En vinkelkap i armen

Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …

15 år senare

En mycket speciell liten trottoarkant : )

Just hemkommen från en afton i Playa del Ingles. Nostalgi. På just den där trottoarkanten där jag och barnen sitter på bilden satt jag när jag träffade Ludvig för första gången. För snart femton år sedan. Han jobbade som ”inkastare” för baren tvärs över gatan. Och jag var tysk turist. Jag skriver tysk, därför jag drev på den tiden en bar i Schwarzwald och hade blivit övertalad av mina tyska kompisar att hänga med på en charterresa till Gran Canaria.

Sin skraltiga skoltyska till trots lyckades Ludvig locka in oss på den där baren. Om det var charmen eller erbjudandet om gratis tequila jag föll för just den kvällen låter jag vara osagt. Men ni ser ju hur det gick …

Liten och snål!

Att få besök hemifrån när man är ute och långseglar är alltid lika roligt. Här på Gran Canaria får vi massor av den varan. Och alla har de med sig något trevligt hemifrån: svenskt kaffe, pepparkakor, diskborstar eller vad det nu må vara som vi saknar.

Idag var turen kommen att välkomna morfar Aldo och hans vän Maja, som träffats på äldre dar (närmare bestämt vid en ålder på dryga åttio). Med sig hade de postleveransen hemifrån, som bland annat ïnnehöll vår nya navigationsdator. En pytteliten och extremt strömsnål dator som bara drar 6-8 Watt, vilket är ungefär 90 procent mindre än en vanlig dator med samma prestanda. Datorn, som heter Fit-PC2, känns ovanligt robust och sägs dessutom vara stänktålig. Och så kan den naturligtvis drivas på 12 Volt. Mycket bättre än så blir det inte på en båt.

Genom att ersätta vår nuvarande navigationsdator (en ”vanlig” bärbar) med den nya datorn hoppas vi på att minska båtens totala strömförbrukningen till sjöss med 30 procent. Och därmed rå på den största energitjuven vi har ombord . Hur det verkligen blir med den saken vet vi efter nästa stora översegling, från Kanarieöarna till Cap Verde i början av december. Men förrutsättningarna ser mycket goda ut. Vi återkommer med en rapport.

Vår nya navigationsdator - pytteliten och extremt strömsnål.

Mary åter i sitt rätta element

Njuter av ljudet från knarrande tampar och vågskvalp, som musik för öronen. Efter fem långa dagar och mycket blod, svett, kräk och tårar är Mary åter i sitt rätta element. Nu i ny klassisk kostym: Svart som natten, vit som snö. Ganska tjusigt om man frågar mig. Men frågan är vad valarna tycker. Det återstår att se. Vi kan bara hoppas.

Här är några bilder från dagarna på land. Inte bara pest och pina. Till och med ganska trevligt emellanåt, särskilt för barnen. Kul att klättra på den höga stegen, och cykelunderlaget var prima. För att inte tala om all uppmärksamhet från farmor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Botten!

Jag ligger ihopkrupen på kojen och huttrar med en skål bredvid mig. En kräkskål. Båten skakar i kulingbyarna. På ett synnerligen onaturligt sätt. Båten står på land. Och jag är magsjuk. Jag har varit kärnfrisk i tre månader. Och så händer det just nu. Lagen om alltings jävlighet.

När båten står på torra land blir avlopp och toalett oanvändbara. Allt rinner rakt ner på backen, ocensurerat. Inte särskilt trevligt för stackars Ludvig och hans far Sven som står där nere och sliter i värmen. Vi har visserligen en septitank, men ventilen gick naturligtvis sönder när vi försökte öppna den. Så det är bara att pallra sig ner för stegen och på ostadiga ben gå tvärs över hamnplanen till den urinstinkande toaletten, och hoppas att ingen annan är där. Och upprepa processen om och om igen. Inför ögonen på alla gubbarna i hamnen. De vet. De förstår.

Jag har just insett att det finns hopp, att jag kanske kommer att överleva, när Ludvig kommer in. Han är blek. ”Jag mår också illa, säger han rasar ihop på soffan. Inte han också. Men jodå. Och stackars Sven som är här på semester står nu ensam där nere och slipar. Jag pallrar mig upp, klättrar ner och beskådar bedrövelsen.

Botten såg förvånansvärt fin ut när vi lyfte båten, särskilt med tanke på att det var tre och ett halvt år sedan sist. Ytterst lite beväxning, och de flesta zinkanoderna var i gott skick. Vi andades ut, det här skulle nog vara överstökat på några dagar. Men vad var det där, en pytteliten kal fläck, och en till. Och ännu en. Jag pillade lite med nageln, som snabbt försvann in under färgen och fläkte upp en stor flaga färg. ”Aj!” Vassa färgflagor under naglarna är ingen höjdare. I synnerhet om färgen är giftig. Jag provade på ett annat ställe. Med samma deppiga resultat.

Vad tittar han på egentligen?

Snett till vänster ovanför zinkanoden. Ser du fläckarna, och sprickan?

Det hade alltså hänt igen. Epoxigrundfärgen, som skyddar vår galvade båt mot kopparn i bottenfärgen, hade inte fått ordentlig vidhäftning . Vatten hade trängt in bakom färgen och de kala fläckarna växte snabbt med hjälp av högtryckstvätten. Det enda säkra receptet för att detta inte ska hända igen är att blästra bort den galv (zink) som ligger som ett skyddande lager runt hela båten. Samma zinklager som hållit vår båt fri från rost i 30 år. ”Nej!”, sa jag bestämt när Ludvig uppgivet förde saken på tal.

Vi fattade beslutet att inte lägga en massa tid på att skrapa botten ren, utan istället låta färgen sitta kvar där den inte lossnat av sig själv och pröva en ny epoxigrundfärg på de kala fläckarna – en färg som påstås fästa på stålytor som fortfarande är fuktiga. På så sätt skulle vi fortfarande ha en chans att sjösätta innan Ottos 3-årsdag nästa vecka. Men så kom den här magsjukan …

I skrivande stund är både Ludvig och jag på benen igen, med nöd och näppe. Tack vare finfin hjälp från farmor (barnpassning) och farfar (slipning) så kanske det blir ett flytande 3-årskalas ändå. Och för dig som undrar över hur vi resonerar kring det här med färgen så ser planen ut så här: Börjar ytterligare färg lossna från botten efter sjösättning och den nya färgen visar sig ha bättre fäste får vi lyfta upp båten igen och fixa resten. Och fäster inte den nya färgen heller får vi återigen överväga att blästra bort zinken på botten. Men den dagen hoppas jag aldrig infaller.

Nu sängen! Imorgon är en ny dag. En bättre dag!

Femton gastar på död mans kista …

När långseglare firar Halloween är temat självskrivet: Piratfest så klart! Det var ett otäckt gäng på femton sjöbusar och pirater som ikväll samlades på stranden vid solnedgången för att dricka kanarisk rom, sjunga sjömansvisor och berätta hiskeliga sjörövarhistorier runt brasan. Och mest skräckinjagande av dem alla var naturligtvis smågastarna från Mary af Rövarhamn.

Kapten Knop

Sjörövar-Fabbe

Upplösningen är nära

För några veckor skrev vi på Twitter att vi hade problem att fylla våra svenska gasolflaskor här på Kanarieöarna, ett inlägg som genererade många mejl från andra långseglare. Tack för alla tips! Eftersom vi inte har någon lust att leva på kall mat hela vägen till Karibien tog vi nya tag här i Las Palmas och kom i kontakt med Señor Enrique som verkar lösa problemet åt oss på ett något oväntat sätt. Men det gäller att inte ha bråttom …

Följ upplösningen på vår energiblogg: www.passionforpower.se

Mañana, mañana

En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.

Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.

Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.

Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.

Don’t try this at home!

På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.

Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …

En natt utan ratt

LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.

Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.

Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer.  Vi fortsätter.

Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden.  Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.

Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis.  Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt.  Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …

_____________________

Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt.  Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.

Fyra nyanser av brunt

Lanzarote, så likt ett månlandskap att astronauterna på Apollo 13 sägs ha tränat här. Men fint ändå, på sitt sätt. Min syster skulle gilla det; brunt är hennes favoritfärg. Bruna är också de rumpor som visas upp på stränderna här runt Punta del Papagayo på Lanzarotes sydostspets, där vi ligger ankrade sedan ett par dagar tillbaka. Men här, till skillnad från många andra platser, verkar naturister och textilare kunna uppträda fredligt sida vid sida. Ingen tyckts ha något besvär av den andra sorten. Ludvig och jag hade en tanke om att det vore roligt med ett blogginlägg med en bild på fyra rumpor i olika brun nyans. Men vi har inte haft mod att fråga om någon vill ställa upp. Och att använda våra egna skulle inte funka. De är än så länge lika bleka alla fyra. Kanske om ett år eller två …

Lanzarote