En lektion i kanarisk byråkrati

”De kom fram till Las Palmas för åtta dagar sedan” svarar den vänliga kvinnan på Centrosolar när jag ringer för att fråga om de inte har fått något leveransbesked för våra solpaneler. Hon låter förvånad. ”Har inte fraktfirman hört av sig?”

Nej, fraktfirman hade inte hört av sig. Här har vi tydligen suttit och väntat åtta dagar helt i onödan. Så går det när man är snål. För att spara lite på fraktkostnaden hade vi nämligen valt flygfrakt med en prislapp på drygt 2000 kronor istället de 5000 kronor som DHL ville ha för besväret. Baksidan med flygfrakt är att man måste hämta ut paketet själv på flygplatsen, men för oss som har betydligt mer tid än pengar var valet enkelt.

Jag lastar ivrigt pirran på jollen och beger mig av mot busshållsplatsen. Efter en dryg timmes väntan behagar bussen komma och efter ytterligare 40 minuter är jag framme på flygplatsen. Jag irrar runt en stund bland alla skandinaviska turister, men hittar slutligen fram till godsterminalen och det fraktande flygbolagets lucka. Där möts jag av en bekymrad blick. Mannen i luckan berättar att de bara förvarar gods gratis i fem dagar, sedan måste man betala straffavgift. I mitt fall 70 euro.

Det står klart och tydligt på fraktsedeln att de skulle ha ringt mig när paketet anlände till Las Palmas. Läge att protestera. Jag tjatar mig ett par chefer upp i hierarkin, och till sist gör man ett litet ”undantag” och låter mig slippa straffavgiften. Men administrationsavgiften på 22 euro kommer jag inte undan, trots att all logik säger att den borde ingå i fraktavgiften. Jag betalar surt och blir hänvisad en våning upp, till tullen. En stämpel därifrån sedan är det bara att hämta ut mitt paket, menar mannen i luckan.

Hos tullen möts jag av långa korridorer med tomma rum på bägge sidor. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen – för sent för siesta och för tidigt för att gå hem. Jag hittar slutligen ett par tjänstemän, men de skakar bara på sina huvuden. ”Mañana”. Jag börjar bli lite småirriterad efter den långa resan, avgifterna och de långa väntetiderna, så jag står jag på mig och blir till slut hänvisad till en annan kollega. Men också han skakar på huvudet. ”Impossible”. Las Palmas till synes enda auktoriserade tull-stämplare hade gått hem klockan två just idag. Längre än så kommer jag alltså inte denna måndag och jag får snällt åka hem med min pirra igen. Tomhänt.

Nästa morgon tar jag första bussen tillbaka till flygplatsen för att få beskedet att jag måste betala tull för solpanelerna. Nu är det läge att protestera igen. Godset ska ju faktiskt monteras på en båt som lämnar landet inom kort. Den här fighten vinner jag till sist. Lättad blir jag hänvisad två rum bort, till mannen med stämpeln. Men så lätt kom jag inte undan. Än en gång skakas det på huvudet. Han måste se fakturan. Utan faktura, ingen stämpel. Utan stämpel, inget paket.

Ett samtal och två minuter senare rullar fakturan ut ur skrivaren på rummet. Tulltjänstemannen ser nöjd ut och sätter sig för knappa på sin dator. Efter en dryg halvtimma lyfter han blicken igen: ”Sådär ja, det blir 75 euro i moms, och lika mycket för pappersarbetet. Sedan är allt klart.” Jag försöker återigen ställa till en scen men inser snart att jag kan glömma mina solceller om jag inte betalar. Så det gör jag och konstaterar nedslaget att jag nu lagt ner sju timmar och nästan 2000 kronor utan att se röken av några solpaneler.

Tulltjänstemannen visar vägen till lastkajen där jag får några fler stämplar. Godsutlämningen nästa. Det börjar brännas. En man går iväg för att hämta paketen och sen händer … ingenting. Efter tjugo minuter börjar jag bli riktigt orolig men efter en halvtimme så kommer han till slut med två stora platta paket. Lättnaden är obeskrivlig. Men underbart är kort.

”Nu behöver du bara gå till polisen också”, säger tulltjänstemannen som snällt väntar vid min sida och nu spenderat nästan två timmar på mitt så viktiga ärende. Paniken lyser nog i mina ögon för tulltjänstemannen fyller snabbt i att de bara ska titta på mina papper. Inga fler avgifter, säkert. Jag tror inte ett ögonblick på honom men vad har jag för val. Lite bättre känns det ändå; nu har jag ju åtminstone två paket surrade på min lilla pirra.

Efter en rejäl lektion i kanarisk byråkrati får Ludvig äntligen öppna de paket som innehåller våra nya solceller.

Men polisen vill faktiskt bara titta på mina papper, och ytterligare en busstur senare kan jag lasta ombord solpanelerna på båten. Barnen jublar över de stora paketen och hjälper ivrigt till att öppna dem. Nu fattas det bara att någonting saknas. Men jodå, allt är där. Jag pustar ut.

Nästa gång får det kanske bli DHL i alla fall …

/Ludvig

4 reaktioner på ”En lektion i kanarisk byråkrati

  1. Hej

    Snyggt kämpat, en del av långseglandets charm är väl ändå att kämpa mot byråkratins högborgar:-)

    Tur ni inte skall till Brazilien, jag har hört att det är ännu värre att försöka få in något i det landet… 😉

    Hoppas ni blir eloberoende nu.

    Martin

    Gilla

  2. […] Vi ko hit till Las Palmas på Gran Canaria för två dagar sedan. Seglingen hit från Lanzarote tog 25 timmar och vi hade fin slör hela vägen förutom de sista timmarna då vi drog igång motorn för att komma fram innan hamnkontoret stängde. Sedan följde kaos och intet – det är som om de gör allt för första gången trots att det är hundratals båtar här; allt i supersegt tempo och underbemannat. Våra kompisar på S/Y Mary har skrivit ett inlägg som belyser spansk administration (finns här). […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s