Gastar i spökstaden

Detta bildspel kräver JavaScript.

LÜDERITZ, NAMIBIA. Vi susar fram genom öknen. Rutorna på den fallfärdiga Opeln är nervevade, ur högtalarna dunkar sköna hiphop-toner och vid ratten sitter 20-åriga Toivo och ser cool ut. Han är vår chaufför för dagen, och spanar vant in en antilop en bit från vägen. Vi stannar för att betrakta den en stund, förundras över hur den kan överleva i detta gudsförgätna område, där det bara regnar två dagar om året.

Vi får inte gå ur bilen, befinner oss på förbjudet område. För den som trotsar förbudet väntar fängelse, och så har det varit i ett helt sekel. Sedan man hittade de första diamanterna, här i öknen utanför hamnstaden Lüderitz i det land som då kallades Sydvästafrika. Året var 1908, och snart kom pengatörstiga lycksökare från alla håll. Området drabbades av diamantfeber; det sägs att det på sina ställen fanns så många diamanter att det bara var att böja sig ner och plocka upp dem.

I ett försök att begränsa invasionen bildade de tyska kolonisatörerna ett gruvmonopol, och stora delar av öknen spärrades av. Inom två år hade tyskarna byggt upp en hel liten stad runt gruvan utanför Lüderitz. Den fick namnet Kolmanskop – och hade allt som en nyrik skattsökare kunde önska sig. Casino, teater och bowlinghall. Sedan kom depressionen, ekonomin kraschade och staden lämnades till sitt öde. Att begravas i sand.

Toivo berättar att man än idag kan hitta diamanter här. Men han skakar snabbt på huvudet när vi frågar om han själv hittat någon. Nej, det har han inte. Men han vet de som har, de som vågat sig in på det förbjudna området. Det område som än idag utgör mer än 15 procent av Namibias yta. Efter att ha sett kåkstaden utanför Lüderitz förstår vi att frestelsen är stor. Namibia är ett fattigt land. En genomsnittlig butiksarbetare tjänar knappt 500 kronor i månader.

Vi passerar en varningskylt för SAND. Det blåser mycket här, och vägarna sandar snabbt igen. Men vi har tur, idag är det helt vindstilla. Snart ser vi några öde hus på toppen av en gigantisk sanddyna. Sedan dyker en hel by upp, halvt begraven i sand. Vi är framme. I Kolmanskop, spökstaden.

12 reaktioner på ”Gastar i spökstaden

  1. Kul att se att ni er vana trogen inte bara håller till på havet. Fina bilder men också tragiska. Staden måste ha varit mycket fin en gång i tiden. Jag har flugit helikopter en hel del i Norrland där man kan se gamla herrgårdar och hemman som bara står och förfaller sedan årtionden tillbaka. Tragisk utveckling. Här verkade det dock praktiskt för barnen att ha sandlådan under tak.

    Nu skall ni väl få en någorlunda fin segling över Atlanten till Sydamerika. När och vart seglar ni vidare.

    Hälsa alla. Jens och familjen i Phuket.

    Gilla

    • Ja, den här gången tog vi oss en hel mil inåt land. Men åkte sedan raka vägen ut till fyren och sälarna vid Diaz Point och andades lite frisk havsluft : ) Kram, Linda

      Gilla

  2. Vilka häftiga och fina bilder, grattis!! Är det värt att ta vägen om Lüderitz tycker ni? Vi är i valet och kvalet.. Kram från oss lyckliga på Ambika som verkar få ett väderfönster imorgon för att gå till Simonstown. Jipee!

    Gilla

    • En av de platser man kan leva utan antar jag, men har man väl varit där känns det som något man inte velat missa. Kanske inte hjälpte : ) Har ni tid så gå hit vetja, men får ni ett fint fönster att gå direkt till St Helena så gör det. Hoppas ni äntligen får ge er av mot Simon’s Town imorgon. Det förtjänar ni verkligen. Vi seglar mot St Helena imorgon! Kram, Linda

      Gilla

  3. Det är kul att göra lite urban exploration ibland, skulle ha suttit fint med några diamanter också 🙂 Ni fick en del kul foton i alla fall. Lycka till med seglatsen till St Helena.

    Gilla

  4. Hej på er!
    Ända sen ni gav er av och jag stod på piren och vinkade av er här hemma, önskade er ”lycka till och ha några underbara år” i mina tankar, har jag följt er på bloggen varje vecka 🙂 . Nu vill jag äntligen passa på att tacka för härliga och utförliga berättelser och fantastiska bilder under resans gång. Jag hoppas ni förstår hur mycket det ger oss här hemma, lite som att få följa er över världens hav!
    Vi har aldrig träffats men jag tycker att jag känner er lite nu, efter dessa år ”tillsammans” med er 😉 . Jag fortsätter att följa er runt jorden och önskar er nu en härlig resten av december med dess helger!
    Tack och varma hälsningar från Limhamn,
    Anne

    Gilla

  5. Vackert och skrammande… Kanske for att det paminner om var egen forganglighet. Jag har vandrat runt i en liknande kakstad i Australiens ”outback” och jag kande mig deppig flera dagar efterat. Men nyttigt anda tror jag

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s