Frodiga regnskogar, mäktiga berg och höga vattenfall. Alltsammans omgivet av världens största lagun med större artrikedom än någon annanstans i hela Stilla Havet. Ja, Nya Kaledonien kan beskrivas som paradiset. Men ön har en sorglig historia.
Nya Kaledonien koloniserades av såväl britter som fransmän under första halvan av 1800-talet, men har varit franskt sedan 1853. Mellan 1854 och 1922 använde Frankrike ön som straffkoloni. Totalt 22 000 dömda brottslingar ska ha skickats hit. Under samma period minskade den infödda befolkningen, kanakerna, drastiskt på grund av nya sjukdomar och ett apartheid-liknande system som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord.
På många platser kan man fortfarande hitta igenvuxna ruiner från de gamla fängelserna. 1,5 gånger 3 meter. Så stora var cellerna i fängelset som vi besökte idag. Vissa med högt placerade fönster, andra helt utan. ”Det kan inte varit roligt”, konstaterade Lovis med sorgsen ton. ”Tjuvar är ju också människor”. Min kloka dotter.
När fångarna avtjänat sitt straff erbjöds de mark att odla. Det generösa Frankrike försåg dem också med fruar, båtlast efter båtlast med föräldralösa flickor skeppades över från Frankrike. Allt för att brottslingarna inte skulle återvända till hemlandet. Ja, så kommer det sig alltså att en stor andel av Nya Kaledoniens nuvarande befolkning härstammar från kriminella och politiska fångar.
Kanske är det inte så konstigt att Nya Kaledonien från och till drabbats av politiska oroligheter under det gångna århundradet. Kanakerna vill ha tillbaka sitt land. Men med stora mineraltillgångar och militärt strategiska läge är ön viktig för Frankrike.
1998 slöts ett fredsavtal som ger mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare. Samtidigt gör fransk invandring kanakerna till minoritet i sitt eget land …
Mary af Rövarhamn 
Så mycket spännande ni får se! Till något annan – när ni rengör båten i hav med simmande hajar, hur vet man dom inte känner för att gå till attack?
GillaGilla
Dels så finns det olika arter, vissa är kända för att vara mer aggressiva än andra. Sedan är det lite olika mellan olika platser. Men ryktet går ganska snabbt om hajarna är aggressiva i ett område. När man skrapar botten så lossnar en hel del sjögräs och smådjur vilket gör hajarna nyfikna, så de kommer snarare därför än för att de vill äta upp oss. Men vi brukar för säkerhets skull använda handskar så vi inte ska skära oss, de blir som förbytta för lite blod. Kastade i en pyttelina fiskfena i Suwarrow, och vips så var tio hajar där och slogs om den. Så där matade vi hajarna på ena sidan ön, och badade på den andra.
Vårt förhållande till hajarna är kluvet. Helt avslappnade är vi inte ännu, även om det är extremt ovanligt med agressiva hajar där vi har varit. Kommer de för nära kan man vissa upp fenorna så hajen tydligt ser att vi är mycket större än dem. Då backar de oftast. Och känns hajarna lite för närgångna brukar vi helt enkelt undvika att bada. Barnen är vi lite extra försiktiga med, de är ju mindre.
Kram, Linda
GillaGilla