Världsomseglingen

En stor dag för Otto

S/Y Mary 4 kommentarer

NUKU HIVA, MAQUESASÖARNA. Finns det vägar här mamma, finns det vägar här? Den frågan ställer lille Otto nästan varje gång vi angör en ny hamn. Hans största besvikelse under hela resan var San Blas, bara sand och kokospalmer var han än tittade. Här på Marquesas finns det faktiskt bilar, i alla fall pick-ups och jeepar. Men många av de vikar och byar vi har besökt har helt saknat vägförbindelse. Idag var dock en riktigt stor dag i Ottos liv. Dagen då han såg ett amfibiefordon, en båt och bil i ett. Ja just det, en sån där som bara finns i James Bond-filmer.

Den märkliga skapelsen har kört fram och tillbaka här i viken hela dagen, mellan stranden och den superyacht som ligger ankrad en bit ut. Tillhör tydligen en rik belgare, men så mycket mer information än så lyckades vi inte pumpa ur den vitklädde välkammande chauffören. Läste på internet att man kan hyra superyachten i fråga för en miljon dollar i månaden. Undrar om amfibiefordonen ingår då eller om man måste betala extra …

Hur som helst, en helt vansinnig leksak. Verkar dock inte särskilt sjövärdig. Kolla gärna in videoklippet nedan, med Lovis som kommentator – också hon mäkta imponerad.


Imorgon seglar vi vidare mot Tuamotos övärld, 78 låga atoller som inte lär erbjuda så mycket annat än vita stränder, färgglada korallrev och svajande palmer. Stackars Otto.

Ett år senare

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

NUKU HIVA, MARQUESASÖARNA. Höga stillahavsvågor slår in mot klipporna, och studsar tillbaka. Skapar en stökig, ström och farlig brytande sjö. Det känns som om vi styr rakt in mot berget. Flera hundra meter höga lodräta klippor. Men någonstans där inne ska öppningen finnas. Så smäller det plötsligt till, så det rycker i hela båten. Det är genuan som kollapsar för att sedan fyllas med full kraft igen när en kastvind far ner från bergen. Jag håller ett fast tag i rodret medan Ludvig rullar in seglet och startar motorn. Jag andas ut, den startade den här gången också. Man kan aldrig vara säker.

Snart glider Mary af Rövarhamn in på platt vatten, viken är helt omringad av höga berg – inte helt olikt Norges fjordlandskap. Längst in i viken ser vi en bedårande liten palmklädd strand. Vi är framme, i Daniels bay på ön Nuku Hiva. Viken heter egentligen Baie de Taioa, men är i långseglarkretsar mer känd som just Daniels bay, uppkallad efter den man och hans fru som en gång bodde i sitt enkla lilla hus på den gröna ängen vid stranden, precis vid foten av berget. Här odlade de frukt till alla som ville ha, och erbjöd friskt fjällvatten till långväga seglare med tomma vattentankar. De delade generöst med sig av sin kunskap om livet i dalen och guidade besökare upp till det närliggande Vaipo-fallet, som lär vara världens tredje högsta vattenfall (610 meter). Det berättas också att Daniel förde bok över alla seglare som kom hit. Undrar var de böckerna finns idag.

I årtionden välkomnade Daniel och hans fru seglare till viken. Ända till en dag, för snart tio år sedan, då amerikanska dokusåpan Survivor (USAs motsvarighet till Robinson) dök upp på Nuku Hiva. Det lär ha gått fort. Det amerikanska TV-bolaget flyttade Daniel och hans fru till ett nytt litet hus i den närliggande byn. Och på två dagar utplånade en bulldozer hela deras livsverk, deras hus och deras tropiska trädgård. Snart anlände en lyxig motorkryssare med filmteam ombord, och tjugo glada såpa-deltagare som hoppade i vattnet och simmade in till den nu till synes öde stranden. Ingen vet exakt hur det gick till, men enligt Daniel var det amerikanska TV-bolaget mycket övertygande. När lekarna var över erbjöd man att bygga upp deras hus igen, men nu hade de vant sig vid bekvämligheterna i byn och valde att stanna. Ingenting blev mera sig likt i Daniels bay.

Men viken består, den vackra lilla stranden och den makalösa naturen som Daniel en gång ska ha förälskat sig i. Allt så vackert att man nästan tappar andan. Och den som vill kan ta den trevliga promenaden bort till den bedårande lilla byn dit Daniel och hans fru förflyttades. Ja, den lite mer äventyrlige kan även ta jollen dit och ta sig in i floden som leder in i byn. Men sjön reser sig rejält i flodinloppet när dyningen från havet möter flodvattnet som rinner ut. Självklart kunde vi inte motstå frestelsen. Rustade enbart i badkläder, med torra kläder i en vattentät väska, gjorde vi igår ett försök att angöra byn sjövägen. Det var under stor spänning som vi sicksackade in mellan de höga sjöarna med vår pyttelilla jolle och ännu mindre motor. Men det gick, vi blev bara lite blöta.

Väl inne i byn välkomnades vi inte av Daniel och hans fru, utan fick istället ryktet bekräftat. Mannen som en gång gav viken sitt namn finns inte längre i livet, inte heller hans fru. Istället togs vi emot av Monette och hennes man Mathias, ett bedårande äldre par som bjöd våra barn på så mycket iskall lemonad att de fick kissa flera gånger på vägen hem. Med oss fick vi också några mindre bananstockar, och ett par kassar med ljuvlig mango och pamplemousse. Idag vänder vi tillbaka till byn. För att tillsammans med besättningarna på tre andra båtar fira vår ettårsdag i Monettes tropiska trädgård. Där utlovas en typiskt polynesisk trerätters.

Ja, tänk. Idag är det exakt ett år sedan vi kastade loss från bryggan hemma i Limhamn. Tog farväl av vänner och familj för att segla ut i världen. För att inte återvända på flera år. Vi tittar på bilderna från den stora dagen, med blandade känslor. Men vi har aldrig ångrat oss.

Land i sikte, hoppas vi …

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Va bra, för nu börjar jag faktiskt bli trött på att vara här ute på havet”, sa Lovis när Ludvig tidigare idag berättade att vi snart är framme. Och det är hon inte ensam om. Efter de senaste dagarnas blåsväder längtar vi så mycket att det nästan gör ont efter att få kasta vårt ankare i en skyddad hamn. Men nu är det nära. Riktigt nära. Bara femton sjömil till närmsta land – hoppas vi, om vi inte har seglat helt galet. Än så länge ser vi ärligt talat inget mer än stjärnorna på himlen. Men om några timmar (tisdag runt lunchtid svensk tid) beräknar vi komma fram till Fatu Hiva, den sydligaste av Marquesasöarna. Efter knappt tjugo dygn till havs.

Vi tänkte oss någon slags sammanfattning av överseglingen, men det blev så långrandigt så vi nöjer oss med några punkter.

  • Drygt 3000 sjömil, på knappt 20 dygn.
  • Snitthastighet på drygt 6 knop, med max på 15 knop i surfen.
  • 12 dagar med lagom vind, 2 dagar med svaga vindar och 6 dagar med kuling.
  • Fem fiskar fångade, fyra guldmakrillar och en tonfisk. Totalt 16 middagar.
  • Ätit 300 bananer, och nästan lika många andra frukter.
  • Nio kakor bakade, fyra tårtor och fem bröd.
  • Nio böcker lästa, och ett hundratal barnböcker.
  • Tjugo timmar barnfilm.
  • Fyrtio timmar legobyggande och lika många bilrace.
  • Tre fartyg siktade. Det är ett tomt hav.
  • Bara ett delfinstim, men väl fåglar varje dag – vad 17 gör de så långt ute?
  • AIS-sändare ur funktion, förhoppningsvis bara gps-en som gått sönder.
  • Spisen har rasat ner, och kommit på plats igen. Pust.
  • Nya kickfästet har slitits ur masten. Bekymmersamt.
  • Storseglets lazy-jacks trasiga. Lätt fixat väl i hamn.
  • Topplanternan har börjat glappa. Arg! Se www.passionforpower.se

I det stora hela är vi nöjda med överseglingen. Lite småhaverier får man räkna med när man seglar som vi gör. Bara den här sträckan motsvarar lika många sjömil som en vanlig svensk fritidssegelbåt seglar på 5-10 år. Men mest belåtna är vi ändå med våra fantastiska barn. Inte en enda gång har de beklagat sig. Tvärtom, jublar när den ena större vågen rullar in efter den andra. Låtsas att de åker karusell, och rullar runt i akterhytten och gör kullebyttor medan båten kastas runt som en vante i den besvärliga sjön. De förtjänar bannemej guldmedalj. Ja, det ska de få. Imorgon, på ankomstfesten.

Bananansvar

S/Y Mary 4 kommentarer

S/Y Marys banantårta sväljer 14 bananer i ett nafs.

”Har du verkligen tagit ditt bananansvar idag?” säger jag och tittar strängt på kapten. Han sänker skuldmedvetet blicken och plockar skamset några bananer från en av stockarna i aktern. Varje dag mognar minst trettio nya bananer och då gäller det att alla hjälps åt. Ingen får smita undan.

När vi bunkrade inför den stora överseglingen till Marquesas köpte vi i vanlig ordning en bananstock. Man brukar ha en knapp vecka på sig från det att den första bananen mognar tills det att den sista bananen måste ätas upp. Ibland kan det bli lite många bananer på en gång. Men det kan det vara värt med tanke på priset för en stock aldrig överstigit fyra dollar så här långt.

Den här gången mognade de första bananerna redan innan vi lämnat Galapagos, och jag tyckte att vi kanske skulle köpa ännu en stock i sista stund. Och plötslig stod vi där med över 300 bananer. Ja, jag erkänner. Det var mitt förslag. Men så tar jag också ett extra stort bananansvar ombord, tillreder den ena bananrätten efter den andra. Till min hjälp har jag Cartine i Florida som matar mig med nya bananrecept varje dag. Nu senaste var det Elvis favoritmacka om jag inte minns fel – med bacon, jordnötsmör … och banan : )

Favoriten så här långt är dock vårt banantårterecept. Sväljer hela fjorton bananer i ett svep. Fantastiskt. Dessutom god.

S/Y MARYS BANANTÅRTA

Tårtbotten:
½ kopp smält smör
1 kopp socker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 koppar mjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
6 mosade bananer

Fyllning:
5 mosade bananer

Garnering:
1 dl vispad grädde
3 skivade bananer
1 ruta riven blockchoklad

Med några distans till det hela …

S/Y Mary 7 kommentarer

”In med den där ankartjuven i fängelset bara”, säger Otto. ”Och kaptenen på den där dumma katamaranen, usch vilka bovar”, fyller Lovis i. Barnen leker tjuv och polis. De har byggt fängelse, polisstation och polisbåt i Lego, och utdelar rättmätiga straff till alla som förtjänar det. I Lego-världen råder rättvisa. Vilket inte alltid är fallet i den riktiga världen …

Vi har fått många frågor om vad som hände efteråt, efter den där morgonen på Galapagos när den 260 ton tunga kryssningskatamaranen Anahi drev in i oss. Ni som följer oss på Twitter vet redan det mesta, men jag tänkte ändå försöka mig på en sammanfattning. Det känns lättare nu, när vi lagt lite distans mellan oss själva och Galapagos (närmare bestämt 575 sjömil). Och Lego-terapin har säkert gjort sitt till 🙂

Ja, kaptenen på Anahi gav alltså oss skulden för att de drivit in i oss. Det hela följdes av en anmälan och en utredning, några dagar med mycket väntan och frustration. Att man inte förstår språket gör inte saken enklare. Men vår agent var fantastisk. Och inte en krona tog han extra för att hjälpa oss. Egentligen stod det nog ganska klart för alla inblandade vad som hade hänt. Och när man med hjälp av AIS-data kunde bevisa att Anahi faktiskt förflyttat sig 30 meter i vår riktning la kapten diskret ner sina anklagelser. Men han gjorde också klart att han inte avsåg att involvera sitt försäkringsbolag för att ersätta våra skador, och inte heller ersätta oss på något annat sätt. Och när vi inte stod anklagade hade inte längre vårt eget försäkringsbolag något intresse i frågan, eftersom vår försäkring vid tillfället var begränsad till skada på annans egendom. Vi skulle inte få en krona i ersättning, såvida vi inte drog igång en juridisk process mot Anahi. En sådan kan ta flera år, med prislapp därefter. Det var helt enkelt inte genomförbart. Men det visste inte Anahis kapten.

Så hur stor skada hade egentligen Anahi vållat oss? Ja, också det tog ett par dagar att få koll på. Mest oroliga var vi för vårt rullsystem, det var skevt och stukat med lösa delar. Men Ludvig lyckades osannolikt nog få det att fungera igen. Vårt peke klarade sig också förvånansvärt bra, bara lite bortskrapad färg. Inte heller kunde vi hitta några synliga skador på förstaget. Efter lite möda fick vi även upp vårt ankare (CQR 30 kg), det hade satt sig rejält men såg oskatt ut. Kättingen hade blivit lite skrapad, men inte allvarligt. Vårt akterankare (Danforth 15 kg) hade däremot stukats av belastningen, men inte värre än att det skulle gå att räta ut det igen. Vi ersatte det tillfälligt med vårt reservankare (Bruce 35 kg) som vi normalt brukar använda i fören när det finns behov för dubbla ankare. Och så släpade vi iväg det stukade ankaret till mekanikern. Samma mekaniker som också hjälpt oss fixa nya nya vant till vår mesanmast.

Ett under att vi klarat oss så bra. Vi skulle kunna segla vidare, en otrolig lättnad. Men underbart är kort. Den natten kapade någon vår hundra meter långa ankarlina (1″ tjock, 8-flätad polyester) och tog med sig vårt stora Bruce-ankare. Tillsammans motsvarade de ett värde av två och en halv månads segling för oss. Ingen hade rapporterat tidigare problem med stöld i hamnen. Och det kan inte varit en slump att det var just vårt ankare och vår lina som stals den där natten. Någon ville ha bort oss därifrån, få oss att lägga ner våra anklagelser. Och vi fattade piken, om än motvilligt.

Vi lämnade ön med svansen mellan benen. Egentligen får man som gästande båt bara besöka en ö på Galapagos, men vi var inte mentalt redo för Stilla Havet. Inte än, inte efter allt som hänt. Vi behövde några dagars semester, och begärde ett ”emergency stop” på grannön Isabella. Vi skyllde på febersjuk Otto. Lite lågt, vi vet. Men sanningen var för komplicerad.

Ja, vi råkade verkligen oförtjänt illa ut. Men Galapagos var inte bara elände. Vi fick några riktigt bra dagar. Innan, och efter. I vårt senaste gästinlägg på Europeiskabloggen sammanfattar vi vår vistelse: http://bit.ly/iZyNHb.

Mot Söderhavet!

S/Y Mary 9 kommentarer

SPOT täckningskarta: Orange betyder prima täckning, och ljusgrå ingen alls. Gränsen är flytande.

Ja, då var det dags. För vad som troligen blir vår längsta etapp på hela resan. Galapagos–Marquesas. 3000 sjömil rakt ut i Stilla Havet. Känslorna är kluvna. Vi räknar med närmre en månad till havs. Det är lång tid det. Otroligt lång. Särskilt med två små barn ombord. Men det lär å andra sidan vara en förhållandevis bekväm översegling med hänsyn till vindar och strömmar. Och bäst av allt, på andra sidan väntar Söderhavet.

Vi har för avsikt att uppdatera bloggen då och då under överseglingen. Och som vanligt kan man skicka textmeddelanden till vår satellittelefon, alldeles gratis. Och sådana vill vi ha många, jättemånga. Däremot räknar vi med att SPOTen, som visar vår aktuella position, kommer att tappa täckningen någonstans på vägen. Berätta gärna när det börjar bli långt mellan uppdateringarna. Vi har nämligen hittat en annan karttjänst som vi kan uppdatera med hjälp av vår satellittelefon, om än manuellt och med några dagas mellanrum.  Jag vill dock lägga in en brasklapp för att satellittelefonen har betett sig lite udda på sistone, så hör ni inte av oss på ett tag vet ni varför. Inget att oroa sig för med andra ord.

Och den som tänker steget längre inser att även SPOTens funktion som nödsändare blir tämligen värdelös utan täckning. Och så är det, men lyckligtvis har vi ytterligare en nödsändare ombord. Och den lär fungera även mitt ute på världens största ocean.

Ja, det var väl allt då. Ha en skön sommar!

Skolutflykt till Pingvinlandet

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

LOVIS DIKTERAR (2011-06-26):

Hörni, idag var vi på skolutflykt igen. Och det var jättehäftigt. Först åkte vi med världens snabbaste båt, genom höga skummande vågor och stenar. Ute på havet såg vi jättestora rockor (mantor) och en fågel som heter albatross (båda med flera meter mellan vingarna). Vi såg också sjölejon som jagade. De äter fisk, men också pingviner. Det har vi sett i en film. Vi såg pingviner också. Först en pingvin, sedan två och tre. De var inte alls rädda. I pingvinlandet fanns det tunnlar och broar med höga kaktusar på. Där bodde det också många andra fåglar. Några hade blå fötter (blue-footed boobies).  Och så såg vi faktiskt ett sjölejon som låg och sov i en grotta. De är så trötta, så trötta.

Sedan snorklade vi. Det var jätteströmt, men pappa hjälpte mig. Och nu ska ni få höra. Jag simmade med hajar, jättemånga hajar (white-tip sharks). Det är sant. Det var nära, men de bet inte mig. Inte det minsta. Och jag var inte alls rädd. Hajarna här äter inte människor, de tycker bättre om fisk. Det har mamma sagt. Det fanns jättemånga fiskar, men jag vet inte vad de heter. En stor sköldpadda (en meter i diameter) simmade under mig (se video). Och jag såg en rocka med prickar på (eagle ray), och en pytteliten sjöhäst. Den satt på en pinne och var jättegullig. Men oj va kallt det var. Jag var alldeles blå när jag kom upp ur vattnet. Men jag klarade mig. Frös inte ihjäl fast jag trodde det. Sedan åkte vi hem, skrev det här brevet, ritade alla djuren och lärde oss vad de heter på engelska. Det har varit en rolig skoldag.

(Skolutflykten sponsrades av familjen Albinsson i Umeå. Tack!)

En helvetes morgon

S/Y Mary 21 kommentarer

Så här ser hon ut, den 260 ton tunga kryssningskatamaranen som brakade in i oss.

PUERTO AYORA, GALAPAGOS. Jag vaknar av en enorm krasch, hela båten skakar. Ludvig och jag flyger upp ur sängen, och ut på däck. Fortfarande helt nakna. Båten framför oss har draggat. Anahi, en kryssningskatamaran på flera hundra ton. Det krasar till när vårt bogspröt går rakt in i deras akterspegel.

Ludvig startar motorn, om ankaret skulle släppa. Det vore det bästa. Så vi kom bort härifrån. Jag försöker tänka, men avbryts när nästa dyning rullar in i hamnen och för katamaranen mot oss med full kraft igen. Det krasar igen, som om båten framför oss smulas sönder. Ljudet är obeskrivligt. Och vi kan inte göra någonting, bara titta på och hålla oss undan.

Lampor tänds. Någon startar motorn. Katamaranen kraschar in i oss ytterligare ett par gånger, innan de lyckas komma bort från oss så mycket att den omedelbara faran är över. De kör in i vår ankarkätting om och om igen, det rycker och sliter i båten. Men ankaret håller. Antar att de försöker få upp sin kätting, att de är för få ombord för att kunna hantera monstret själva. Vilken mardröm.

När den akuta faran är över vågar vi oss fram på bogsprötet för att inspektera skadorna. Ett under att det överhuvud taget sitter kvar. Kan det verkligen ha klarat sig? Jag tittar vid infästningen efter lösa flagor. Jag ser inget. Inte ens en krökning, bara skav. Otroligt, jag prisar vår pansarvagn till båt. En plastbåt hade varit i smulor.

Blicken går vidare till rullsystemet, vår trogna Furlex. Jag borstar bort några färgflagor. Det är skevt. Eller? Jo visst är de skevt. Jag känner på det och får en lös del i handen. Skit också. Vi har resans längsta etapp framför oss. Vi behöver det där rullsystemet. Och hur är det med förstaget? Det vet man inte. Vilken djäkla otur. Vi som började bli redo att segla härifrån, skulle få våra ”nya” vant idag.

Det är fortfarande mörkt. Halv sex på morgonen. Jag har inte sovit många timmar. Inte Ludvig heller. Vi går och lägger oss. Trötta, chockade – och klarvakna. Lyssnar. Det rycker till i kättingen igen. Ludvig går ut. De är nära igen. Verkar ha problem med att få upp sin kätting. Kanske har deras ankare fastnat i vårt. Ludvig stannar ute tills de är på tryggt avstånd.

Jag kan inte somna. Det här var droppen. Jag fryser, skakar. Vill bara lämna båten, ta första bästa flyg till Thailand och hyra en hydda på stranden. Och där vill jag stanna. I minst ett halvår. Ja, så tänker jag där jag ligger och lyssnar. Får hjärtat i halsgropen för minsta ryck i kättingen. Ja, det rycker en del fortfarande, men det beror på havsdyningen som rullar in i hamnen. Puerto Ayora är en ovanligt oskyddad hamn.

En timme senare, fortfarande vakna. Någon ropar utanför. Ludvig går ut. Nu påklädd, jag hör dem prata. Dålig engelska. Jag uppfattar bara enstaka ord. Ända till Ludvig ryter till: ”We are not paying anything”. Jag får på mig en tröja och rusar ut. Där står den noggranne uniformsklädde Navy-mannen som var ombord för att inspektera båten när vi kom hit för tio dagar sedan. Han kan inte ett ord engelska, det vet jag.

Bredvid Mary ligger en stor rib-båt med fyra-fem killar ombord, varav en ger intrycket av att vara kapten på katamaranen. Jag möter Ludvigs blick, det lyser rött i hans ögon. Av frustration. Ilska. Hjälplöshet. Katamaranens kapten menar att allt är vårt fel. Att vi har drivit in i deras båt. Som om situationen inte redan var jobbig nog.

Jag tar ett djupt andetag, går in och bryter den bitska dialogen med min bristfälliga spanska. Ber Navy-mannen komma fram på fördäck för att titta på våra skador, för att komma bort från den ondsinte kaptenen. Att få prata ostört. Berättar vår sida av storyn så gott det går. Ordförrådet räcker inte till.

Jag försöker säga att vi haft larm på, att vår gps-plotter kan bevisa att vi inte flyttat på oss. Att man inte kan driva mot vind och vågor, att vi har akterankare som håller oss på plats. Att vi legat på samma ställe en dryg vecka, till skillnad från katamaranen som kom för några dagar sedan. Jag tycker mig ana viss förståelse i hans blick, jag tror han förstår. Men han ber oss infinna oss på hamnkontoret för ett möte en dryg timme senare.

Och där är vi nu. Ja, själv är jag rent fysiskt kvar på båten med barnen som sovit sig igenom denna helvetes morgon. Lyckligt ovetandes. Medan Ludvig, i sin roll som kapten, står utanför hamnkontoret och väntar på vår agent. Ja, här på Galapagos är det obligatoriskt med en agent vid all dialog med hamnkontoret. I det här fallet känns det ganska bra, att Ludvig har någon vid sin sida. Någon som kan spanska, någon som kan engelska. Ett vän i nöden.

Skolstart!

S/Y Mary 5 kommentarer

”Nej du, mamma. Nu är jag faktiskt skolmogen”, sa lilla Lovis och satte ner foten. ”Imorgon börjar skolan, och du är fröken.” Fråga mig inte var hon har fått det ordet ifrån. Skolmogen. Men tidigare på dagen betraktade hon en liten flicka på marknaden. Flickan, som satt bredvid sin mammas fruktstånd och gjorde sin läxa mitt i marknadens folkliv, var bara fem år. Fem år, precis som Lovis. Och kunde redan skriva. Det gjorde tydligen intryck.

I de flesta länder vi besöker börjar man skolan betydligt tidigare än i Sverige. Oftast redan i fyra eller femårsåldern. Och det vill Lovis också. Så idag var det dags. Lagom till alla skolavslutningar där hemma. Vi börjar med svenska. Övar att skriva små bokstäver, och att ljuda. Lovis lyckas läsa ordet APA alldeles själv, och blir stolt som en tupp. En kort rast, och vi fortsätter med engelska. Glosor.

Efter lunch står idrott och biologi på schemat. Att bedriva den typen av studier inomhus när man befinner sig på Galapagosöarna vore väl närmast att begå tjänstefel. Så det får bli skolutflykt redan första dagen. Utflyktsmål: Tortuga Bay, en av Galapagosöarnas bästa stränder. Och favorittillhåll för sköldpaddor, hajar, havsiguanor – och surfare.

Lovis första skolutflykt går till Tortuga Bay.

Efter en dryg timmes vandring genom kaktusskog är vi framme vid stranden, och vi kan inleda våra fältstudier. Vi får lära oss att havsiguanor kan bli närmare två meter långa. Och när de inte betar sjögräs, ligger de i en hög med nära och kära för att få upp kroppstemperaturen efter senaste doppet. Och jag förstår dem, det är ruskigt kallt i vattnet här på Galapagos. Och för det kan vi beskylla Humboldtströmmen som för med sig vatten ända nerifrån Antarktis och hit. Men det stoppar inte Lovis och Otto. Det är klart att man måste lära sig att simma om man går i båtskola.

Fältstudier.

Efter simträningen får vi anledning att klämma in en kort matematiklektion, för att räkna in alla tår. Havet här vimlar nämligen av haj, men efter ett par omräkningar och en och en annan tillfälligt borttappad tå kan Lovis konstatera att vi har alla fyrtio i behåll. Och tur är det, för vägen hem visar sig vara minst lika lång som vägen dit. Så lång att Lovis plötsligt säger: ”Mamma, imorgon måste jag ta ledigt från skolan. Jag måste vila, man blir trött av att gå i skolan.” Och jo, jag är nog beredd att hålla med. Ledighetsansökan beviljas, men på fredag är det dags igen.

Coolaste bussen i stan

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Föreställ dig ett gigantiskt hippiekollektiv som beslutat sig för att starta ett bussbolag tillsammans. Var och en med sin personligt utsmyckade gamla skolbuss, täckt med handmålade religiösa eller psykedeliska mönster och dekorerade med färgglada lampor som blinkar i takt med salsa- och reggaetonerna som strömmar ut ur bussens högtalare. Inte en enda den andra lik, och alla med ett personligt namn.

Väl ankomna på Galapagos känns det hektiska stadslivet i Panama City avlägset. Men stadsbussarna glömmer man inte i första taget. Mer om Panamas ”röda djävulsbussar” finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på Europeiskabloggen.