Världsomseglingen

Gastar i spökstaden

S/Y Mary 12 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

LÜDERITZ, NAMIBIA. Vi susar fram genom öknen. Rutorna på den fallfärdiga Opeln är nervevade, ur högtalarna dunkar sköna hiphop-toner och vid ratten sitter 20-åriga Toivo och ser cool ut. Han är vår chaufför för dagen, och spanar vant in en antilop en bit från vägen. Vi stannar för att betrakta den en stund, förundras över hur den kan överleva i detta gudsförgätna område, där det bara regnar två dagar om året.

Vi får inte gå ur bilen, befinner oss på förbjudet område. För den som trotsar förbudet väntar fängelse, och så har det varit i ett helt sekel. Sedan man hittade de första diamanterna, här i öknen utanför hamnstaden Lüderitz i det land som då kallades Sydvästafrika. Året var 1908, och snart kom pengatörstiga lycksökare från alla håll. Området drabbades av diamantfeber; det sägs att det på sina ställen fanns så många diamanter att det bara var att böja sig ner och plocka upp dem.

I ett försök att begränsa invasionen bildade de tyska kolonisatörerna ett gruvmonopol, och stora delar av öknen spärrades av. Inom två år hade tyskarna byggt upp en hel liten stad runt gruvan utanför Lüderitz. Den fick namnet Kolmanskop – och hade allt som en nyrik skattsökare kunde önska sig. Casino, teater och bowlinghall. Sedan kom depressionen, ekonomin kraschade och staden lämnades till sitt öde. Att begravas i sand.

Toivo berättar att man än idag kan hitta diamanter här. Men han skakar snabbt på huvudet när vi frågar om han själv hittat någon. Nej, det har han inte. Men han vet de som har, de som vågat sig in på det förbjudna området. Det område som än idag utgör mer än 15 procent av Namibias yta. Efter att ha sett kåkstaden utanför Lüderitz förstår vi att frestelsen är stor. Namibia är ett fattigt land. En genomsnittlig butiksarbetare tjänar knappt 500 kronor i månader.

Vi passerar en varningskylt för SAND. Det blåser mycket här, och vägarna sandar snabbt igen. Men vi har tur, idag är det helt vindstilla. Snart ser vi några öde hus på toppen av en gigantisk sanddyna. Sedan dyker en hel by upp, halvt begraven i sand. Vi är framme. I Kolmanskop, spökstaden.

En kvinnlig seglares dilemma

S/Y Mary 17 kommentarer
Livet går i vågor.

Livet går i vågor …

UTANFÖR SYDAFRIKAS VÄSTKUST. Jag är så otroligt kissnödig. Men just när jag reser mig upp för att gå in på toaletten kommer den första vågen. Båten hamnar lite snett i surfen. Jag kastar mig över ratten, men misslyckas med att få upp aktern innan nästa våg är över oss. Den träffar snett bakifrån, får båten att skära ner så relingen är långt under vattenytan. Och just när jag fått båten på kurs igen, då bryter en tredje våg tvärs över aktern. Vattnet forsar över däck.

Jag förbannar vår höga relingslist. Det känns som en evighet innan allt vatten rinner undan, tillbaka ut i havet. Mary hukar under den extra vikten, går så lågt att det känns som hon ska sjunka. Tänk om vi sjunker. Nej, det är klart vi inte gör, intalar jag mig själv. Ingen våg i världen kan få Mary att sjunka, så länge hon inte tar in vatten. Jag lyfter försiktigt på luckan och tittar in. Det ser torrt och fint ut. Allt annat hade varit konstigt, men jag känner mig ändå lättad.

Kissnödigheten kommer över mig igen. Men jag vågar inte gå in. Känner mig bunden vid ratten, trots att vindrodret styr. Det styr bra, men jag vill ändå finnas till hands. Om en våg skulle slå båten ur kurs igen. De kommer i omgångar. Vågorna. Tre höga, sju låga, Tre höga, åtta lite lägre. Ungefär så. Jag vet inte hur höga. Sjörapporten pratar om ”heavy swell”. Kanske 4-5 meter, i genomsnitt. De högsta är nog närmare det dubbla, men jag vet inte. Jag gissar bara.

Jag skulle kunna väcka Ludvig, det skulle jag förståss. Be honom hålla ett öga på båten medan jag går på toa. Men det bär emot. Hans nattpass har varit tufft, med vindar på närmare 20 sekundmeter. Han behöver sin sömn. Om jag bara hade haft mina seglarställsbyxor på – de är designade för tjejer. Har en lucka i baken som man kan dra ner när situationen kräver det. Så man kan kissa utan att ta av sig flytväst och jacka. Men det har jag inte. Jag har overallen på mig, den är varmare. Och det är kallt, förvånansvärt kallt.

Jag avundas pojkarna, de har det så lätt. Tankarna går till Jonatan, han och några vänner seglade jorden runt i en betydligt mindre båt än vår. Sally Blue. De hade ingen toalett ombord, behoven gjordes överbord. När Jonatan inte ville gå ut brukade han kissa i en flaska. Det var inte särskilt uppskattat av övriga besättningen, eftersom han hade svårt att skilja på vatten- och kissflaska. Ändå ser jag mig om efter en flaska. Hade behövt en tratt också. Jag hittar inget användbart. Minns att jag sett specialdesignade kissflaskor i en båttillbehörskatalog . Då skrattade jag. Det gör jag inte nu.

Kanske kan jag kissa i sittbrunnen. Snabbt som attan ta av mig flytvästen, dra ner overallen och sätta mig ner. Det skulle sköljas bort med nästa våg. Men vågen hinner före, en livboj sköljs överbord. Jag får ombord bojen igen, knyter fast den med en extra lina och avfärdar även möjligheten att kissa i sittbrunnen. Jag kan inte ta av flytvästen i den här sjön. Säkerhetsselen är inbyggd i flytvästen. Ingen flytväst, ingen livlina. Jag vägrar låta mig sköljas överbord med brallorna nere.

Nej, jag får försöka hålla mig helt enkelt. Tills vågorna lugnar ner sig, eller Ludvig vaknar. Det får gå som det går.

Ett fynd för den händige

S/Y Mary 2 kommentarer

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )

Efter regn kommer solsken …

S/Y Mary 21 kommentarer
Utsikten är det i alla fall inget fel på.

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Om det bara kunde sluta blåsa.  Vi har 20 sekundmeter, nästan jämnt. Med bara några timmars uppehåll var tredje dag eller så. Det vibrerar, knakar och slår. Så man blir helt galen. Och om vinden skulle lätta får man inte ens hänga upp sin tvätt på tork – på sin egen båt. Nej. Sånt passar inte här på Royal Cape Yacht Club, den kungliga båtklubben. Då får man en sträng tillrättavisning av självaste ”Commodoren”. Ja, herr ordförande kallar sig så.

Ni anar inte hur många fisförnäma typer med fina titlar som rantar runt här och är otrevliga dagarna i ända. Och inte en unge så långt ögat når. De är tydligt att man har ansträngt sig för att skapa en så barnfientlig miljö som möjligt, en egen frizon i det annars så barnvänliga Sydafrika. Och de har verkligen lyckats. Ingen lekplats, inget gräs som man får trampa på, inga aktiviteter, inga spel eller leksaker. Ingenting. Häromdagen blev vi inte ens insläppta. Inga barn på hamnområdet, sa vakten. Då blev jag arg, det hjälpte. Annars hade vi inte kommit hem.

Inte kan man gå någonstans heller. Utsikten över Tafelberget är fantastisk, men marinan ligger insprängd i det mest ruffliga hamnområde dit inte ens taxibilarna hittar. Hela båten täcks av industridamm. Man får skräp i ögonen så snart man sticker upp näsan. Sa jag att kaptens bankomatkort blev skimmat för några dagar sedan, det blev det i alla fall. Inte blev det bättre av att vår nygamla jollemotor dog redan under premiärturen.  Och säljaren, ja han har gått upp i rök förstås.

Igår blev jag så trött på alltsammans att jag grävde ner mig under täcket och grät en skvätt. Det hjälpte inte, men det var skönt att ta en paus från de stackars uttråkade barnen och för en stund drömma sig bort till en stilla ankarvik i Karibien. För sådana här dagar, när allt känns motigt och jobbigt – då är det inte på tal att segla till Amazonas. Vill inte göra livet svårare än det redan är. Men sånt kan ändra sig fort, det har det gjort förr.

Håller prognosen vad den lovar kan vi avsegla på tisdag morgon. Bort från den snobbiga båtklubben. Första anhalt blir Namibia, sedan Santa Helena. Det blir bra, jättebra. Känns redan mycket bättre faktiskt.

Bakom Sveriges största reseblogg

S/Y Mary 37 kommentarer
Att blogga under resan har sina utmaningar, denna eviga jakt på uppkoppling.

Att blogga under resan har sina utmaningar, denna eviga jakt på uppkoppling.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. De flesta har en hobby, min är att blogga. Jag tycker om att skriva och fota, att berätta. Men någon måste lyssna också. Det är viktigt, helt avgörande faktiskt. Kommentarer, små meddelanden och gillanden – det är sådant som får mig att fortsätta. Att bloggen är ett bra sätt att dokumentera vår resa, visa upp våra sponsorer och hålla familjen uppdaterad. Det är bara positiva bieffekter.

Jag brukar slå mig ner vid datorn med en kopp te så snart barnen gått till sängs på kvällen, ska bara fixa något litet men blir ofta sittande halva natten. Stackars Ludvig, han brukar tröttna på att vänta. Går och lägger sig ensam, men klagar inte.  För han är lika förväntansfull som jag varje gång det är dags att ladda ner dagens skörd av hälsningar från världen utanför. Sånt är beroendeframkallande ska ni veta.

Men ärligt talat. Jag lägger ner helt orimligt mycket tid på den här bloggen. Den är min baby. Och kanske är det just därför jag blir så himla glad när jag får lite bekräftelse. På samma sätt som jag känner mig stolt när någon säger att de tycker om min båt, eller mina barn. Just idag är en sådan dag. Mediabyrån Cision har lanserat en topp-10 lista över svenska resebloggar, och vår blogg hamnade högst upp. Ja, det är sant.

Vår lilla seglingsblogg, som oftast inte uppdateras med annat än enkla textmeddelanden skickade via satellit (<19,2 kb/s), har alltså helt oväntat rankats som Sveriges största reseblogg. Baserat på antalet besök, kommentar, länkar och aktivitet i sociala medier.  Bara hårda fakta, inga subjektiva bedömningar. Visst är det rätt fantastiskt ändå.

Läs mer:
– Intervju om tankarna bakom bloggen 
– Hela topplistan med resebloggar
– Topplistor inom andra kategorier
– Tips till andra resebloggare

Dimma vid stormarnas kap

S/Y Mary 4 kommentarer

Kapet är rundat!

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. I Simon’s Town blåser det jämnt, och hårt. Så hårt att det kan gå veckor innan det är möjligt att gå ut ur hamnen. Än mindre gå söderut för att runda ”Stormarnas kap”, som de gamla sjöfararna kallade Godahoppsudden. Men idag utlovas en lätt bris, så iväg bär det. Redan klockan fem på morgonen, den här chansen får vi inte missa.

På andra sidan kapet seglar vi rakt in i en vägg av dimma, och blir snuvade på utsikten under resten av dagen. Något snopet, men flera sydkapare och knölvalar har vänligheten att komma tillräckligt nära för att vi ska kunna se dem. Så mäktigt när dessa havets bjässar dyker upp ur ingenstans. Precis intill båten. Större än båten. Jag tröttnar aldrig.

Väl framme i Kapstaden kröp duken ovanpå Tafelberget in i sitt skåp igen. Så vi kunde fira rundningen med en drink i solen, innan det var dags för dagens gast att ta tåget tillbaka till Simon’s Town. Vi andra blir kvar i några dagar. För att reparera mitt kameraobjektiv. Och invänta lämpligt väder för att segla vidare. Mot Namibia. Eller direkt till Santa Helena, dit tomten lovat att leverera barnens klappar i år.

(I vårt bildgalleri på Flickr finns bilder från förra veckans besök på Godahoppsudden, med bil – i solsken. )

Äventyrliga familjer emellan

S/Y Mary 3 kommentarer
aventyr2

Ett historiskt möte.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk kvinna som har tre barn tillsammans med en sydafrikansk man. Hon berättade att de seglat i Karibien de senaste två åren, men att familjen nu var hemma i Kapstaden för en kort paus innan de fortsätter ut på Stilla Havet. De hade blivit tipsade om att det låg en svensk båt i hamnen och undrade om vi ville ses. Det ville vi förståss. Men jag tyckte det var något bekant över deras namn. Så jag googlade, och polletten trillade ner.

I början på vår resa nominerades vi till en tävling där Sveriges äventyrligaste familjer skulle utses. Vi kom på andra plats, och belönades med ett presentkort på 15 000 kronor på Stadium (perfekt när vi återvänder till Sverige som utfattiga trashankar). Medan förstapriset på 50 000 kronor gick till en familj som ägnade sig åt att dyka med vithajar här nere i Sydafrika. Och det var alltså denna familj som nu kontaktat oss, också de helt ovetandes om det lustiga sammanträffandet.

Så kom det alltså sig att Sveriges två ”äventyrligaste familjer” idag träffades för en vänskaplig lunch här på False Bay Yacht Club utanför Kapstaden. Hur trevligt som helst. Så trevligt att jag först ikväll insåg att både Ludvig och jag glömt bort notan. Den hade tydligen våra rivaler fått ta hand om. Pinsamt så klart. Men va sjutton, de snuvade oss trots allt på 50 000 kronor 🙂

Stängt för inventering

S/Y Mary Lämna en kommentar
Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Cigarr eller piraya?

S/Y Mary 42 kommentarer

Om man inte vet vart man är på väg så kommer man kanske inte dit. Och i den riskzonen befinner vi oss just nu. Vi kan inte bestämma om vi ska ta vägen hem via Amazonas eller Kuba. Korsa Atlanten ska vi hur som helst, vindar och strömmar blir mer fördelaktiga så, men frågan är alltså vart vi ska sätta kurs. Det må vara ett angenämt val, men vi kan lik förbaskat inte bestämma oss, och det är hög tid. Vi avseglar från Sydafrika om en dryg vecka.

Planen är att vara hemma till skolstart 2014. Det låter kanske som lång tid i dina öron, men segling är ett långsamt sätt att resa och mycket av hamntiden går till underhåll av båten. Vi vill dessutom ta omvägen hem via Newfoundland, Grönland och Island, vilket gör tidsschemat ännu tajtare. Och tidspress är aldrig bra. Tanken är därför att segla så långa etapper som möjligt, och bara göra få men lite längre väl utvalda stopp.

Amazonas-deltat och Kuba är två platser vi länge velat besöka. Att vi inte kommer hinna med båda är ett faktum. Att Amazonas skulle vara ett större äventyr än Kuba, därom råder det inget tvivel. Å andra sidan vore det nog rätt skönt att vila upp sig på Kuba ett tag innan vi fortsätter norröver. Det är naturligtvis en svår fråga att råda i, eftersom det handlar om två helt olika platser, och få har upplevt båda.  Och inte ens då går dessa två vitt skilda platser att jämföra. Ändå måste vi välja.

AMAZONAS
+ några bekanta som seglat här säger att Amazonas inte får missas
+ helt olikt allt annat vi gjort under resan
+ svårt att besöka på annat sätt än med båt
+ okänt och spännande – äventyr
+ vi har några vänner som ska dit samtidigt, en trygghet i en okänd värld
– vi kan inte portugisiska
– svårnavigerat med mycket tidvatten och dålig sikt
– få seglare, begränsad tillgång på information
– mycket motorgång
– piratattacker har förekommit
– fuktigt, regnigt, varmt och risk för mycket mygg

KUBA:
+ alla som seglat här stortrivs
+ min spanska är helt ok
+ ett land under stor förändring, blir aldrig det samma igen
+ en sista månad med turkosa varma vatten och lata dagar
+ lättare att slappna av när vi har den långa sydatlanten bakom oss
+ förhållandevis billigt
– vi ska till USA efteråt (risk för krångel med myndigheter)
– turistdestination, dit vem som helst kan åka hit med flyg
– vi har redan sett en del stränder

Vi har ältat den här frågan fram och tillbaka i minst en månad nu. Utan att komma någonstans. Ändrar oss ofta flera gånger om dagen. Så nu tänkte vi låta er bloggläsare bestämma istället. Lägg din röst, och motivera gärna ditt val i en kommentar. Tack!

Tunga kroppar på trötta ben

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege på Santa Helena.