Den tionde dagen

Himlen ljusnar i öster, solen som ännu inte nått upp över horisonten färgar ovansidan på de intilliggande molnen djupt rosa, nästan flouriserande. Barnen sitter i sittbrunnen, äter varsin banan och tittar på skådespelet samtidigt som de lyssnar på Mamma Mu’s vänliga stämma som ljuder ur högtalarna i mesanmasten. Det är en vacker morgon och Mary vaggar framåt med spirade segel. Vinden har ökat under natten och vi gör nu 7-8 knop. Det känns som om det här kan bli en bra dag. Till skillnad från igår.

Efter en dryg vecka med hårda vindar lättade vinden under morgonen och vid lunchtid fattade vi beslutet att prova en ny segelsättning. Vi saknar gennaker ombord och ansåg att det fortfarande blåste för mycket för att vi skulle våga oss på att hissa spinnakern. Jag föreslog att vi skulle hissa två segel på förstagsprofilen, ett åt barbord och ett åt styrbord. Och så fick det bli. Stor och mesan revades och den gamla genuan, som försetts med ny profil för att passa in i rullsystemets förstagsprofil, åkte fram ur gömmorna.

”Släpp ut på skotet” ropade Ludvig framifrån peket samtidigt som han med ena handen försökte trä in genuan i förstagsprofilen och hissa seglet med den andra. Ju högre han hissade desto mer vind fångade seglet. I samband med segelskiften ändras belastningen på rodret och vindrodret har svårt att hålla båten på kurs, så jag stod till rors. I normala fall borde autopiloten göra jobbet, men en vajer till roderlägesgivaren gick av häromdagen så autopiloten var tillfälligt ur funktion. Inget allvarligt, men för stunden var min lott att styra båten istället för att bistå Ludvig på fördäck. Jag släppte ut på skotet för att minska på belastningen, även om det bar emot. Jag visste att det skulle innebära att skot och segel skulle börja slå i vinden, samtidigt insåg jag att det var en förrutsättning för att hissa den sista biten. Men så gick nånting fel. Det fladdrande skotet hamnade på tvärs under båten. Det slog mot botten på ett sätt som fick hela båten att vibrerara, samtidigt som det försökte dra med sig seglet ner under båten. Reflexen var att släppa helt på skotet, men jag stod emot i ett försök att tänka klart, att överväga eventuella konsekvenser. Då tappade Ludvig fallet. Ritch” sa det när den sista metern av profilen slets loss och seglet gjorde skotet sällskap under kölen. Det gick så fort att det var först efteråt jag faktiskt förstod vad som hade hänt.

Efter mycket möda och stort besvär lyckades vi slutligen bärga den trasiga genuan med tillhörande skot och fall. För att sedan återgå till den gamla segelsättningen med storsegel och mesan åt barbord och yankeen utspirad på motsatt sida. Det hela tog sin lilla tid. Ja, ingenting går särskilt snabbt när man med jämna mellanrum måste stanna upp för att koppla om livselen eller hålla i sig när båten kränger till. Och så ska smågastarna ha sin beskärda del av uppmärksamheten. Du kan inte ana så många viktiga saker de kan tänkas behöva hjälp med. Men tid har vi ju å andra sidan ganska gott om.

En sisådär fyra timmar efter vi påbörjat arbetet med att hissa genuan slog sig en trött kapten ner i sittbrunnen bredvid sin lika trötta fru. ”Jaja, är huvudet dumt får kroppen lida”, sa han med ett skevt leende. Vi pratade igenom situationen. Genuan behövde repareras men inte värre än vi nog skulle kunna fixa det själva. Ludvig hade tappat ännu ett par solglasögon i sjön, men också åsamkat sig ett fult sår på skenbenet. Inga större katastrofer, men tillräckligt jobbigt för att vi skulle se tillbaka på vårt dagsverke med ett visst missnöje. En serie händelser som hade kunnat undvikas om vi bara hade pratat igenom situationen innan vi började. Så brukar vi göra inför svåra tilläggningar, så borde man göra inför alla nya situationer ombord. Ja, kanske även iland. ”Jaja, det som inte dödar det härdar”, sa jag med nedstämd ton. Vi var ännu en erfarenhet rikare.

I ett försök att muntra upp stämningen ombord gick Ludvig ner i byssan för att brassa lite pannkakor, medan jag röjde upp kaoset på däck. Snart satt barnen och jag förväntansfulla i sittbrunnen, redo att hugga in på kaptens berömda pannkakor. Då hörde jag hur plåttallriken träffade durken med en smäll, jag tittade in för att få det befarade bekräftat. Jodå, där låg pannkakorna i en mosig hög på durken. Jag vet precis hur det känns. Att laga mat i plattläns är ingen enkel sak. Jag undvek att möta Ludvigs blick.

Vissa dagar hade man klarat sig bättre utan. Och den tionde dagen på Atlanten var just en sådan.

8 reaktioner på ”Den tionde dagen

  1. Det är otroligt att läsa er blogg! Vet hur det är att segla med de små samtidigt som båten helt plötsligt kräver mycket uppmärksamhet! Era barn verkar vara väldigt tålmodiga! Ser fram emot att förtsätta läsa om era äventyr!

    Gilla

  2. vännen…
    Vilka bataljer, vilket äventyr – och tänk att detta numera är er vardag. Snart framme i karibien för bövelen. hur stort är inte det. fortsatt lycka. all kärlek och fortsatta lyckoönskningar!
    keep going!
    kram j

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s