Äventyrliga familjer emellan

aventyr2

Ett historiskt möte.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk kvinna som har tre barn tillsammans med en sydafrikansk man. Hon berättade att de seglat i Karibien de senaste två åren, men att familjen nu var hemma i Kapstaden för en kort paus innan de fortsätter ut på Stilla Havet. De hade blivit tipsade om att det låg en svensk båt i hamnen och undrade om vi ville ses. Det ville vi förståss. Men jag tyckte det var något bekant över deras namn. Så jag googlade, och polletten trillade ner.

I början på vår resa nominerades vi till en tävling där Sveriges äventyrligaste familjer skulle utses. Vi kom på andra plats, och belönades med ett presentkort på 15 000 kronor på Stadium (perfekt när vi återvänder till Sverige som utfattiga trashankar). Medan förstapriset på 50 000 kronor gick till en familj som ägnade sig åt att dyka med vithajar här nere i Sydafrika. Och det var alltså denna familj som nu kontaktat oss, också de helt ovetandes om det lustiga sammanträffandet.

Så kom det alltså sig att Sveriges två ”äventyrligaste familjer” idag träffades för en vänskaplig lunch här på False Bay Yacht Club utanför Kapstaden. Hur trevligt som helst. Så trevligt att jag först ikväll insåg att både Ludvig och jag glömt bort notan. Den hade tydligen våra rivaler fått ta hand om. Pinsamt så klart. Men va sjutton, de snuvade oss trots allt på 50 000 kronor 🙂

Stängt för inventering

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Cigarr eller piraya?

Om man inte vet vart man är på väg så kommer man kanske inte dit. Och i den riskzonen befinner vi oss just nu. Vi kan inte bestämma om vi ska ta vägen hem via Amazonas eller Kuba. Korsa Atlanten ska vi hur som helst, vindar och strömmar blir mer fördelaktiga så, men frågan är alltså vart vi ska sätta kurs. Det må vara ett angenämt val, men vi kan lik förbaskat inte bestämma oss, och det är hög tid. Vi avseglar från Sydafrika om en dryg vecka.

Planen är att vara hemma till skolstart 2014. Det låter kanske som lång tid i dina öron, men segling är ett långsamt sätt att resa och mycket av hamntiden går till underhåll av båten. Vi vill dessutom ta omvägen hem via Newfoundland, Grönland och Island, vilket gör tidsschemat ännu tajtare. Och tidspress är aldrig bra. Tanken är därför att segla så långa etapper som möjligt, och bara göra få men lite längre väl utvalda stopp.

Amazonas-deltat och Kuba är två platser vi länge velat besöka. Att vi inte kommer hinna med båda är ett faktum. Att Amazonas skulle vara ett större äventyr än Kuba, därom råder det inget tvivel. Å andra sidan vore det nog rätt skönt att vila upp sig på Kuba ett tag innan vi fortsätter norröver. Det är naturligtvis en svår fråga att råda i, eftersom det handlar om två helt olika platser, och få har upplevt båda.  Och inte ens då går dessa två vitt skilda platser att jämföra. Ändå måste vi välja.

AMAZONAS
+ några bekanta som seglat här säger att Amazonas inte får missas
+ helt olikt allt annat vi gjort under resan
+ svårt att besöka på annat sätt än med båt
+ okänt och spännande – äventyr
+ vi har några vänner som ska dit samtidigt, en trygghet i en okänd värld
– vi kan inte portugisiska
– svårnavigerat med mycket tidvatten och dålig sikt
– få seglare, begränsad tillgång på information
– mycket motorgång
– piratattacker har förekommit
– fuktigt, regnigt, varmt och risk för mycket mygg

KUBA:
+ alla som seglat här stortrivs
+ min spanska är helt ok
+ ett land under stor förändring, blir aldrig det samma igen
+ en sista månad med turkosa varma vatten och lata dagar
+ lättare att slappna av när vi har den långa sydatlanten bakom oss
+ förhållandevis billigt
– vi ska till USA efteråt (risk för krångel med myndigheter)
– turistdestination, dit vem som helst kan åka hit med flyg
– vi har redan sett en del stränder

Vi har ältat den här frågan fram och tillbaka i minst en månad nu. Utan att komma någonstans. Ändrar oss ofta flera gånger om dagen. Så nu tänkte vi låta er bloggläsare bestämma istället. Lägg din röst, och motivera gärna ditt val i en kommentar. Tack!

Tunga kroppar på trötta ben

Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege Santa Helena.

Många mil för lite vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

CAPE WINELANDS, SYDAFRIKA. Vi blev bjudna på vinprovning häromdagen. Besökte tre olika vingårdar i området, ingen den andra lik. Jag är ingen stor vinkännare, och tycker spontant att det är en rätt märklig underhållning. Att åka runt mellan gårdarna och dricka vin. Särskilt med tanke på att någon måste köra. Och det blev rätt många mil, det blev det.  Men vinet smakade, det gjorde det onekligen. Och sällskapet var trevligt, det var det förståss. Men framförallt så var omgivningarna helt fantastiska. Så jo, jag får nog tillkänna. Att jag kan tänka mig betydligt värre sätt att tillbringa en söndag med familj och vänner. Så stort tack till värdparet Kruger, för att ni vidgar mina vyer.

Mer om vår vinturné finns att läsa på familjen Krugers egen blogg

Årets mest efterlängtade dag

DSC_0047

Dagens kanske roligaste present kommer från farmor och farfar. En sån där partyfisk som dansar och sjunger ”Don’t worry be happy. Given succé hos en fisktokig sexåring.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Ludvig, Lovis och jag fyller alla år inom loppet av några veckor i mars och april. Sedan är det ett låååååångt uppehåll till Ottos födelsedag. Den 9:e november. Sju månaders nedräkning. Och eftersom det här med tid är lite abstrakt för barn har vi sagt till Otto att han kommer att fylla år i Sydafrika. Men det visade sig vara ett misstag. För Otto har inte kunnat slappna av på ett halvår. Tyckt att vi måste segla på, stressat och tjatat. Allt för att komma fram till Sydafrika snabbare.

Besvikelsen var stor när det gick upp för Otto hur stort Sydafrika faktiskt är, att det skulle dröja ytterligare en och en halv månad till hans stora dag från det att vi angjorde Richards Bay i september. Ända sedan dess har han räknat dagarna. Ofta frågat flera gånger om dagen, hur många dagar det är kvar. Vägrat acceptera några svävande eller ungefärliga svar. Allt för att undvika fler missförstånd.

Men igår var det äntligen dags. Årets mest efterlängtade dag var kommen. Så lycklig han var, där han sprang runt med sin krona på huvudet och heliumballong i ett snöre runt armen. I centrum för allas uppmärksamhet. Alla som kommit på kalaset, för hans skull. För igår fyllde Otto sex år, årets överlägset största händelse – enligt honom själv.

Det var en fröjd att se Ottos lycka. Men nu är vi glada för att det är över. Äntligen kan Ludvig och jag få lite ro. Fram tills han kommer på att julen är i antågande. Man brukar säga att barn lever i nuet. Men det är inte helt sant. För inga längtar så mycket som barn, och Otto kanske mest av dem alla.

Fler bilder från kalaset finns på familjen Krugers blogg.

Farmor & farfar, tomten och brevbäraren i ett

En efterlängtad återförening

En efterlängtad återförening

23 kilo väger väskan, rapporterade farfar Sven några dagar innan han åkte. Väskan som bara innehöll våra grejer. Inget annat. Och det var innan han hämtade ut nya datorn, köpte de extra tangentborden, tomteskummet och alla godisbilar. Så det var inte utan att vi var lite nervösa där vi stod på flygplatsen igår. Tänk om bagaget försvann, eller fastade i tullen.

Vi väntade, och väntade. Och väntade. Allt medan turisterna flödade ut i en jämn ström. Ända tills de slutade komma. Och bara vi och två andra fanns kvar i hela ankomsthallen. Då kom de. Barnens efterlängtade farmor och farfar. Och alla deras väskor. Stackarna, som de får kånka vareviga gång de hälsar på. Och jodå, tullen hade begärt att få öppna en väska. Men inte den som innehöll våra grejer, tack och lov.

Där fanns skolböcker, bamsetidningar, svenska talböcker, adventskalendrar och en rad okända födelsedagspresenter och julklappar från nära och kära. Barnen fick massor av fina utekläder från Isbjörn, och vi vuxna varsin ny räddningsväst från Watski.  Saffran till lussebullarna hade farföräldrarna också kommit ihåg. Bara för att nämna några saker.

Det är som julafton varje gång.

Pingvinguiden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är lite kluvna till det här med att anlita guider. Lovis och Otto har sällan tålamod att lyssna någon längre stund. Och Ludvig och jag känner oss friare när det bara är vi själva, det brukar bli mer spontant och avslappnat så. Samtidigt som en bra guide kan upptäcka saker som man själv aldrig skulle se. Och precis så var det igår.

Vi tog bilen till Boulders Beach, en av världens mest lättillgängliga platser för den som vill se pingviner i vilt tillstånd. I vårt sällskap hade vi en guide som vi blivit rekommenderade. Hennes namn är Eilika Kruger, född i Sverige men bosatt utanför Simon’s Town sedan tre års ålder. Vi hann inte gå många meter innan Eilika la sig ner på mage och pekade mot buskaget intill stigen. Och minsann. Där stod en livs levande pingvin och bytte om till vuxenfrack. Den första av många.

Eilika och smågastarna

Vår pingvinguide tar täten

Eilika gick på dagis vägg i vägg med souvenirbutiken, och hon känner Boulders Beach som den vore hennes egen bakgård. Och tack vare hennes unga ålder (7 år) vet hon precis vad som går hem hos våra smågastar.

Guidens arvode var som för det mesta här i Sydafrika, mycket överkomligt: en glass för tre timmars tur. Men betalningen den ville hon ha i förskott. Det var viktigt. Dricksen accepterade hon däremot i form av kakor.

Vi var mycket nöjda med vårt besök på Boulders Beach, och vill gärna lämna Eilika Kruger våra allra bästa rekommendationer som pingvinguide. Vi önskar henne varmt lycka till med framtida uppdrag.

Vår första dag i Simonstown

Bryggänget

Bryggänget

SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.

Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är mysig, en av de finaste vi sett på flera år.

Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna ligger och vräker sig på bryggorna, och stora rockor glider runt mellan båtarna. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi.  Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.

Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.

Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.

Mer om de trevliga landkrabbornas besök finns att läsa på familjen Krugers blogg

Där Indiska Oceanen kysser Atlanten

Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Skygehuk.

Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Smygehuk.

CAPE AGULHAS, SYDAFRIKA. Vi har just rundat Cape Agulhas, Afrikas sydligaste udde. Där Indiska Oceanen möter Atlanten. Därmed har vi korsat alla de tre stora världshaven, och är tillbaka i det hav där allting började för drygt tre år sedan. Nu ska vi bara korsa Atlanten tre gånger till, en gång på höjden och två gånger på bredden. 12 000 sjömil. Sedan räknar vi med att vara hemma igen, lagom till skolstart 2014.

Men innan vi ger oss i kast med slutspurten tänkte tillbringa en månad i området kring Kapstaden. Vill gärna se oss lite omkring, pyssla om båten, återse gamla vänner och kanske träffa några nya. Farmor och farfar kommer också på besök, och viktigast av allt: Lillgasten Otto ska fylla sex år! Den nionde november, årets mest efterlängtade dag.