Detta bildspel kräver JavaScript.

APIA, SAMOA. Någon tidtabell finns inte, men bussarnas destination står på en skylt i fönstret. Lovis och Otto får välja plats, det är längst bak som gäller. Ytterligare några passagerare stiger ombord, innan bussen kör vidare. För att tio minuter senare återvända till samma busstation. Här på Samoa går inte bussarna förrän de är fulla, och blir bussen inte full på busstationen kör man en vända till på stan i hopp om att hitta några fler passagerare. Bara att vinka in bussen, eller stiga av när man så önskar. Här finns inga busshållsplatser.

Tre gånger återvänder vi till busstationen innan bussen äntligen slingrar sig ut genom Apia, Samoas huvudstad. Det har det gått mer än en timme sedan vi steg på bussen. Resan går från by till by, ingenstans ser vi en hastighetsskylt över 40 km/h. Men det räcker, vägen är gropig och varje grop är en plågsam påminnelse om att jag inte borde druckit den där sista colan. Men NO PAIN, NO GAIN, som det står på ett tygskynke längst fram i bussen. Men var går gränsen, undrar jag och slänger ett öga på skruvskallarna som sticker ut från taklisten i samma höjd som våra huvuden.

Överallt längs landsvägen sitter människor. I skuggan av ett träd eller i en fale – öppna hus utan väggar. Barnen vinkar på Lovis och Otto och ropar ”Bye Bye” – de enda ord samoanska barn verkar kunna på engelska. En del har varor till försäljning. Ofta frukt och grönsaker. En annan säljer nyharpunerad fisk. Bussen stannar vid en liten butik. Mannen framför oss hoppar av för att köpa en flaska vatten; det är 35 grader i skuggan. På vägen tillbaka ångrar han sig, vänder om för att köpa en flaska juice också. Bussen väntar, inga problem. Här är det ”island time” sin gäller. Den som har bråttom får flytta någon annanstans.  Juicen var tänkt till Otto. Men Lovis får också smaka, det är han noga med att påpeka.

En stund senare ropar samme man in en korg med kakaofrukt genom fönstret. Han går ut och betalar, medan försäljaren öppnar en lucka bak i bussen och sticker in korgen under vårt säte. En annan man berättar att folk brukar lasta in allt möjligt genom bakluckan, ibland byggnadsmaterial och långa bräder som tar upp hela gången.

Ett helt festsällskap kommer vandrades längs grusvägen som leder upp från Aggie Greys Beach Resort. Busschauffören svänger av landsvägen, och kör dem till mötes. Vid sista möjliga vändplatsen vänder han och backar istället ned längs med den smala vägen för att underlätta för de sista gästerna. Nu är det trångt på bussen. Men kvinnorna hoppar helt sonika upp i grannens knä – om man känner personen i fråga verkar vara mindre viktigt. Inte heller att de flesta samoanska kvinnor är kraftigt överviktiga.

Den unge busschauffören har dekorerat framrutan med backspeglar, jag får det till ett trettiotal. Ibland ser jag hur han ler medan han kör vägen fram. Och jag förstår varför. Jag ler också, trots trängseln och värmen. Jag ser mig omkring. Barnen ler också. Alla ler.

Efter tre timmar är vi framme vid vår destination, vi har kört fyra mil. En taxi hade tillryggalagt samma sträcka på en halvtimma, för 50 Tala (120 kr). Vi betalade åtta Tala (20 kr), och fick en lektion i samoansk kultur på köpet – långt bättre än någon guidad tur kunnat erbjuda.

Vill du veta mer om samoansk kultur ska du läsa vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen, som troligen publiceras nu på måndag. Men då är vi redan på väg härifrån. Resan går vidare, mot Tonga.