När katten är borta …

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

Landkänning

Land Ahoy!

Först ser jag den bara som ett ensamt ljus vid horisonten. Sedan en blågrå siluett, ett litet stycke land som växer fram i gryningen. Ur det mörka havet, mot den allt ljusare himlen. Ön, som sakta stiger och sjunker bakom den långa dyningen. Vars bergstoppar ser ut att födas ur den väldiga oceanen – om och om igen.

Snart uppenbar sig också de skummande reven, frodiga dalar och kustens kala klippor, några ensamma vindkraftverk på en slänt ut mot havet, hus och vägar. För oss som på sju veckor inte sett annat än blått hav och låga sandöar väcker ön framför oss något av en hänförelse. Stilla lugn ersätts av spänning och iver. Barnen står längst fram i fören och ser girigt mot land.

Sinnesrörelsen växer inom mig när vi närmar oss kusten. Oron och beredskapen stiger. Någonting avslutas här. Friheten till havs. Harmonin vi fann i lagunen på Chagos. Det okomplicerade livet bortom civilisationens frestelser. Långt från internet, byråkrati, avgifter, utgifter. En del av mig vill bara vända om, segla ut till havs igen. Men det är för sent. Vi dras mot ön som den vore en magnet.

Vid tiotiden styr vi in mot land, utmed reven och in i den smala kanalen som leder in till hamnen. Jag står bakom ratten, och för första gången på flera dagar, kanske flera veckor, är jag klädd. Redo att möta den väntande folkhopen. Vi glider in mot kaj, Ludvig gör fast linorna och vännerna på Ambika välkomnar med färskost och nybakad baguette. Mary af Rövarhamn ligger alldeles stilla. Vi är framme på Rodrigues.

Nu ska vi köpa glass!

Till havs

tillhavs

Varje våg för mig längre bort …

Vi seglar dikt bidevind, de vita seglen för oss framåt likt sjöfågelvingar och får båten att luta sig djupt över det blå havet. Vågorna rusar mot oss, stöter mot skrovet och glider under oss. För att fortsätta norrut, nästan utan ett spår av kölens knivblad. Jag känner den salta smaken i luften, och bländas av ljuset. Av solen som tänder sina gnistor på vågkammarna och tecknar regnbågar i vågstänket.

Jag ser på havets vidd och himlens tomrum tills det svindlar för ögonen. Vinden berusar mig. Vilken dag är det idag? Hur länge har vi varit på väg, fem dagar eller sex? Spelar det någon roll? Jag anstränger mig för att minnas vilket datum vi lämnade Chagos. Men det är som en enda ändlös dag, en dag där himlen skiftar ibland, mulnar och förmörkas, där månens och stjärnornas ljus ersätter solens. Men där vinden aldrig upphör att blåsa, vågorna att dra fram eller horisonten att sluta sig runt oss.

Barnens lek når mig som ett dovt mummel. Solen steker min rygg och min nacke. Det känns som om jag alltid har suttit här och tittat ut över havets vidd, lyssnat till dess andhämtning. Varje timme, varje dag som går liknar vågorna som för ett kort ögonblick lyfter båten och sedan försvinner i kölvattnet. Varje våg för mig allt längre bort. Bort från livet på land, som det hade varit en dröm. Utplånat av vågor och vind.

Båtskolan

magneter

Magnetbokstäver är bra när man ska lära sig alfabetet ombord på en stålbåt.

Barnen tittar besviket på mig när jag berättar att det är dags att segla vidare. Att lämna Chagos bakom oss, och sätta kurs mot den lilla ön Rodriguez. Jag förstår dem. Vi har verkligen trivts med det lugna livet i atollen. Jag vill inte heller ge mig av. Men så tänds plötsligt en låga i Lovis ögon. ”Då ska vi väl ha skola på båten igen?” Jag nickar bekräftande, och båda barnen skiner upp som solar. När seglar vi?” frågar Otto ivrigt.

Eftersom Lovis och Otto bara är sju respektive fem år gamla, har vi så här långt tagit det ganska lugnt på skolfronten. När vi ligger i hamn finns så mycket annat roligt att göra och upptäcka, att det känns trist att sitta lutade över böckerna dagarna i ända. Till havs däremot, har vi ändå inte så mycket för oss. Någonting måste vi ju göra, annars blir barnen uttråkade. Och då kan vi lika gärna göra något meningsfullt. Som att hålla skola några timmar om dagen.

Till stöd har vi en hel del utbildningsmaterial från Natur & Kultur, komplett med lärarhandledningar och allt. Hur bra som helst, med massor av uppslag på pedagogiska experiment, spel och lekar som vi aldrig hade kommit på själva. Lovis och Otto njuter till fullo av uppmärksamheten. En lärare per barn är ju få förunnat, även om omständigheterna tidvis ökar utmaningen. Allt skolarbete sker utomhus, för att motverka sjösjuka. Och vissa dagar får undervisningen ställas in på grund av dåligt väder.

Framförallt fokuserar vi på att lära barnen att läsa, skriva och räkna. Medan allt det där andra man måste kunna för att klara sig i livet, som hur man öppnar en kokosnöt, skiljer en farlig haj från en snäll, en giftig fisk från en ätlig; vilka bananer som måste kokas, och vilka som kan ätas som de är; hur man säger tack på malaj, läser ett sjökort och styr en båt. Ja, det kommer liksom av sig själv.

Chagos sista åsna

50 år gammal åsna?

Bildbeviset

ILE DU COIN, CHAGOS. ”Linda, kommer ni?” hör jag Ludvig ropa från andra sidan buskaget. Otto och jag har just klättrat upp för en hög stentrappa för att utforska en ruin från vad som sannolikt varit plantageägarens stora residens här på Ile du Coin. Vi vill gärna titta lite mer på byggnaden.

”Kom nu. Det finns någonting här vi vill visa”, ropar Ludvig igen. Jag suckar lite, men blir lite nyfiken. Vad kan det vara, som inte kan vänta? Vi vänder om, och går mot det håll där jag hört Ludvig röst. Vi går genom högt gräs och mängder av spindelväv, mellan buskar och palmer. Över förmultnade kokosnötter och omkullfallna träd. Tills vi kommer fram till en liten glänta invid stranden. Där står Ludvig och Lovis. Båda ler stort.

Jag tittar frågande på Ludvig, som pekar på något en bit bort. Då ser jag den också. En åsna. Eller om det är en mula, det låter jag vara osagt. Men där står den i alla fall, och tittar rakt på mig. Jag gnuggar mig i ögonen, och nyper mig i armen. Men den är kvar. Jag ser den klart och tydligt.

Bortsett från en amerikansk militärbas på en atoll över 100 sjömil härifrån har det inte bott en människa på Chagos på över femtio år. Sedan den dagen då de brittiska kolonisatörerna tvångsförflyttade de forna plantagearbetarnas ättlingar till Mauritius. Kvar idag finns bara råttorna som springer runt bland ruinerna. Och en åsna.

I rimlighetens namn borde det väl finnas fler åsnor, för så länge lever de ju inte. Men det vore märkligt. Vi har träffat flera andra seglare som varit här före oss. Vi har massor av information om öarnas historia, natur och djurliv. Ile du Coin är ingen stor ö, bara några hundra meter bred och nån kilometer lång. Varför har ingen nämnt något om åsnor?

Jag tar några steg närmare, den flackar nervöst med sina stora öron. Vänder sig skyggt om, tar ett skutt in i buskarna och försvinner in i skogen. Åsnan är borta. Jag går en runda på ön, men ser den inte igen. Inte den och inte någon annan åsna. Kanske finns det inga fler. Kanske har vi just sett Chagos sista åsna.

Ja, hur det faktiskt står till med den eventuella åsnekolonin på Chagos lär vi nog aldrig få reda på. Vår tid här är över. Mat och vatten börjar sina, och vårt tillstånd löper ut. Imorgon seglar vi mot Rodriguez, eller möjligen Mauritius. Vi får se, vart vindarna bär.

En morgon jag aldrig vill glömma

Detta bildspel kräver JavaScript.

SALOMONATOLLEN, CHAGOS. Två vita tärnor passerar båten, de följer varandras rörelser i perfekt samspel. Flyger så nära vattnet att lagunens turkosblå färg speglar sig i deras vita fjäderdräkt. Det är en vacker morgon och vi bestämmer oss redan vid frukostbordet för att försöka oss på en promenad runt ön. Innan högvattnet försätter stranden under vatten.

Utrustade med kamera, vhf-radio och machete ger vi oss av mot land, drar upp jollen, gör fast den i en palm och vandrar söderut längs med stranden. Ön är bara någon kilometer lång. Men vi är inte särskilt snabba. Lovis och Otto fastnar var femte meter. För att balansera på en trädstam, sjösätta en strandad sjöstjärna och inspektera en ål som fastnat i en tidvattenpöl.

Eremitkräftorna, som vandrar kors och tvärs utan synbart mål, försvinner snabbt in i sina snäckor när vi närmar oss. På Chagos är alla fina snäckor upptagna. Det verkar till och med råda en viss brist. Många eremitkräftor får hålla till godo med ilandflutna plastkorkar och glasburkar i brist på mer värdiga hem. Medan några av de lite större har flyttat in i ett kokosnötskal.

I en skyddad liten vik upptäcker vi de mest bedårande små hajar. Ett helt hajdagis, som Otto uttrycker det. Vi står kvar och tittar på dem länge, inga vuxna syns till. En kokosnöt dunsar ner några meter från Ottos huvud. Jag tänker en tacksamhetens tanke, den här gången också. Fallande kokosnötter lär vara världens vanligaste dödsorsak. Men Otto verkar mer glad än förskräckt. Kokosnötter är utmärkta törstsläckare.

Ibland förvandlar omkullfallna palmer och knotiga gamla träd stranden till en svårforcerad hinderbana. Medan vi kryssar mellan lågt hängande grenar, trädstammar och spindelnät sträcker de häckande booby-fåglarna på sina långa halsar och tittar ner på oss från lövverket. Dessa stora nyfikna fåglar som vi ofta möter långt ute till havs. Som så ofta landat ombord för att vila en stund.

Plötsligt försvinner min fot ner i en djup håla. Ett helt gäng krabbor rusar förskräckt ut i vattnet – skrämda av den oreda jag ställt till med i deras underjordiska gångsystem. Andra försvinner ner i de hålor som fortfarande är intakta. Några får vända i öppningen, blir utjagade av en illasinnad artfrände.

En bit bort ser vi några fiskar hoppa upp på land. Vi skyndar fram för att se vad som står på. En rovfisk simmar fram och tillbaka i vattenbrynet. Småfiskarna har strandat i flykten, det här är inte deras dag. Otto försöker rädda en av fiskarna, kastar tillbaka den i sjön. Men den är redan för svag, och slukas hel. Lovis passar på att kasta i en annan fisk, längre bort. Den här gången går det bättre, den simmar snabbt iväg och söker skydd bland korallerna.

Vi tar en paus, på den långa sandudden längst i söder. Ludvig öppnar Ottos kokosnöt, sedan några till. Barnen badar i det grunda sundet, åker snålskjuts med strömmen. Själv strövar jag runt och fotograferar på måfå. Spåren efter sköldpaddorna som grävt ner sina ägg i sanden. De perfekta små öarna som omger den fiskrika lagunen. Sandbankarna där tärnor och noddys häckar. De vackra tropikfåglarna som seglar högt där uppe. Fregattfåglarna längre ner.

Kamerans minneskort blir snart fullt. Men inga bilder kan göra denna morgon rättvisa. Ljudet från den mäktiga havsdyningen som bryter mot revet, vinden som smeker min hud, den söta doften av lågvattenland och guano, smaken av den färska kokosen, barnens skatt – allt detta bevarar jag djupt inne i mitt hjärta.

Barnbåtar emellan

Krabbrace på Chagos

Krabbrace på Chagos

Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.

Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.

Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.

Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.

Ett bättre sätt att börja dagen

Dagens frukost

Dagens frukost

I morse åt vi yoghurt med müsli, äpple och honung till frukost. Kanske inte särskilt anmärkningsvärt i dina ögon. Men med tanke på att det snart gått en månad sedan vi senast såg en kyldisk, och frukostmenyn så sent som i förgår bestod av knäckebröd med mjölbaggar och möglig ost tycker i alla fall vi att detta är ett mindre mirakel.

Det mest fantastiska av allt är att vi tillverkade yoghurten alldeles själva. Åtta deciliter vatten, två deciliter mjölkpulver och ett par matskedar yoghurtkultur blandas i en burk med lock. Burken placeras sedan inuti en termosliknande bunke med varmt vatten, där den får stå i ett dygn. Och simsalabim, det äckliga mjölkpulvret har förvandlats till ett helt kilo alldeles färsk och krämig yoghurt. Busenkelt, billigt och himmelskt gott .

Tänk om vi vetat detta tidigare, då hade vi besparat oss bra många torftiga och halväckliga frukostar. Så är det någon annan där ute som sitter på någon sådan här utdöende och nästintill magisk kunskap som kan förgylla vår vardag avsevärt, ja då är det hög tid att dela med sig av den nu. För längre bort från civilisationen är så här kommer vi nog aldrig mer.

Oro i lägret

Snart smäller det till igen ...

Lugnet före stormen

Efter många regniga och blåsiga dygn i den lilla lagunen inträffade en natt ett plötsligt väderomslag. Vinden kom med full kraft, nästan orkanstyrka. Från fel håll. Regnet vräkte ner och den kolsvarta natten lystes enbart upp av blixtarnas sken. Med full motorkraft försökte alla båtägare förtvivlat förhindra sina båtar att driva upp på revet. Alla utom en, vars motor inte startade. Vars båt snart tappade sitt ankarfäste, och krossades mot revet. Besättningen kunde räddas upp på en annan båt. Men båten fanns inte längre. Det som inte får hända, hade hänt.

Det har gått mindre än två år sedan den jättelika katamaranen Black Rose sjönk här i lagunen. Vraket ligger fortfarande kvar på stranden och påminner oss om hur utsatta vi är. I klorna på vädrets makter. På detta tänker jag denna natt, när jag sitter här i kajutan och inte kan sova. När jag hör vinden tjuta utanför, och regnet piska mot däck. När jag hör vågorna bryta mot land, bara femtio meter bakom båten.

Vädret har de senaste dagarna varit både oberäkneligt och instabilt här på Chagos. Vi är omgivna av lågtryck, och prognosen ändras för varje dag. Det ser inte bra ut. Starka vindar är att vänta. Mycket starka, enligt vissa källor. Och mer regn. Tunga regnmoln som skymmer månen om natten, och förvandlar sikten till noll.

Tio båtar är ankrade här i lagunen, och det är oro i lägret. Ingen fiskar eller snorklar, ingen grillar eller träffas för en drink i land. Alla förstärker sina förtöjningar, lägger ut extra ankare och bojar. Många samlas bakom datorskärmarna. Laddar ner väderkartor. Diskuterar och analyserar. Allt för att förhindra en ny katastrof på Chagos.

TIPS: Kolla gärna in vårt bildgalleri på Flickr, där finns massor av bilder på den strandade katamaranen på Chagos. 

Morgondopp

Dags för morgondoppet

I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.