Mycket vind, vågor och flygfisk. Så skulle jag nog sammanfatta vår Atlantöverfart. Eller bara kort och gott ”Plenty of Water, that” som seglaren och författaren Adlard Coles en gång sa om detta stora hav.

2108 sjömil. Det är långt det. Ändå känns det redan avlägset, och då har det bara gått ett och ett halvt dygn sedan vi lämnade Atlanten bakom oss. Det är som om de varma växthusdoftande vindarna som far ner från de regnskogsklädda bergen blåser bort alla minnen. Att segla över stora hav i alla ära. Men det är här i en fridfull vik utanför en sömnig liten by på nordvästra Tobago som vårt flackande runt jorden får sin verkliga mening.

Himlen ljusnar i öster, solen som ännu inte nått upp över horisonten färgar ovansidan på de intilliggande molnen djupt rosa, nästan flouriserande. Barnen sitter i sittbrunnen, äter varsin banan och tittar på skådespelet samtidigt som de lyssnar på Mamma Mu’s vänliga stämma som ljuder ur högtalarna i mesanmasten. Det är en vacker morgon och Mary vaggar framåt med spirade segel. Vinden har ökat under natten och vi gör nu 7-8 knop. Det känns som om det här kan bli en bra dag. Till skillnad från igår.

Efter en dryg vecka med hårda vindar lättade vinden under morgonen och vid lunchtid fattade vi beslutet att prova en ny segelsättning. Vi saknar gennaker ombord och ansåg att det fortfarande blåste för mycket för att vi skulle våga oss på att hissa spinnakern. Jag föreslog att vi skulle hissa två segel på förstagsprofilen, ett åt barbord och ett åt styrbord. Och så fick det bli. Stor och mesan revades och den gamla genuan, som försetts med ny profil för att passa in i rullsystemets förstagsprofil, åkte fram ur gömmorna.

”Släpp ut på skotet” ropade Ludvig framifrån peket samtidigt som han med ena handen försökte trä in genuan i förstagsprofilen och hissa seglet med den andra. Ju högre han hissade desto mer vind fångade seglet. I samband med segelskiften ändras belastningen på rodret och vindrodret har svårt att hålla båten på kurs, så jag stod till rors. I normala fall borde autopiloten göra jobbet, men en vajer till roderlägesgivaren gick av häromdagen så autopiloten var tillfälligt ur funktion. Inget allvarligt, men för stunden var min lott att styra båten istället för att bistå Ludvig på fördäck. Jag släppte ut på skotet för att minska på belastningen, även om det bar emot. Jag visste att det skulle innebära att skot och segel skulle börja slå i vinden, samtidigt insåg jag att det var en förrutsättning för att hissa den sista biten. Men så gick nånting fel. Det fladdrande skotet hamnade på tvärs under båten. Det slog mot botten på ett sätt som fick hela båten att vibrerara, samtidigt som det försökte dra med sig seglet ner under båten. Reflexen var att släppa helt på skotet, men jag stod emot i ett försök att tänka klart, att överväga eventuella konsekvenser. Då tappade Ludvig fallet. Ritch” sa det när den sista metern av profilen slets loss och seglet gjorde skotet sällskap under kölen. Det gick så fort att det var först efteråt jag faktiskt förstod vad som hade hänt.

Efter mycket möda och stort besvär lyckades vi slutligen bärga den trasiga genuan med tillhörande skot och fall. För att sedan återgå till den gamla segelsättningen med storsegel och mesan åt barbord och yankeen utspirad på motsatt sida. Det hela tog sin lilla tid. Ja, ingenting går särskilt snabbt när man med jämna mellanrum måste stanna upp för att koppla om livselen eller hålla i sig när båten kränger till. Och så ska smågastarna ha sin beskärda del av uppmärksamheten. Du kan inte ana så många viktiga saker de kan tänkas behöva hjälp med. Men tid har vi ju å andra sidan ganska gott om.

En sisådär fyra timmar efter vi påbörjat arbetet med att hissa genuan slog sig en trött kapten ner i sittbrunnen bredvid sin lika trötta fru. ”Jaja, är huvudet dumt får kroppen lida”, sa han med ett skevt leende. Vi pratade igenom situationen. Genuan behövde repareras men inte värre än vi nog skulle kunna fixa det själva. Ludvig hade tappat ännu ett par solglasögon i sjön, men också åsamkat sig ett fult sår på skenbenet. Inga större katastrofer, men tillräckligt jobbigt för att vi skulle se tillbaka på vårt dagsverke med ett visst missnöje. En serie händelser som hade kunnat undvikas om vi bara hade pratat igenom situationen innan vi började. Så brukar vi göra inför svåra tilläggningar, så borde man göra inför alla nya situationer ombord. Ja, kanske även iland. ”Jaja, det som inte dödar det härdar”, sa jag med nedstämd ton. Vi var ännu en erfarenhet rikare.

I ett försök att muntra upp stämningen ombord gick Ludvig ner i byssan för att brassa lite pannkakor, medan jag röjde upp kaoset på däck. Snart satt barnen och jag förväntansfulla i sittbrunnen, redo att hugga in på kaptens berömda pannkakor. Då hörde jag hur plåttallriken träffade durken med en smäll, jag tittade in för att få det befarade bekräftat. Jodå, där låg pannkakorna i en mosig hög på durken. Jag vet precis hur det känns. Att laga mat i plattläns är ingen enkel sak. Jag undvek att möta Ludvigs blick.

Vissa dagar hade man klarat sig bättre utan. Och den tionde dagen på Atlanten var just en sådan.

Atlanten, den 20 januari 2010 (publicerat några dagar försent pga teknikstrul)

LOVIS DIKTERAR: Hej, Nu är vi långt ute på havet. Idag har vi badat i sittbrunnen. Vi fyller den med vatten, och så blir det vågor när båten gungar. Vi duschade i sötvatten också. Det var väldigt skönt tycker jag, men Otto tycker inte så mycket om att få vatten på sitt huvud. Sedan kom det mörka moln, och så regnade det. Då fick barnen gå in och titta på film, Bosse Bogserbåt. Det har gungat mycket på den här resan. På Atlanten finns det jättestora vågor. En gång trillade jag så jag slog mig lite men det gick över fort. Men för det mesta är det roligt med vågor för då kan Otto och jag rulla runt i akterhytten. Det är roligt att ha en lillebror att leka med. När jag blir stor ska jag ha tio barn, och en båt som är större än den största. På den ska det stå tio däckskistor med en pulka i varje. Här är det varmt, fast det är vinter. Men jag hade velat leka lite i snön. För det är ju roligt, i alla fall om man har mössa …

I Atlanten bor det flygfiskar, ibland landar de på vår båt och då dör de om vi inte hinner rädda dem. Otto tycker mycket om flygfiskarna, och en gång tog han en och ville inte släppa taget. En annan gång fick mamma nästan en i huvudet. För några dagar sedan hittade vi en pytteliten flygfisk inne i båten, någon hade trampat på den så den blev alldeles platt. Vi tejpade fast den i loggboken så vi kan visa den för dagiskompisarna sedan. Vi har också fångat många guldmakrillar, men jag hade velat ha en tonfisk också. Ibland kommer det en fågel, kanske letar den efter sina kompisar. Det finns en liten svart, och en vit med lång stjärt, som vi såg idag. Den kom när vi ropade. I Karibien tror jag det finns fina fåglar, som vi aldrig har sett innan. Jag tror också att det finns några apor där, jag ska mata dem med banan. Håller jag upp bananen kanske de tar den, annars springer jag efter dem. Klättrar de upp i trädet följer jag efter och ger dom bananerna. Här i båten har jag en hel stock med bananer men alla är inte riktigt färdiga än.

På morgonen brukar Otto och jag låtsas att pappa fyller år. Då gör vi presenter till pappa. Och så sjunger vi ”Ja må han leva …. Då blir han glad. Imorse fick han åtta paket. Idag fyller morfar år (på riktigt). Han bor i Sverige. Vi har försökt ringa honom flera gånger men han svarar inte. Han kanske är hemma hos sin Maja. Men vi firade honom med lite kaka i alla fall. Igår var det fest på båten, för vi hade seglat halva vägen till Karibien. Då bakade vi sockerkaka som vi gjorde tårta av, med godis och grädde på. Och så blåste vi upp ballonger, vattenballonger också. När vi kommer fram ska vi spruta vatten med våra vattenpistoler på pappa. Det ska bli kul. I Karibien fyller jag år, den 23 mars. Glöm inte det!

Nu ska jag klättra lite, man behöver ju ha lite gymnastik också. Jag kan hänga med både fötterna och händerna uppe i taket (i grabbräcket). Så här!

/Lovis 4 år

NORDATLANTEN. Jag sover oroligt, vaknar till, lyssnar, vrider mig, slumrar lite till. Båten rullar något alldeles obeskrivligt mycket. Det skramlar, knarrar, knakar. Men vad nu. Jag spetsar öronen, rullar vi inte lite mindre, känns som om vi går upp i vind. Seglena börjar fladdra. Vad gör Ludvig där ute, revar han? Jag hör honom inte, drar gardinen åt sidan, tittar ut. Jodå, båten har gått upp i vind, men ingen kapten i sikte. Jag går ut i salongen, slänger ett öga på GPSen. Vi har tappat kursen. Ludvig sover djupt i salongssoffan. Till skillnad från mig har han den goda egenskapen att kunna varva regelbunden utkik med korta effektiva sovpass. Men varför styr inte båten? Jag väcker Ludvig. Han sover med flytväst. På två röda är han ute, och kopplad.

”Nå?” säger jag. Väntar på en diagnos. Hoppas på att få höra något i stil med ”Det var bara vindroderkättingen som hoppat av från rorkulten” eller ”En styrlina har gått av”. Saker vi lätt kan fixa. Men istället hör jag ”Rodret har gått av”. Jag tror inte mina öron, sträcker ut handen och känner på ratten, den gör motstånd. Ludvig ber mig om båtshaken. Vad ska han med den om rodret har gått av, tänker jag. Jag räcker honom båtshaken. ”Du menade vindroderspateln, eller hur?”. Han bekräftar, jo så var det. Hade han sagt något annat? Jag känner hur paniken lägger sig. ”Den verkar ha gått av i brytleden, paddeln hänger kvar i sin lina” säger Ludvig och kryper bak för att fiska upp den. Jag andas ut, en extra brytled vet jag att vi har. Någon extra paddel har vi däremot inte, vilket vi pratat om att nästa besökare måste ta med sig.

Jag tar på mig fleece och sele, och går ut för att få båten på kurs. Det är tungt att handstyra. Sjön är grov, kommer från alla håll. Har det inte blåst upp lite också? Jag ser svarta moln i horisonten. Det har blåst upp. Vi borde reva. Men vad nu, kicken hänger och slänger. Ser ut att ha lossat från sitt fäste i stormasten. Vi låste ju det där blocket med Loctite så sent som igår. Det måste vara något annat. Ludvig kommer tillbaka till sittbrunnen med paddeln i handen. Jag informerar honom om min upptäckt. Det visar sig att hela fästet har slitits loss från masten, och lämnat ett fult hål efter sig. Jaha, det också. Men ett bekymmer i taget. Nu måste vi försöka få ording på vindrodret. Att byta ut leden borde inte vara något problem men hur sjutton ska vi få dit den i den grova sjön. Är det ens möjligt?

För dig som inte är så insatt kan jag berätta av vindrodret är en konstruktion som gör att båten kan styra sig själv. Man ställer in en vindflöjel i den vinkel mot vinden som man vill att båten ska gå. Flöjeln styr sedan en liten paddel som verkar på rorkulten som i sin tur styr själva rodret. En imponerande uppfinning. Stark och helt mekanisk. Till skillnad från en autopilot drar den ingen som helst ström. Vi har de senaste dagarna hyllat vårt vindroder (Aries), det har styrt fantastiskt bra under de svåraste tänkbara förutsättningar: grov sjö och aktlig vind. Själva vindrodet är placerat längst bak i aktern på båten, bakom rodret. I den grova sjön doppas det stundtals nästan helt ner i vattnet. Själva infästningen till spateln sitter en bra bit ner. Hur ska vi komma dit under rådanden omständigheter? Ja, det förstår vi inte själva. Men vi måste försöka.

I ett försök att hålla båten så stilla som möjligt revar vi storen och försöker dreja bi, med hjälp av mittskotat mesansegel. Det går sådär, vågorna slår oss ur kurs och vi dränks i återkommande saltvattensduschar från brytande sjö. Flaggkäppen hoppar ur sitt fäste och fiskelinan snor in sig i flaggan. Genuaskotet fastnar i en zinkanod under kölen. Det är stökigt och tumult. Men på något sätt lyckas Ludvig slutligen ta sig till en position där han når spatelns infästning genom att hänga uppochner i båtens pushpit. En synnerligen obekväm arbetsställning. Jag agerar hantlangare men kan inte göra mycket mer än att titta på när vågorna om vartannat sänker ner Ludvigs överkropp under vattnet för att sedan hissa upp honom igen. Påminner mig om någon tortyrmetod jag sett på film. Jag vet inte hur lång tid det tar, men det känns som en evighet. Jag kryper ihop för att hålla värmen. Så händer det, Ludvig ber mig skicka sprinten som låser spateln till vindrodret. Det kan bara betyda en sak, spateln är på plats!

När Ludvig monterade spateln upptäckte han tyvärr att en av de två bultar, som han för nån vecka sedan skruvat rakt igenom spatelns led för att minska ett tidigare glapp, hade gängat ur sig. Utrustad med spärrskaft intar han tappert samma obekväma position igen och försöker få bulten på plats. Den här gången utan framgång. Bulten går inte att skruva i under rådande omständigheter. Risken är därmed att vindrodret inom kort kommer att börja glappa, att styra sämre igen. Förhoppningsvis får vi uppleva stiljte eller en skyddad natthamn innan dess. Men nu har vi i alla fall ett vindrodret som styr igen, och jag kan återgå till min oroliga sömn i några timmar innan barnen vaknar lyckligt ovetandes om nattens dramatik.

Igår klagade vi på hur händelselös Atlantseglingen varit så här långt. Det kommer vi inte att göra igen.