Råttgiftet är serverat
Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!
Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.
Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.
Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.
När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.
Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …
Mary af Rövarhamn 