Världsomseglingen

Objudna middagsgäster

S/Y Mary 5 kommentarer
Innan mörkret lägger sig.

Innan mörkret lägger sig.

Mörkret lägger sig snabbt över den lilla ön, och det prasslar allt intensivare runt oss. Lasse tänder sin ficklampa, och lyser oroligt omkring sig. Marken ger ett intryck av att vakna till liv. Eremitkräftor kravlar ut ur sina snäckor och irrar iväg. Stora råttor kilar fram och tillbaka under bordet. Och jättelika kokosnötkrabbor närmar sig långsamt. Som gigantiska urtidsmonster. Omringar oss, från alla håll. Några uppemot en halvmeter breda. En del blå, andra röda. Alla med väldiga klor.

Det är vår första kväll iland, i Salomonatollen på Chagos. Ludvig och barnen har fångat en fisk som vi grillar tillsammans med vännerna på segelbåten Ambika. Vi sitter vid ett enkelt bord som någon ställt ut under palmerna vid ruinerna av ett gammalt hus. Genom en lucka i lövverket kan vi se ankarljusen från segelbåtarna i viken utanför. Av brasan finns bara lite glöd kvar, och bortsett från det lilla ljus som sprids av fotogenlampan på bordet är vi omgivna av ett kompakt mörker.

Det brakar till i buskarna en bit bort. Först en gång. Sedan en gång till. Vi tittar oroligt på varandra. Finns det fler invånare på ön? Det var nog bara en kokosnöt som föll, övertygar jag mig själv. När Lovis plötsligt ger ifrån sig ett skrämt skrik, drar upp fötterna och kryper ihop på stolen. Lasse är snabbt framme med ficklampan, och Lovis stirrar skräckslaget ner på en jättelik kokosnötkrabba som försöker ta sig upp för hennes stolsben.

En bit bort står en skylt om att man inte får övernatta iland. Ingen risk, tänker jag och skyndar på barnen att äta upp sin mat. För vi är tydligen inte de enda som är hungriga här ikväll. Som om öns invånare länge längtat efter lite variation i sin kost …

Mot Chagos på ostadiga ben

S/Y Mary 14 kommentarer

Ännu ett svart moln växer till sig vid horisonten. Blir allt mörkare, allt bredare. Jag har svårt att släppa det med blicken, att fokusera på något annat. Jag försöker avgöra dess bana. Bedöma dess intensitet. Ska vi hinna före, eller kommer det att passera rakt över oss? Finns det något jag kan göra för att undvika det, kan jag byta kurs?

Resan från Sri Lanka till Chagos tar oss från fem grader norr om ekvatorn till fem grader syd. Och precis som våra övriga ekvatorskorsningar har den burit med sig svåra strömmar och ostadigt väder. Ovädersmolnen rullar in på löpande band. Och de för nästan alltid med sig vind, mycket vind. De flesta innehåller också regn, ibland enorma skyfall. Andra fruktansvärda åskväder.

Vi tar två rev i varje segel, skickar in barnen, stänger alla luckor och kopplar ur satellittelefon och vhf-radio. Sedan är det bara att vänta. Först kommer vinden, får skummet att blåsa av vågtopparna och båten att båten att lägga sig ner. Sedan regnet, det drar fram över havet som en vägg. Dundrar in över fördäck, en halv sekund innan det når mig i sittbrunnen. Så hårt att jag måste titta ner.

Jag ser blixtarna, och hör mullret. Kan bara hoppas att det går över snart. Och det gör det, ofta lika plötsligt som det kom. Varar sällan mer än en halvtimme. Regnet drar vidare, vinden upphör helt. Båten förlorar styrförmågan, rullar än hit än dit i den upprörda sjön. Seglen fladdrar och slår.

Jag ser mig om. När kommer nästa oväder? När ska vinden komma tillbaka, från vilket håll? Är det lönt att ta ur alla rev, och hissa fulla segel igen? Eller måste vi starta motorn? Utan fart genom vattnet för den starka strömmen oss österut med två knop. Åt fel håll. Ja, vi måste starta motorn. I väntan på vind, i väntan på nästa oväder.

Så där håller vi på dagarna i ända. Motor på, motor av. Rev in, och rev ut. I snart två veckor nu. Inte särskilt avslappnat, och ganska långdraget. Men aldrig tråkigt.

Bananracet kan börja!

S/Y Mary 13 kommentarer
Klara, färdiga, ät!

Klara, färdiga, ät!

Som inför varje längre etapp köpte vi en bananstock på fruktmarknaden innan vi lämnade Sri Lanka. En ganska stor en. För sjuttio kronor. Sjutton kilo vägde den visst. Och nu börjar bananerna mogna, en efter en i rask takt. Alla bananer brukar mogna inom en vecka, från den första till den sista. Det kan med andra ord bli ganska bananintensivt ett tag, och det gäller att alla drar sitt strå till stacken för att inga bananer ska förstöras.

Tidigare har vi talat om att alla måste ta sitt bananansvar. Ett ord som smågastarna har haft lite svårt att ta till sig. Därför har vi den här gången beslutat att försöka öka banandisciplinen ombord genom att införa ett bananrace. Förslaget togs igår emot med stor entusiasm, men redan efter första bananen undrade Otto om vi inte kunde ha ett äppelrace istället. Han tycker väldigt mycket om äpplen, mer än bananer. Men det vore direkt oansvarligt menar kapten. Och det har han väl rätt i. Äpplen håller sig färska längre och kommer att behövas längre fram. Nu är det bananrace som gäller.

Och reglerna är: Valfritt antal bananer får ätas under dygnets alla timmar. Först till kvarn gäller, men inga bananer får plockas innan de är ätklara i syfte att gömmas undan till senare. Samtliga uppätna bananer ska bokföras i bananloggen. Bananer som används i bakning och matlagning bokförs som gemensamhetsbananer och fördelas lika deltagarna emellan. Den som har ätit flest bananer vid dagens slut får välja en annan frukt – för att hålla motivationen uppe. Tävlingen pågår hela veckan. Flest uppätna bananer vinner.

Anta utmaningen du också! Skicka ett meddelande till vår satellittelefon vid slutet av varje dag, med ditt namn och antalet intagna bananer. Så för jag in ditt resultat i bananloggen. Lycka till!

Den sista glassen

S/Y Mary 15 kommentarer
glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.

Stekta sparvar kommer inte flygande

S/Y Mary 12 kommentarer

 

Idag snubblade jag över ovanstående videoklipp på Facebook, från en föreläsning av den avlidne filosofen Alan Watts. Han tyckte folk borde göra det de helst av allt vill göra. Istället för att slösa bort livet på sådant de ändå inte trivs med. Jag såg på kommentarerna att många är skeptiska till hans budskap. De anser att det var lätt för honom att säga, han som var född på en räkmacka. Men jag håller med Watts. Vi är alla herrar över våra egna liv.

Vi får ofta höra att vi har tur. Att vi borde vara tacksamma, som har möjlighet att förverkliga vår dröm. Att de är avundsjuka på att vi faktiskt kom iväg på vårt livs resa. Inte missunnsamma, men avundsjuka. Många berättar att de själva drömt om att göra samma sak, men av olika skäl har resan aldrig blivit av. En del verkar lite bittra, några gör sig själva till offer.

Men vår resa har ingenting med tur att göra. Det ligger tio års målmedvetenhet bakom, ett decennium av hårt arbete och medvetna val och uppoffringar. För att en dag förverkliga vår dröm. Eller åtminstone försöka. Något vi jobbar på varje dag. Men vi funderar också en hel del på vad vi vill göra när vi kommer hem.  När pengarna är slut, och drömresan är över.

Vi har kommit fram till att det faktiskt vore skönt att inte ha någon ny dröm på ett tag. Att vi vill skapa oss en balanserad vardag. Att leva ett  bra liv för stunden. Istället för att hela tiden sträva efter något annat.

Vad skulle du göra med ditt liv, om du fick göra precis vad du ville?

Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

S/Y Mary 2 kommentarer
Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)

Plågsam underhållning

S/Y Mary 4 kommentarer
Kvällens huvudattraktion

Kvällens huvudattraktion

Dansande elefanter upplysta med ljusslingor, cyklar ombyggda till lejon och fåglar, akrobater på styltor, eldjonglörer, pisksnärtare, . Och en faslig massa dansöser, klädda i allt från påfågelfjädrar och bjällror till de mest fasansfulla masker. Barn, vuxna, gamla. Sång, trummor, trumpeter, flöjter och bjällror. I det oändliga.

Jag svor mer än en gång över att kamerans minneskort blivit kvar i datorn. För karnevaltåget som drog fram genom Galles gator idag liknade inget annat jag sett förut. Som en märklig orientalisk kryddblandning av paraden på Disneyland, karnevalen i Rio, cirkus och freakshow i ett.

Sist i tåget kom självplågarna, som kulminerade med en stor pyntad vagn varpå en kraftig påle stack ut framtill. På pålen hängde en man. I fiskekrokar. I bara skinnet. Som på bilden ovan. Ja, det är sant. Tanken på att han redan hängt där i de sex timmar som karnevaltåget pågått var lite svår att släppa. Och än var kvällen ung.

Väl ombord googlade jag saken, och vet nu att det vi sett är en lankesisk tradition med religiös koppling. Att hänga i de där krokarna ska tydligen inte alls vara så plågsamt och vansinnigt som det ser ut. Verkar ändå ovanligt dumt, tycker jag. Titta på det här videoklippet och döm själv.

Lejonklippan

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tänk dig en tvärbrant klippa som reser sig 380 meter över den omkringliggande djungeln. En klippa vars övre del förvandlats till ett fort i form av ett lejon, där en trappa mellan två gigantiska lejontassar leder vidare upp genom bestens väldiga gap och in i ett kungligt palats.

Den här platsen heter Sigiriya, och finns på riktigt. Här på Sri Lanka. Och trots att stora delar av de 1500 år gamla byggnadsverken vittrat bort av väder och vind är lejonklippan än idag en mäktig syn.

Det bästa av allt är att man kan bestiga klippan, vandra runt bland ruinerna, njuta av utsikten och drömma sig bort till en annan tid. Det har vi gjort. Titta på bilderna, och häng med du också.

Barbacka på en elefant

S/Y Mary 6 kommentarer
Så fick hon sin ridtur till sist.

Så fick hon sin ridtur till sist.

”Äh, det var väl inget läskigt. Nej, inte svårt heller. Men ännu roligare än jag trodde”. Så sammanfattar Lovis gårdagens efterlängtade tur på elefantryggen.  Men nog såg hon  fokuserad ut där hon satt, tre meter upp. Med rätta. Hon hade bara en filt mellan sig och elefanten. En elefant är rejält bred över ryggen, och man sitter varken särskilt bekvämt eller stabilt där uppe. Ja, jag talar av egen erfarenhet.  Barnen fick inte lov att rida själva, så även Ludvig och jag fick oss en tur när vi besökte Millenium Elephant Foundation, en organisation som köper upp och tar hand om elefanter som farit illa i sin tidigare hemmiljö.

Vi fick också vara med när elefanterna badade. Och bilden jag la upp igår föreställde naturligtvis en elefantsnabel, som flera redan gissat. Ett fantastiskt universalverktyg som kan användas till det mesta. Tänk dig dusch, näsa, lyftkran, arm, tuta och sugrör i ett. Den som hade en sådan näsa …

Fler bilder från besöket hos elefanterna finns i vårt bildgalleri på Flickr.