej. Tolv timmar har det blivit allt som allt. Men nu är det dags att betala tillbaka, med råge. På vägen mellan Samoa och Tonga försvinner en hel dag.

Vi har pratat om det här ombord, att en hel dag kommer att försvinna och att risken finns att det faktiskt blir en lördag. Eller ännu värre, en födelsedag. Gud bevare. Så när vi nu kunde meddela våra barn att det äntligen var dags tittade de på oss med skräckfyllda ögon. Men lättnaden var desto större när vi berättade att Otto inte fyller år på en dryg månad, och vi andra är födda på våren. Inte heller lördagsgodiset låg i farozonen. Tvärtom, den här veckan blir det lördag en dag tidigare.

Men vilken dag är det då som ska försvinna? Datumlinjen är dragen lite kors och tvärs runt den 180:e longituden för att inget land ska delas mitt itu. Men exakt var den här linjen går här ute på havet det vet vi inte riktigt. Vad vi däremot vet är att vi lämnade Samoa igår eftermiddag, söndag. Och vi räknar med att det ska ta knappt tre dygn att segla de 340 sjömilen ner till ögruppen Vavau på Tonga. Och då är torsdag på Tonga.

Måndag, tisdag eller onsdag, en av de dagarna måste bort. Barnen röstade först på måndag, eftersom det fortfarande är hela fem långa dagar kvar till lördag på en måndag, men bara fyra på en tisdag och inte mer än tre på en onsdag. Logiskt, det argumentet köpte vi. Om det inte hade varit så att en kompis därhemma råkar fylla år just måndagen den 3 oktober (Grattis Sanna!). Och det går ju inte för sig, man kan ju inte välja bort någons födelsedag. I alla fall inte medvetet.

Slutligen enades vi om att vi nog kan klara oss utan tisdagen den 4 oktober 2011. Imorgon vet vi hur det gick …

Ta bussen istället!

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


APIA, SAMOA. Någon tidtabell finns inte, men bussarnas destination står på en skylt i fönstret. Lovis och Otto får välja plats, det är längst bak som gäller. Ytterligare några passagerare stiger ombord, innan bussen kör vidare. För att tio minuter senare återvända till samma busstation. Här på Samoa går inte bussarna förrän de är fulla, och blir bussen inte full på busstationen kör man en vända till på stan i hopp om att hitta några fler passagerare. Bara att vinka in bussen, eller stiga av när man så önskar. Här finns inga busshållsplatser.

Tre gånger återvänder vi till busstationen innan bussen äntligen slingrar sig ut genom Apia, Samoas huvudstad. Det har det gått mer än en timme sedan vi steg på bussen. Resan går från by till by, ingenstans ser vi en hastighetsskylt över 40 km/h. Men det räcker, vägen är gropig och varje grop är en plågsam påminnelse om att jag inte borde druckit den där sista colan. Men NO PAIN, NO GAIN, som det står på ett tygskynke längst fram i bussen. Men var går gränsen, undrar jag och slänger ett öga på skruvskallarna som sticker ut från taklisten i samma höjd som våra huvuden.

Överallt längs landsvägen sitter människor. I skuggan av ett träd eller i en fale – öppna hus utan väggar. Barnen vinkar på Lovis och Otto och ropar ”Bye Bye” – de enda ord samoanska barn verkar kunna på engelska. En del har varor till försäljning. Ofta frukt och grönsaker. En annan säljer nyharpunerad fisk. Bussen stannar vid en liten butik. Mannen framför oss hoppar av för att köpa en flaska vatten; det är 35 grader i skuggan. På vägen tillbaka ångrar han sig, vänder om för att köpa en flaska juice också. Bussen väntar, inga problem. Här är det ”island time” sin gäller. Den som har bråttom får flytta någon annanstans.  Juicen var tänkt till Otto. Men Lovis får också smaka, det är han noga med att påpeka.

En stund senare ropar samme man in en korg med kakaofrukt genom fönstret. Han går ut och betalar, medan försäljaren öppnar en lucka bak i bussen och sticker in korgen under vårt säte. En annan man berättar att folk brukar lasta in allt möjligt genom bakluckan, ibland byggnadsmaterial och långa bräder som tar upp hela gången.

Ett helt festsällskap kommer vandrades längs grusvägen som leder upp från Aggie Greys Beach Resort. Busschauffören svänger av landsvägen, och kör dem till mötes. Vid sista möjliga vändplatsen vänder han och backar istället ned längs med den smala vägen för att underlätta för de sista gästerna. Nu är det trångt på bussen. Men kvinnorna hoppar helt sonika upp i grannens knä – om man känner personen i fråga verkar vara mindre viktigt. Inte heller att de flesta samoanska kvinnor är kraftigt överviktiga.

Den unge busschauffören har dekorerat framrutan med backspeglar, jag får det till ett trettiotal. Ibland ser jag hur han ler medan han kör vägen fram. Och jag förstår varför. Jag ler också, trots trängseln och värmen. Jag ser mig omkring. Barnen ler också. Alla ler.

Efter tre timmar är vi framme vid vår destination, vi har kört fyra mil. En taxi hade tillryggalagt samma sträcka på en halvtimma, för 50 Tala (120 kr). Vi betalade åtta Tala (20 kr), och fick en lektion i samoansk kultur på köpet – långt bättre än någon guidad tur kunnat erbjuda.

Vill du veta mer om samoansk kultur ska du läsa vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen, som troligen publiceras nu på måndag. Men då är vi redan på väg härifrån. Resan går vidare, mot Tonga.

I valet och kvalet

S/Y Mary 11 kommentarer

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …

Sjönöd på Suvarov

S/Y Mary 11 kommentarer

Ibland blir långseglarlivet lite väl äventyrligt …

SUVAROV, COOK ISLANDS. Hjälp! Vi sjunker. Vi sjunker! gastar Lovis. Jag har just hoppat i vattnet från jollen för ta mig en närmare titt på livet under ytan när jag ser hur det forsar in vatten i aktern där Ludvig sitter. Jag simmar fram till fören och försöker balansera upp jollen, men det är för sent. För varje ny våg välter minst femtio liter in. Och det går fort.

Den nyfångade fisken får nytt hopp och börjar plaska runt bland foppa-tofflor, simring, solglasögon, kamera, snorkelgrejer, läckande bensindunk, åror. Ja, allt vi haft ombord flyter plötsligt omkring. Ludvig hoppar snabbt ur jollen, och Lovis är inte sen att följa efter. Men lille Otto vägrar lämna det sjunkande skeppet. Han sitter med vatten upp till midjan och håller ett krampaktigt tag i fikakorgen. Ludvig ger sig av för att samla in våra grejer som flyter iväg med strömmen. Själv börjar jag ösa, även om det känns föga meningsfullt. Vi har vatten ända upp till tofterna, och utombordaren som tynger ner aktern är redan halvvägs under ytan.

Vi hade tidigare under dagen tagit av den uppblåsbara gummitub som i normala fall omsluter vår hårda Walker Bay-jolle och ger den ökad stabilitet och bärkraft. Tuben hade en läcka som vi tänkt laga länge, och idag kom vi alltså äntligen till skott. Men så fick vi för oss att ge oss ut på en liten jolleutflykt efter lunch. Att jollen är rank utan den bärande tuben det visste vi, men inte så här rank. När jag hoppade i vattnet, förlorades balansen ombord och jollen fick för mycket vikt i aktern. Och så gick det som det gick.

Vad ska vi göra, vad ska vi göra? ropar Lovis med stora ögon. Hon är rädd. Ja, vad sjutton ska vi göra, tänker jag. Jag tittar mig omkring. Vi befinner oss mitt i inloppet till Suvorov-atollen. Lyckligtvis är det inåtgående ström. Men ingen annan båt finns i närheten. Och vi har ingen VHF-radio med oss. Jag förbannar mig själv, varför har vi ingen radio med oss? Nåja, barnen har åtminstone flytväst på sig, tänker jag. Men en flytväst hjälper knappast mot hajarna. Ja, ingenstans har vi sett så många hajar som här. De är visserligen inte särskilt intresserade av människor, men bara några droppar blod i vattnet och de blir som förbytta. Det har vi sett många gånger. Och vi har en nyfångad fisk i jollen.

Men vänta nu, borde inte jollen ha sjunkit vid det här laget. Vattnet är sedan länge ända upp vid relingskanten, men den sjunker inte. Det är då jag kommer på det. Visst sjutton, vår jolle är ju osänkbar. Vi har visserligen aldrig testat förut. Men visst var det så att tofterna är fyllda med skum. Och bannemej, det verkar funka. Den flyter ju, den flyter! gastar jag. Lättnaden är obeskrivlig.

Jag vänder mig om till Lovis, hon fryser så hon skakar nu. Den kan inte sjunka Lovis, det är ingen fara. Det står att den är osänkbar i specifikationen, bekräftar Ludvig. Men jag var osäker på om det gällde med motor på lägger han till. Men hus som helst, vi måste få ut vattnet och komma ombord igen. Jag börjar ösa igen, medan Ludvig parerar mot vågorna på motsatt sida. Sakta sakta börjar vi få kontroll på situationen igen. Vattennivån sjunker.

Snart är vi på väg tillbaka på moderskeppet, och skrattar åt alltihop. Vi tappade faktiskt ingenting, inte ens fisken. Och motorn startade igen, efter viss övertalning. Men det blir inga fler jolleutflykter utan den där gummituben. Och VHF-radion ska naturligtvis med nästa gång. Lika självklar som dricksvatten, kex, solkräm, snorkel, myggspray, flytväst, brytpinnar, nycklar, kamera, solhattar, badskor, åror, ankare, extra bensin och allt det där andra …

Bloody Mary på Bora-Bora

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Diana Ross, Julio Iglesias och Roman Polanski har ätit här, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Ringo Starr, Billy Idol, Goldie Hawn, Pamela Anderson, Pierce Brosnan och den store Dolph Lundgren. Ja, alla som är värda något i kändissammanhang har besökt Bloody Mary’s krog på Bora-Bora. Till och med Alf, ni vet den där håriga utomjordingen. Och vi.

Bloody Mary’s är en av världens mest berömda krogar. Jag är själv lite förvånad över att vi överhuvudtaget vågade oss dit med tanke på hur mycket det kostar att gå på en vanlig restaurang här i Franska Polynesien. Kanske hjälpte det att krogen erbjuder gratis bojar till sina gäster. Vi satsade på lunch, och min Jimmy Buffet Cheese Burger var verkligen gudagod. Men allra bäst gillade vi vattenfallet i miniatyr som ersatt det traditionella handfatet på toa. Aldrig har våra smågastar tvättat händerna så noga både före och efter maten.

Restaurang Bloody Mary’s har funnits sedan 1979 och är döpt efter en av den amerikanske författaren James Micheners gestalter. Samma kille som en gång påstod att Bora-Bora är värdens  vackraste ö. Hur det verkligen står till med den saken kan du läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen – om inte redan nu så väldigt väldigt snart.

Bora-Bora är den tolfte och sista ön vi besöker i Franska Polynesien för den här gången. Imorgon går resan vidare västerut, mot Suvorov som tillhör Cook Islands. Där ryktas det att SPOTen kan tänkas börja fungera igen. Hoppas det, men fram till dess fortsätter vi att rapportera vår position på http://blog.mailasail.com/symary.

En blomma säger mer än tusen ord

S/Y Mary 4 kommentarer

I Franska Polynesien bär alla blommor i håret. Otto, som gillar blommor, stortrivs.

”Mmm, vad gott det luktar här”, säger Otto och vädrar med näsan. Ludvig och jag tittar frågande på varandra. Han har visserligen en ovanligt känslig näsa, men vi känner ingenting. Snart inser vi att doften kommer från blomman han bär bakom örat. Och den doftar sannerligen ljuvligt. Den vita Tiare Tahiti som i århundraden har stått som symbol för öarna i Franska Polynesien.

Här går alla omkring med en blomma eller två bakom örat. Man eller kvinna spelar ingen roll, men sättet den bärs på är desto viktigare. Bär du blomman bakom högra örat visar den att du är gift, förlovad eller upptagen på något annat sätt. Är du gift men ändå tillgänglig ska du bära en blomma bakom varje öra. En blomma bakom det vänstra örat betyder däremot att du är singel och tillgänglig. Och är du riktigt desperat ska du bära din blomma bakochfram.

Eller vänta, var det kanske tvärtom. Jaja, det är väl bara att prova sig fram och se vad som händer …