På drift mot Kap Verde

På drift mot Kap Verde

Vi flyter sakta fram över ett platt hav som inte ens vinden orkar göra krusningar på. Dyningen häver sig självsäkert, och nästan omärkligt upp och ner. Men tillräckligt för att få båten att rulla och seglena att slå. Det är stiltje.

Det har gått en vecka sedan vi lämnade Gran Canaria och satte kursen mot Kap Verde, en resa totalt 830 sjömil – om man kan segla raka vägen vill säga. Vi trodde nog att vi skulle vara framme vid det här laget, men så havererade motorn. Det är fyra dagar sedan nu. Fyra dagar med inga eller lätta vindar. Fyra dagar mer eller mindre på drift. Men tack vare 0,5-1,0 knops sydgående ström driver vi åtminstone åt rätt håll.

I så lätta vindar som vi har haft de senaste dagarna får vi betala priset för att vi har en så tung båt (16-17 ton). Svag vind tillsammans med den dyning som nästan alltid finns på havet – även när det inte blåser – sätter båten i rullning på ett sätt som gör att båten rör sig obekvämt och tappar sin fart. I vanliga fall brukar vi starta motorn när farten är under 2-3 knop. I hopp om att passera lokala områden med stiltje eller svag vind, för att sedan kunna segla igen. Istället för att fastna i timmar eller dygn i stiltjebälten. Som nu.

Utan motor förlorar vi inte bara vår möjlighet att ta oss framåt när vindarna sviker, utan också möjligheten att ladda batterierna med motorns generator. Hade det inte varit för de solceller vi installerade innan avsegling hade vi befunnit oss i en ganska besvärlig situation vid det här laget. Men att kunna starta motorn för att ladda batterierna innebär en trygghet. En garanti som gör att man kan våga använda en stor andel av batteriernas kapacitet med vetskapen att om inte solcellerna eller vindgeneratorn lyckas ladda batterierna tillräckligt kan man alltid starta motorn. Så nu när denna möjlighet saknas, måste vi vara extremt sparsamma trots att vi har 60-70 procent av kapaciteten kvar.

Väderprognosen utlovar fortsatt svaga vindar de kommande dagarna. Det senaste dygnet har vi lagt 50 sjömil bakom oss, jämfört med normala 100-150. Fortsätter det så här så tar det ytterligare tre dagar innan vi når Mindelo på Kap Verde. Men det kan också gå mycket snabbare. Eller ännu långsammare. Nåja, det går ingen nöd på oss. När man är ute så här länge spelar inte några dagar hit eller dit någon större roll. Det viktiga är att vi är framme till julafton. Vågar inte chansa på att tomten kan landa sin släde på vattnet …

Motorhaveri halvägs till Kap Verde

Jag hör hur Ludvig sänker gasen, när summern till oljetrycksmätaren ger ifrån sig ett ilsket, men väl bekant tjut. Den låter så varje gång vi startar och stänger av motorn, vilket är helt i sin ordning. Och att Ludvig stänger av motorn kan bara betyda att det har börjat blåsa igen. Härligt att slippa sova till motorbrum, tänker jag som just ska gå och lägga mig. Men väsnas inte summern värre än vanligt? Vi brukar hålla ett finger framför summern för att skona öronen …

Jag slänger ett öga mot nedgången där summern och tändningen till motorn är placerad. Ludvig är inte där. Men så dyker han plötsligt upp i luckan, kastar sig ner för att slå av tändningen. Det något som inte stämmer. Det knyter sig i magen. Jag möter Ludvigs blick, och får min oro bekräftad. Ludvig ställer in gasreglaget för att starta motorn igen, och jag vrider på tändningen. Oljetryckssummern börjar tjuta igen, men motorn förblir tyst.

Att mecka varmkörd motor på natten är knappast aktuellt, så efter en stunds utbytande av olika teorier går jag slutligen till sängs. Några timmar senare vaknar jag av att båten lutar åt andra hållet. Bidevind från väst, blir min analys från kojen i akterhytten. Jag lägger mig till rätta på andra sidan sängen och försöker somna om. Jag hör hur Ludvig skotar, ställer in vindrodret, skotar igen. Båten lutar allt mer. Varför går vi så högt i vind, undrar jag. Jag har mina misstankar, men kan det vara så illa? Jag stiger upp för att kolla kompassen. Men jodå, det blåser rakt från mål (Mindelo, Kap Verde).

Vi laddar ner en ny väderkarta via satellittelefonen. Kan konstatera att vinden borde vrida tillbaka under dagen och ersättas av svaga och varierande vindar de kommande dagarna. Bra! Eller vänta lite, är det verkligen bra? Utan motor behöver vi ju vind hela vägen. Nåja, det finns ju fortfarande hopp om att få igång motorn igen, tänker jag och går och lägger mig en stund till.

Idag har Ludvig tillbringat halva dagen upp och ner i motorrummet medan stanken av diesel vuxit sig allt starkare i båten. Utan framgång. Än det ena än det andra har uteslutitits. Det verkar vara fel på bränsleinsprutningspumpen. Men helt säkra är vi inte. Det enda Ludde Meck kan kontstatera med säkerhet är att detta inte är något han kan fixa till sjöss. Kanske inte heller i hamn, i alla fall inte utan hjälp.

Jag kan inte låta bli att undra hur många Perkins-mekaniker en stad med 50 000 invånare kan tänkas rymma. Men det blir ett senare problem. Vi har ju trots allt en segelbåt. Men vad betyder egentligen detta på kort sikt? Ja, eftersom den rådande prognosen inte utlovar särskilt mycket vind kan den återstående delen av resans ner mot Kap Verde ta sin lilla tid. Dåligt med vind betyder också att vi inte kan räkna med laddning från vindkraftverket. Och eftersom vi inte har någon motor kan vi inte heller få el från motorns generator. Men tack vare de solpaneler vi installerade på Gran Canaria ska vi förhoppningsvis få ihop tillräckligt med el för att driva det viktigaste: kylskåp, navigationsinstrument och lanternor. För sol råder det ingen brist på här ute.

Jag kan inte heller låta bli att bekymra mig lite för att angöra Mindelo utan motor. Mary af Rövarhamn är en bastant dam på 16-17 ton så man får inte så många chanser. Men i rätt vind borde vi kunna segla in och kasta ankar i viken utanför. Och i fel vind, ja då får vi väl helt enkelt begära assistans. Det ska nog ordna sig. För bortsett från motorstrulet har vi det bra här ute på havet. Otto leker med bilar i akterhytten samtidigt som han sjunger Sjörövarfabbe i högan sky. Ute i sittbrunnen försöker Lovis entusianstiskt lära sig pluttifikation (med visst stöd av beräkningsingenjören ombord). Det är varmt och skönt och från ugnen sprids doften av den guldmakrill som vi fick på kroken imorse. Allt medan båten stävar söderut mot solgången, nästan rakt mot mål. I långsam promenadtakt.

Jag nöjer mig här, men efter middagen lämnar jag över tangentbordet till Ludvig som tänkte ta chansen att beskriva motorproblemet lite mer i detalj. I hopp om att någon av er läsare kan tänkas ha några tips. Den som inte är särskilt intresserad av motorer kan sluta läsa här : )

/Linda

Mot solen!

Solpanelerna är monterade och klara. Eller ”solkanelerna” som vår fyraåriga Lovis kallar dem. Och det är en ren fröjd att titta på batterimätaren. Trots att molnen har dominerat himmeln sedan installationen laddar de nya solcellerna över förväntan.  Men vi ser vi verkligen framemot att pröva dem under klar himmel. De senaste veckorna har lågtrycken rullat in som pärlband från Atlanten, och kvällarna börjar bli kyliga. Ett tydligt tecken på att det är dags att fortsätta vår resa söderut. Så snart vindarna tillåter sätter vi kursen mot Kap Verde. Mot solen!

”Får jag gå på dem, får jag det?” frågar lille Otto ivrigt när han ser de nya solpanelerna på överbyggnaden framför nedgångsluckan. Vi är glada över att han har vett att fråga, men ännu gladare över att kunna svara ja. För det är lite av finessen med just de här panelerna: att de tål att gå och stå på. (Paneler från Solaras M-serie 2x50W)

I aktern har vi monterat två hårda solpaneler på varsitt riktningsbart fäste som gör att vi kan ställa in panelerna efter solens vinkel mot båten för att få ut maximal effekt. En ny utmaning vi än så länge tar oss an med stor entusiasm. Till och med barnen engagerar sig; mer el betyder mer film! (Paneler från Solaras S-serie, 2x90W)

Tjuvfiskare!

Det ringer på Ludvigs telefon, han ser allvarlig ut, pratar på engelska. Jag tittar frågande på honom. Det är polisen. Det visar sig att de har hittat vår jollemotor som en klåfingrig jäkel snodde häromdagen.

Vi hade i brist på annan plats låst fast jollen på en lokal fiskares båtplats, dock inte värre än att hans båt också skulle få plats. Olyckligtvis kom fiskebåten tillbaka medan vi var i land. Eftersom motorn saknades när vi kom till jollen antar vi att han surnat till och tagit motorn som ”straff”. Och mycket riktigt, när polisen söker upp ägaren två dagar senare erkänner han. Påstår sig ha tagit vår motor för att skydda den mot att stöta i hans båt. Troligen onykter, säger polisen ursäktande och lägger ner sin utredning.

Vilken tur att den kom tillbaka, tänker kanske du. Jo, om det nu inte hade varit så att vi redan hunnit köpa en ersättningsmotor. Jollemotorn täcks egentligen av vår båtförsäkring. Men när motorn väl är återfunnen finns det inte längre något att ersätta, menar försäkringsbolaget och lägger ner ärendet innan vi ens hunnit skicka in skadeanmälan. Känns hårt, men handläggaren är en god vän så här finns nog inte mer att hämta. Skulle vi däremot råka tappa motorn i sjön skulle vi med högsta sannolik få full ersättning. Vi motstår frestelsen, även om jag måste erkänna att det fanns en stund då det kändes som ett attraktivt alternativ.

Kapten på Mary af Rövarhamn, nu trött ägare av två jollemotorer. Och 11 000 kronor fattigare.

Inte helt oväntat vägrar också säljaren ta tillbaka köpet av den nya motorn. Vi har ju använt den. Ingen ångervecka här inte. Affärer är affärer. Så nu står vi här med en helt ny motor som vi inte behöver. Säljaren erbjuder sig köpa tillbaka den för 70 procent av nypriset. Helt ok egentligen med tanke på att det rör sig om en använd motor. Använd i tio minuter …

Nåja, barnen är i alla fall glada för att deras gamla jollemotor är tillbaka. Jätteglada. Sådant här är svårt att förklara för barn, så vi låter bli. Men nästa gång vi lämnar jollen iland blir det i sällskap av ett tredje lås, och definitivt inte på någon annans plats. ”Lite svart sprayfärg på motorkåpan ska nog också göra susen”, säger kapten trött. Livets skola är hård.

Lovis i delfinshow!

”Ja, för jag är stor nu. Och jag kan simma. Jag kan, det kan jag faktiskt. Titta här”, säger Lovis ivrigt och visar delfintränaren hur man gör simtag med armarna. Stora vida tydliga rörelser. ”Jag kan, ser du?” Att han inte förstår svenska gör ingenting, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk säger allt.

Vi är på Palmitos Park, en vacker zoologisk/botanisk park insprängd i en grön dalgång på södra Gran Canaria. En av huvudattraktionerna är den nya delfinshowen, och vår lilla Lovis har blivit tillfrågad om hon vill vara med. Och det vill hon, oj vad hon vill.

Lille Otto protesterar. Menar att han också är stor, tre år minsann. Han vill också åka den gula båten, men ångrar sig när han ser hur blöt Lovis blir. Till skillnad från sin syster har han en mycket försiktig hållning till vatten. ”Äh, det var väl ingenting, bara lite saltvatten”, säger Lovis efteråt. ”Nästa gång hoppar jag i och simmar.” Stoltare unge är nog svårt att hitta just nu. Och när hon blir stor (ännu större), då ska hon bli delfintränare förståss : )

Se upp i backen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

PASITO BLANCO, GRAN CANARIA. Bilder på ståtliga snögubbar och fat fyllda med nybakade lussebullar trängs på Facebook bland statusrader om julmarknad och pulkaåkning. Lovis sätter sig bredvid mig vid datorn och jag läser högt. Att hålla kontakten med de där hemma blir lite extra viktigt när man reser med barn. Efter en stund säger hon: ”Jag vill också leka i snön och ha det lite juligt”.

Så kom det sig att hela besättningen gav sig av till Maspalomasöknen, ett Sahara i miniatyrform med naturskyddade gyllengula sanddynor. Ja, närmre än så kommer man inte snöklädda pulkabackar här nere på Gran Canaria. Men faktum är att likheterna är slående.

Det är tungt att kämpa sig upp för backen i den mjuka sanden. Och väl uppe på ryggen kommer vinden och sanden emot oss med full kraft, inte alls olikt en snöstorm. Men utsikten är vidunderlig och det är barnsligt kul att rulla ner för backen så att sanden yr. Så oemotståndligt att inte ens barnens gästande kompis Ove kan motstå frestelsen trots sina 82 år. Och snöänglar går naturligtvis minst lika bra att göra i sand som i snö (se videobevis). Snögubbar är det däremot värre med, men så slipper vi också kylan och vätan. Kul har vi hur som helst. En riktig succé!

Väl ombord igen blir det lussebullsbak och adventsfika med tänt ljus. Mysigt värre, men det står helt klart att den som införde dessa traditioner bodde på svalare breddgrader. Efter tre plåtar lussebullar blir det ganska svettigt ombord. Så denna första advent får nog avslutas med ett dopp.

En lektion i kanarisk byråkrati

”De kom fram till Las Palmas för åtta dagar sedan” svarar den vänliga kvinnan på Centrosolar när jag ringer för att fråga om de inte har fått något leveransbesked för våra solpaneler. Hon låter förvånad. ”Har inte fraktfirman hört av sig?”

Nej, fraktfirman hade inte hört av sig. Här har vi tydligen suttit och väntat åtta dagar helt i onödan. Så går det när man är snål. För att spara lite på fraktkostnaden hade vi nämligen valt flygfrakt med en prislapp på drygt 2000 kronor istället de 5000 kronor som DHL ville ha för besväret. Baksidan med flygfrakt är att man måste hämta ut paketet själv på flygplatsen, men för oss som har betydligt mer tid än pengar var valet enkelt.

Jag lastar ivrigt pirran på jollen och beger mig av mot busshållsplatsen. Efter en dryg timmes väntan behagar bussen komma och efter ytterligare 40 minuter är jag framme på flygplatsen. Jag irrar runt en stund bland alla skandinaviska turister, men hittar slutligen fram till godsterminalen och det fraktande flygbolagets lucka. Där möts jag av en bekymrad blick. Mannen i luckan berättar att de bara förvarar gods gratis i fem dagar, sedan måste man betala straffavgift. I mitt fall 70 euro.

Det står klart och tydligt på fraktsedeln att de skulle ha ringt mig när paketet anlände till Las Palmas. Läge att protestera. Jag tjatar mig ett par chefer upp i hierarkin, och till sist gör man ett litet ”undantag” och låter mig slippa straffavgiften. Men administrationsavgiften på 22 euro kommer jag inte undan, trots att all logik säger att den borde ingå i fraktavgiften. Jag betalar surt och blir hänvisad en våning upp, till tullen. En stämpel därifrån sedan är det bara att hämta ut mitt paket, menar mannen i luckan.

Hos tullen möts jag av långa korridorer med tomma rum på bägge sidor. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen – för sent för siesta och för tidigt för att gå hem. Jag hittar slutligen ett par tjänstemän, men de skakar bara på sina huvuden. ”Mañana”. Jag börjar bli lite småirriterad efter den långa resan, avgifterna och de långa väntetiderna, så jag står jag på mig och blir till slut hänvisad till en annan kollega. Men också han skakar på huvudet. ”Impossible”. Las Palmas till synes enda auktoriserade tull-stämplare hade gått hem klockan två just idag. Längre än så kommer jag alltså inte denna måndag och jag får snällt åka hem med min pirra igen. Tomhänt.

Nästa morgon tar jag första bussen tillbaka till flygplatsen för att få beskedet att jag måste betala tull för solpanelerna. Nu är det läge att protestera igen. Godset ska ju faktiskt monteras på en båt som lämnar landet inom kort. Den här fighten vinner jag till sist. Lättad blir jag hänvisad två rum bort, till mannen med stämpeln. Men så lätt kom jag inte undan. Än en gång skakas det på huvudet. Han måste se fakturan. Utan faktura, ingen stämpel. Utan stämpel, inget paket.

Ett samtal och två minuter senare rullar fakturan ut ur skrivaren på rummet. Tulltjänstemannen ser nöjd ut och sätter sig för knappa på sin dator. Efter en dryg halvtimma lyfter han blicken igen: ”Sådär ja, det blir 75 euro i moms, och lika mycket för pappersarbetet. Sedan är allt klart.” Jag försöker återigen ställa till en scen men inser snart att jag kan glömma mina solceller om jag inte betalar. Så det gör jag och konstaterar nedslaget att jag nu lagt ner sju timmar och nästan 2000 kronor utan att se röken av några solpaneler.

Tulltjänstemannen visar vägen till lastkajen där jag får några fler stämplar. Godsutlämningen nästa. Det börjar brännas. En man går iväg för att hämta paketen och sen händer … ingenting. Efter tjugo minuter börjar jag bli riktigt orolig men efter en halvtimme så kommer han till slut med två stora platta paket. Lättnaden är obeskrivlig. Men underbart är kort.

”Nu behöver du bara gå till polisen också”, säger tulltjänstemannen som snällt väntar vid min sida och nu spenderat nästan två timmar på mitt så viktiga ärende. Paniken lyser nog i mina ögon för tulltjänstemannen fyller snabbt i att de bara ska titta på mina papper. Inga fler avgifter, säkert. Jag tror inte ett ögonblick på honom men vad har jag för val. Lite bättre känns det ändå; nu har jag ju åtminstone två paket surrade på min lilla pirra.

Efter en rejäl lektion i kanarisk byråkrati får Ludvig äntligen öppna de paket som innehåller våra nya solceller.

Men polisen vill faktiskt bara titta på mina papper, och ytterligare en busstur senare kan jag lasta ombord solpanelerna på båten. Barnen jublar över de stora paketen och hjälper ivrigt till att öppna dem. Nu fattas det bara att någonting saknas. Men jodå, allt är där. Jag pustar ut.

Nästa gång får det kanske bli DHL i alla fall …

/Ludvig

Lovis når nya höjder

”Jag vill högre upp!” ropar Lovis uppifrån spridarna i stormasten. Precis som lilla Ida tycker hon det är väldigt roligt att komma högt upp i världen. Lovis lärde sig klättra långt innan hon kunde gå och är helt orädd, men inte för den sakens skull särskilt oförsiktig. Självklart har hon sele på högre höjder, men ibland känns det ändå lite nervöst att titta på.

Det är intressant att se hur olika syn seglande föräldrar har på säkerhet ombord. Våra barn bär nästan undantagslöst flytväst på både båt och brygga, men här i Spanien finns det inte en enda unge som bär flytväst. I England låg vi ankrade bredvid en båt vars barn klättrade som apor upp och ner för vanten utan varken sele eller skor. Medan andra föräldrar tittar mycket skeptiskt på oss när vi visar var barnen ska sätta fötterna när de vill klättra upp på bommen.

Själv bestämde jag mig redan när Lovis låg i magen att jag inte skulle bli en sådan där överbeskyddande hönsmamma. Det är inte alltid så lätt, men jag är av den bestämda uppfattningen att det måste vara bättre att lära barn att göra saker på ett säkert sätt än att försöka hindra dem. Verkar dessutom mycket roligare så. Men någonstans går naturligtvis gränsen. Idag gick den halvägs upp till masttoppen.

"Jag ser hela Puerto Rico" ropar Lovis belåtet från sin nya utsiktsplats.

En solskenshistoria

Smågastarna hjälper kapten med kabelgenomföringarna till de nya solpanelerna.

Redan i september, mindre än två månader efter att vi lämnat Sverige, var energikrisen ombord ett faktum. Sedan dess har vi frågat ut andra långseglare om deras erfarenheter av olika typer av solpaneler. Vi har farit marinorna runt för att inspireras av olika monteringsmöjligheter. Och vi har rekat marknaden. Men nu är det klart, vi har bestämt oss!

Valet föll på två vinkelbara hårda paneler i aktern, en på vardera sida mellan pushpiten och den aktre mantågsstöttan. Och på överbyggnaden framför nedgångsluckan kompletterar vi med två tunna paneler som tål att gå på. Alltsammans från Solara. Totalt kommer de fyra solpanelerna ha en maxeffekt på 280 Watt, vilket borde garantera välkylda drycker även på de varmaste breddgrader.

Förhoppningen är att ha installationen klar när vi lämnar Gran Canaria för att segla mot Cap Verde i början av december. Panelerna skickades med flygfrakt direkt från tyska tillverkaren i slutet av förra veckan. Och häromdagen gick färden till Las Palmas för att köpa solpanelhållare. Så nu sitter vi bara här och väntar. Och längtar.

Proviant på stock

Den här bananstocken skulle nog göra sig bra i mesanmasten ...

Här i Pasito Blanco finns inte mycket att se och göra – en marina, ett varv, en strand, några hus, en liten park och ett minilivs. Allt prydligt tillrättalagt och väl bevakat av vakter med vänliga leenden. Ett så kallat ”Private Community”.

Inte långt från vaktkuren vid vägbommen, som förhindrar ”obehöriga” att komma in i området, finns dock en liten bananodling. På flera av plantorna hänger stora stockar med hundratals gröna bananer. Smågastarna, som inte alltid är så tålmodiga, undrar naturligtvis när bananerna ska mogna så vi kan äta dem, så då och då tar vi oss en tur dit för att se hur det står till med den saken.

Inte heller idag var bananerna klara att skördas. Men kanske om några veckor, lagom till vi ska lämna Gran Canaria och segla vidare mot Cap Verde. Vore inte dumt med lite färdkost. Frågan är om vi vågar …

Uppföljning kommer.