En flodhäst under båten

29 september, 201329 september, 2013S/Y Mary 2 kommentarer

Flodhästfamilj i badet

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Våra sydafrikanska vänner på kompisbåten Goody tog med oss på en solnedgångskryssning i iSimangaliso Wetland Park häromdagen. Bufflar och antiloper betade vid vattenbrynet, krokodilerna plaskade i strandkanten och flodhästarna frustade precis intill båten. Allt medan den röda solen gick ner över savannen. Det var riktigt häftigt, och för första gången kände jag att vi verkligen var framme i Afrika.

Annars har Richards Bay i sig inte känts särskilt exotiskt så här långt. Men det finns en skylt som varnar för krokodiler vid bryggan. Och båtgrannarna berättar att det händer att de ibland får besök av flodhästar i den här delen av hamnen. De hänger i strandbrynet på dagen, och går iland för att beta på natten. De är tydligen mer släkt med valar än hästar och kan stanna under vattnet i närmre tio minuter. Men de simmar inte gärna. De promenerar på botten.

Det händer nog inte särskilt ofta, det finns betydligt trevligare platser för flodhästar att vara på. Men jag tycker om tanken, att vi skulle kunna ha en flodhäst som promenerade runt under båten i detta nu. Även om jag inte har någon större lust att möta den på väg till duschen …

Afrikas röda sol

20 september, 201320 september, 2013S/Y Mary 15 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi kom fram till Richards Bay tidigt imorse. Elva dygn efter det att vi lämnade Moramba Bay på nordvästra Madagaskar. Räknar vi bort det korta stopp vi gjorde i Moçambique i väntan på bättre vindar tog hela resan tio dygn. Tio dagar och tio nätter till sjöss, tio soluppgångar och tio solnedgångar.

Det sägs att det är partiklar i atmosfären som påverkar himlens färger när solen passerar horisonten. Att de mest spektakulära solnedgångarna därför uppstår i städer med mycket luftföroreningar. Och att det i Afrika skulle vara dammet från den torra röda jorden som gör att solen upplevs rödare här än någon annanstans. För det gör den faktiskt.

Ju längre söderut längs kusten vi kom desto kallare blev dessutom nätterna, och en lätt dimma smög sig in över det varma havet när lufttemperaturen sjönk framåt eftermiddagen. En dimma som i kombination med den röda solen gav upphov till mycket speciella solnedgångar. Solnedgångar som vi aldrig sett dem förut. Och då har vi ändå sett rätt många …

Härligt härligt, men farligt farligt

18 september, 201324 september, 2013S/Y Mary 8 kommentarer

Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.

Marlin hela veckan

15 september, 201319 september, 2013S/Y Mary 9 kommentarer

Fisk på tork

MOZAMBIQUE CHANNEL. Vi har ett lite kluvet förhållande till fiske. Det är ett fantastiskt tillskott av färsk mat, men det är trots allt ett liv man tar. Vi brukar därför undvika att dra upp mer fisk än vi orkar äta. Men när vi förra söndagen håvade in en Blue Marlin på 20 kilo kände jag att vi kanske tagit oss vatten över huvudet. Saltet räckte till att torka en tredjedel av fisken. Resten klämde vi in på kallaste platsen i kylen, och sedan var det bara att börja äta. Så här gick det, dag för dag:

Söndag: Vi förstod snabbt att ”mycket fisk och lite annat” är den strategi som måste tillämpas för att vi överhuvudtaget skulle ha en chans att äta upp den här fisken. Jag inleder ambitiöst. Med en soppa bestående av 80 procent fisk, resten potatis och morötter. Hela familjen äter plikttroget, men det här var inte särskilt lyckat. Marlin visar sig vara för fast i köttet för att passa till soppa.

Måndag: Lägger redan på morgonen råa fiskstrimlor att dra i färskpressad limejuice och kokosmjölk. Dessa äter vi sedan till lunch med riven morot och äpple. Det smakar fräscht och gott. Till middag blir det Blue Marlin i gräddsås med champinjoner och lök. Och ris till det. Också det rätt lyckat, men oj vad mätta vi blev.

Tisdag: Den här dagen äter vi sen frukost och hoppar över lunchen så vi ska ha mycket plats i magen när det är dags för middag. Lagar äggnudlar med grönsaks- och fiskwok. Smakar helt ok, men faller inte Lovis och Otto i smaken. Misslyckat, utan barnen klarar vi inte det här.

Onsdag: Även den här dagen hoppar vi över lunchen till förmån för en stor middag. Men satsar istället på marlin i currysås som vi vet att barnen tycker om. Fast med mer fisk och färre grönsaker och mindre ris än vanligt. Det funkar mycket bättre. Barnen sätter i sig enorma mängder.

Torsdag: Fisken är nu fyra dagar gammal. Dags att lägga på ett kol. Gör barnens favorit till lunch – fiskpinnar med gurkmajonnäs. Serverat med riven vitkål och morot. Till middag blir det en lite lättare pastarätt med vitlök, capris och fisk. Toppat med färsk tomat och riven parmesan. En bra fiskdag.

Fredag: Fisken visar fortfarande inga tecken på att bli dålig, vilket antyder att köttet är mycket magert. Fet fisk har betydligt kortare hållbarhet. Men för att inte utmana ödet steker jag ändå det som är kvar. Sparar hälften till nästa dag, och använder resten till kvällens middag: Fisk i gräddsås med svamp, tranbär och rosmarin. Serverat med vår sista potatis. Kanske veckans godaste måltid.

Lördag: Middag på vår sista marlin. Med pasta och gräddstuvad spenatsås den här gången. Ingen höjdare direkt, men helt ok. Nu återstår bara den fisk som vi har saltat och torkat. Den är god som snacks men ersätter inte färsk fisk. Så imorgon får Otto fiska igen. För första gången på en hel vecka. Som han har längtat.

Den gröna blixten

11 september, 201330 augusti, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

En syn få förunnad

MOZAMBIQUE CHANNEL. ”Jag ser den, jag ser den!” gastar Otto i högan sky och pekar uppspelt mot horisonten. Jag ser den också. En grön fläck, ett intensivt ljussken precis där solen gått ner. Det hela är över på bara några få sekunder. Men det råder ingen tvekan om vad vi just beskådat. The Green Flash – detta bland långseglare så välkända ljusfenomen som alla pratar om, men få verkligen har sett.

Jag vänder jag mig och möter Ludvigs blick. Han nickar och ler. Äntligen. I drygt tre år har vi samlats i sittbrunnen nästan varje kväll för att titta på solnedgången tillsammans. I hopp om att få en glimt av det som missvisande nog brukar kallas den gröna blixten på svenska. Ett naturens skådespel vi väntat på så länge att vi börjat förkasta fenomenet som en myt. Men vi har aldrig slutat att hoppas. Aldrig slutat söka.

Ett oväntat möte

9 september, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 3 kommentarer

Nosy Chesterfield

NOSY CHESTERFIELD, MADAGASKAR. Vi har just förlorat Madagaskar ur synhåll när ett vitt streck dyker upp i horisonten framför oss. Det är Nosy Chesterfield, en ensam liten sandö 25 sjömil ut från kusten. Helt utan beväxning. Bara skyddad av ett litet rev i nordväst, helt öppen mot havet i syd och i ost. Och så låg att vågorna måste skölja rakt över den när det går lite sjö. Men idag är det bleke, så stilla att man knappt kan skilja himmel från hav.

Vi är förvånade över att hitta en ö här ute, och bestämmer oss för att ta en närmare titt. Redan på avstånd ser vi något som påminner om masten från en segelkanot. Jag ser också något som sticker upp från revet. Kan det verkligen vara så, att det finns människor här ute. Malagasserna är visserligen duktiga sjömän, men deras kanoter är små och det är lika långt till fastlandet som från Åland till Sverige. Med den stora skillnaden att den lilla sandön är lika oskyddad som en toupé i storm.

Men jodå, när vi närmar oss ser vi att det ligger några kanoter på öns högsta punkt, och två män kommer paddlandes mot oss. De får nog inte besök särskilt ofta, för de verkar väldigt glada över att se oss. En av dem har ett fult sår, så vi ger honom några grejer för att hålla det rent. De får också ett paket kex som variation till fisken, något som får dem att se lika belåtna ut som de just vunnit på lotto. De erbjuder oss några småfiskar som tack för hjälpen, men vi tackar nej. Har så det räcker och blir över av den varan.

Så här i efterhand inser vi att vi borde gett fiskegubbarna våra SIM-kort och våra sista lokala pengar. Några kilo av vår stora spjutfisk hade säkert också uppskattats, de hade kunnat torka och sälja den på samma sätt som de gör med sin övriga fångst. Men vi tänkte inte så långt, vi bara stod där och log och vinkade medan männen paddlade sin väg. Rörda och tacksamma över detta sista oväntade möte med Madagaskar. Detta fantastiska land som överträffat alla våra förväntningar.

Drömfisken

9 september, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOZAMBIQUE CHANNEL. Jag har just tagit fram skolböckerna och förberett överseglingens första mattelektion när jag hör ett bekant ljud utifrån. Knarrsignalen. Vi har fisk. Det blir full aktivitet ombord. Ludvig ger sig i kast med att veva in fisken. Jag förbereder huggkrok, kniv och skärbräda. Medan barnen vimsar runt och letar efter sina flytvästar så de kan gå ut och kolla vad det är vi har fått på kroken.

”Jag tror det är en sailfish” ropar Ludvig. Och då blir barnen ännu ivrigare. Senare förstår vi att det inte handlar om någon segelfisk utan släktingen spjutfisk (Blue Marlin). Men det kan kvitta, båda är svärdfiskar. Och de är stora. Vår firre visar sig vara 1,90 lång och väger 2o kilo. Betydligt mer fisk än vi egentligen vill ha. Men Otto har längtat efter den här dagen i tre år nu. Så det går inte an att låta den gå.

Vi ser oss förgäves om efter en kanot, någon att ge halva fisken till. Men vi på väg ut till havs, och beräknar inte gå i hamn förrän vi når Afrika. Det kan dröja en hel vecka. Det slutar med att vi klämmer in en knapp tredjedel i kylen i väntan på bättre förslag. Resten saltar vi och lägger i solen för att torka. Svärdet tänkte vi göra en märlspik av. För det heter väl inte ”marlin spike” för intet.

Det tar resten av dagen att ta hand om fisken. Så något traditionellt skolarbete blev det inte den här eftermiddagen. I förmiddags var det en grupp knölvalar som konkurrerade om uppmärksamheten. Men imorgon försöker vi igen.

Där allting kan hända

7 september, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 3 kommentarer

En lemur hoppar förbi …

MORAMBA BAY, MADAGASKAR. Vi kryssar mellan öar formade som gigantiska svampar, förbi gräsmattor av sjögräs. Längs stränder där baobabträd sträcker sig mot himlen likt uråldriga jättar. Där bladlösa grenar bär på frukter vi inte visste fanns. Där lemurer hoppar jämfota likt kängurur. Där bananbåten kommer glidandes när man är som mest sugen. Jag talar naturligtvis om en magisk plats. Jag är osäker på om den verkligen finns på riktigt, men i så fall heter den Moramba Bay. Och jag gillar den. Mycket.

Fler bilder från Moramba Bay finns nu i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna.

Stränder utan fotavtryck

6 september, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 3 kommentarer

En tuff dag på jobbet för S/Y Marys snäckkonstapel.

NOSY SABA, MADAGASKAR. Jag står med vatten upp till armhålorna och försöker hålla jollen utanför de brytande vågorna medan Ludvig startar motorn. På femte rycket går den igång. Jag andas ut och häver mig upp i jollen medan Ludvig styr ut mot Mary af Rövarhamn. Vinden har vridit på norr och ökat i styrka. Den ankarplats som för två timmar sedan var platt som en pannkaka håller nu på att förvandlas till en fälla. Vi måste härifrån, annars slutar vi på revet.

Vi har påbörjat den långa resan söderut mot Sydafrika. Här i den nordvästra delen av Madagaskar finns fortfarande möjlighet att hitta skyddade ankarvikar. Så än så länge seglar vi mest på dagarna och går i hamn på natten. Ibland gör vi också ett kort stopp mitt på dagen. På någon av de där yttersta öarna, där man bara kan ankra eller landstiga när förhållandena är precis rätt. För ett kort besök i land, eller en snabb titt under ytan . Så länge tidvattnet inte är för högt eller lågt. Innan viden vrider, eller ökar i styrka.

Idag fick vi några härliga timmar på Nosy Saba, en vindpinad ö vars kust omges av höga porösa kalkstensbranter, stora stenblock, spännande grottor och vackra sanduddar. Fulla av drivved, vackra snäckor och slipade stenar och koraller. Stränder där ingen tidigare har satt sin fot. Nåja, så kändes det i alla fall. Ända tills vi klättrade upp på högsta kullen och såg att någon hade byggt en stor lyxresort på andra sidan ön …

Fler bilder från Nosy Saba hittar du i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna.

Idag tankar vi diesel

30 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 5 kommentarer

Lastkajen i Hell-Ville lämnar en del övrigt att önska.

NOSY BE, MADAGASKAR. När man behöver tanka sin båt i Sverige lägger man till vid närmsta sjömack, fyller, betalar och kör iväg. Ungefär som när man tankar sin bil. Det hela tar kanske en kvart, beroende på hur mycket bensin eller diesel som tankarna rymmer. I de flesta länder är det lite mer komplicerat än så. Madagaskar är inget undantag.

Först måste man hitta någon som är villig att ägna dagen till att köra fram och tillbaka till macken. Taxi-chaufförer brukar inte vara så förtjusta i att få sin bil nedsölad med kladdiga dieseldunkar. När bilen är fixad, behöver man dunkar. Det bästa är om man är några båtägare som går samman och lånar dunkar av varandra så att man inte behöver köra lika många vändor.

Vid lastkajen letar man reda på någon som är beredd att vakta jollen mot en rimlig penning. Sedan kan dunkarna bäras iland via ett antal lastbåtar och en livsfarlig rostig trappa där flera trappsteg saknas helt eller delvis. Dunkarna lastas därefter in i bilen, och det bär av till macken. Ludvig får inte plats i bilen, han får gå. Men kommer ikapp varje gång bilen stannar och måste puttas igång igen.

Väl tillbaka vid kajen måste man hitta jollen. Killarna som vaktar jollar här i stan brukar nämligen passa på att använda jollen för att göra några ärenden. Nästa steg är att få ner de tunga dunkarna till jollen via den trasiga trappan som nu blivit ännu högre sedan tidvattnet sjunkit undan. Har man tur ligger inga båtar vid kajen, och man kan lasta ombord dunkarna direkt från trappen. Det förekommer, men är ovanligt.

På väg ut till båten gäller det att balansera den nedlastade jollen väl, så den inte vattenfylls och sjunker i första bästa våg. Klarar man det väntar utmaningen att få upp de tunga dunkarna över relingen på båten, filtrera den skitiga dieseln och få över den i tankarna utan att spilla en droppe. Sedan är det bara att börja om från början igen. Tills båten är fulltankad och dagen har gått.

Vi har inte bråttom, men Ludvigs ryggskott underlättar inte. En sjömack hade varit bättre.