5. Nya Zeeland – Thailand

Fy bubblan!

S/Y Mary 2 kommentarer

Det är sen eftermiddag och vi har ankrat 20 sjömil utanför Borneos södra kust. Vattnet är så grunt i Java Sea att man kan ankra nästan var som helst. Så länge sjö och vind tillåter. Och just nu är det alldeles stilla. Med lite tur håller stiltjen i sig hela natten, så att vi imorgon kan fortsätta in i flodinloppet i dagsljus. Mot den lilla staden Kumai där vi tänkte leta upp en flodbåt som kan ta oss in i djungeln. Till orangutangerna.

Ludvig passar på att dyka ner under båten för att peta upp den såpbubbleflaska som häromdagen trillade ner och täppte till sittbrunnens självläns. Till sin hjälp har han skaftet på Ottos håv. Men det visar sig vara för kort. Han provar med båtshakens skaft istället. Men det är också för kort. Så Ludvig trycker till båtshaken med håvskaftet. Det funkar. Hela båtshaken försvinner in i självlänsen, och ut kommer flaskan.

Men båtshaken sitter där den sitter. Hur mycket vi än bankar och slår. Oavsett vilket verktyg vi använder. Ludvig, som måste dyka ner för att vara beredd att ta emot båtshaken vid varje nytt försök, börjar bli lite illa till mods. Han har redan bränt sig på flera maneter, och ingen vet vad mer som gömmer sig i det grumliga vattnet. Det plaskar oroväckande omkring oss, och tankarna går till de bull sharks som i Australien brukade hålla till i flodmynningar som denna. Otto påstår sig se krokodiler, och inte blir det bättre av att Magnus spanat in två gula ormar i vattnet.

Vi försöker tänka. Självlänsen består av två raka rör, som skarvas i mitten av en kort slangstump. Problemet är att rören inte står i perfekt i linje. Troligen är det båtshakens handtag som har fastnat i skarven mellan slang och rör. Och i så fall måste handtaget bort. Ludvig lyckas till sist trycka upp båtshaken tillräckligt långt för att vi ska kunna såga av niten som håller handtaget på plats. Sedan är det bara att ta bort handtaget och slå ner båtshaken samma väg som den kom in.

Såpbubbleflaskan är loss, båtshaken likaså. Och Ludvig är inte uppäten av vare sig haj eller något annat. En riktig succé med andra ord. Men tänk vad en liten såpbubbleflaska kan ställa till det …

Muta och kör!

S/Y Mary 12 kommentarer

Bali: Där poliser är tjuvar.

Det hade inte gått mer än tio minuter sedan vi har hämtat ut vår fina hyrbil när vi plötsligt befann oss på enkelriktat. Fråga mig inte hur det gick till, men bilarna och mopparna rusade mot oss och tutade hej vilt. Och det fanns bara en väg tillbaka, baklänges ut i Singarajas största vägkorsning. Det knöt sig i magen. Vad fanken hyrde vi inte en bil med chaufför för?

En polis dök upp från ingenstans, ställde sig mitt i gatan, blåste i sin visselpipa och stoppade all trafik så att vi kan komma på rätt kurs. Det kändes bra för stunden, men biluthyraren hade varnat oss för polisen. Den skulle undvikas till varje pris. Och mycket riktigt, så lätt slapp vi inte undan. Polisen vinkade in oss till sidan, och bad om registreringsbevis och körkort.

Jag tänkte tillbaka på biluthyrarens ord. ”Om de tar er utan internationellt körkort, då väntar dryga böter. Och lämna absolut inte över registeringsbeviset vad ni än gör.” Det är tydligen dyrt att utbilda sig till polis i Indonesien. Något de kompenserar genom att ta emot mutor under hela sin karriär. Alla är rädda för polisen här. Vi också.

Något internationellt körkort hade vi naturligtvis inte. Och registreringsbeviset hade den uniformerade mannen redan snott åt sig. Det kändes inte bra. Inte alls bra. Och inte blev situationen bättre av att vi just kört mot enkelriktat. Ludvig leddes bort till den lilla bod som polisen slagit upp i vägkorsningen, medan vi andra satt kvar i den allt varmare bilen. Och svettades.

Genom fönstret försökte jag tolka vad som försiggick där inne i boden, men det var svårt. Ludvig satte sig ner, reste sig upp. Slog ut med armarna. Satte sig ner igen. Och så fortsatte det i vad som kändes som en evighet. Men till sist kom han faktiskt ut, med registreringsbeviset i handen. 100 000 rupier fattigare. Vi hade just betalat resans första muta. 70 kr. Och den två dagar långa vansinnesfärden kunde gå vidare.

Att köra bil på Bali är ett äventyr utan dess like. Inte nog med att alla envisas med att köra på vänster sida. Vägskyltar saknas, eller är obegripliga. Vägbanorna är så smala att två bilar normalbreda bilar sällan kan mötas samtidigt, och vissa vägar så dåliga att man måste vända om helt.  Moppar svischar ofta förbi på båda sidor av bilen. Ibland också i motsatt färdriktning. Och överlastade lastbilar räknar kallt med att man kör ut i väggrenen för att lämna plats. Även i kurvorna.

Ja, när vi sent i går kväll lämnade tillbaka bilen till uthyraren hade vi kört så mycket fel att vi missat de flesta sevärdheterna. Men vi var ändå ganska nöjda. Varken bil eller passagerare hade inte fått så mycket som en skråma. Nåja, inga allvarliga i alla fall. Men nästa gång anlitar vi nog en chaufför. För sådan tur kan man bara ha en gång.

Bilder från Bali finns i vårt bildgalleri på Flickr

Våra klätterapor

S/Y Mary 13 kommentarer

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.

I väntan på döden

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stor vattenbuffel står tvärs över stigen och tuggar på det torra gräset. Det vackra djuret lyfter lojt huvudet när vi närmar oss, och det är då vi ser det. Att det handlar om ett dödsdömt djur. Buffeln har ett fult sår tvärs över mulen. Den har blivit attackerad av en komodovaran, världens största ödla som bara finns här på öarna kring Komodo i Indonesien.

Ett enda litet bett, det är allt som behövs. För att buffeln ska gå en säker död till mötes. Varanens saliv innehåller så starka bakterier, att det sakta bryter ner kroppen. Inom två veckor kommer vattenbuffeln att dö. För ett vildsvin, ett rådjur eller en människa går förloppet något fortare. Medan de små aporna slukas hela, på en gång. Det samma gäller varanernas egna ungar, som måste fly upp i träden när äggen kläcks, och där lever de i tre år för att inte ätas upp av föräldrar eller äldre syskon.

Vår guide kastar försiktigt några jordklumpar på vattenbuffeln för att den ska flytta sig, så vi kan fortsätta vår vandring denna tidiga morgon. Buffeln makar motvilligt på sig. Långsamt, långsamt. Ensam, och övergiven av sin flock. Lämnad åt sitt öde, i väntan på döden. Väntar gör också varanerna. På festen; en vattenbuffel räcker till ett rejält skrovmål för 10-15 varaner.

Fler bilder från Komodo finns i vårt bildgalleri på flickr.com/symary

Den stora frukostkrisen

S/Y Mary 13 kommentarer

Två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn. Värsta fyndet!

De senaste månadernas seglats genom Salomonöarna till nordöstra Indonesien via Papua Nya Guinea har på många sätt varit resans absoluta höjdpunkt. Med ett viktigt undantag. Maten. Vi har inte sett en riktig mataffär sedan vi lämnade Port Vila i Vanuatu för fyra månader sedan. Och om man bortser från den fisk vi fångat och den frukt och de grönsaker vi bytt oss till ute i byarna har vi sedan dess fått klara oss på den mat vi bunkrade i Nya Zeeland. Och med tanke på att vi saknar frys, och bara har en halvljummen kyl av samma storlek som en större kylväska har det onekligen blivit lite knapert på sistone. Särskilt på frukostfronten.

Först tog färskosten slut, sedan osten. Och vi fick nöja oss med smör och marmelad på mackan. När också sista smöret gått åt var det dags att tänka om och mackorna ersattes av havregrynsgröt med russin . Men snart tog även russinen slut, och havregrynen. Då övergick vi till flingor, men de räckte bara i några dagar. Sedan fick det bli bananpannkakor. Och när bananerna var slut gräddade vi amerikanska pannkakor som vi åt med sirap. Så länge äggen varade vill säga. Och mjölken. Sedan återstod bara ris, och frukosten började kännas lite torftig.

Vi hade höga förväntningar när vi angjorde Indonesien. Men Talaud blev en besvikelse. Här fanns inte ens en marknad. Men på en dammig hylla långt in i stans största affär hittade vi åtminstone sex liter H-mjölk och kunde återinföra pannkakor på frukostmenyn. Då hade vi större framgång i nästa hamn – Morotai, en liten ö med 60 000 invånare. Här fanns inte bara en hyfsad marknad. Vi kunde dessutom fylla på med ytterligare fyra liter mjölk och fem burkar riktigt smör på konserv. Och två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn.

Men efter snart två veckor i Raja Ampat började det åter bli lite knapert på matfronten. Och allt mer bekymrade över matsituationen ombord kunde vi konstatera att vi troligen skulle bli tvungna att ta den långa omvägen via den stora staden Sorong. Om inte .. Jag fick en idé, och vi satte kurs mot den exklusiva schweiziska dykresorten Raja4Divers på Pef Island.

Med ett hungrigt barn i vardera handen förklarade jag vår situation för chefen på resorten, att vi led av akut matbrist ombord. Kunde de möjligen hjälpa oss på något sätt? Det var värt ett försök. När den första förvåningen lagt sig visade det sig vara så lyckosamt att de faktiskt förväntade sig en ny leverans från Sorong redan nästa dag. Ett telefonsamtal senare var ordern lagd.

Igår kväll, fyra timmar och fyra fat bensin senare, levererades vår mat från Sorong till bryggan på Pef Island. Nu är ju inte heller Sorong någon metropol, så beställningen var anpassad därefter. Och det kostade skjortan. Men nu har vi faktiskt 24 liter H-mjölk, 30 ägg, 6 kilo mjöl, 1 paket flingor, 2 kilo havregryn, en stock bananer och ett litet paket russin ombord. Och affärerna i Sorong är därmed tomma.

Lyckliga i hågen lämnade vi idag Pef Island för att fortsätta vår resa västeröver. Nu klarar vi oss ytterligare några veckor, förhoppningsvis hela vägen till Bali där det enligt rykte ska finnas de mest fantastiska mataffärer. Det händer att jag drömmer om dem på nätterna.

Tar till spriten …

S/Y Mary 4 kommentarer

Skål, gamle man!

Enligt gammal sed ska man skänka en vacker offergåva till Kung Neptunus varje gång man korsar ekvatorn. Sist arbetade smågastarna i dagar för att förbereda sina gåvor, som sjösattes under de mest högtidliga former. Sedan fick vi motvind och motström. I tusen sjömil. Ett svek vi sent glömmer.

Vi vet inte vad vi gjorde för fel. Men en sak är säker, några fler gåvor blir det inte. Som att kasta pärlor på svinen. Så idag, när det var dags att återvända till det södra halvklotet fick den gamle gubbstrutten hålla tillgodo med en rejäl sup. Äkta rysk finvodka. Hoppas den kan få honom på bättre humör .

Åter på topp

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Kändislivets baksida

S/Y Mary 14 kommentarer

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

Den mystiske följeslagaren

S/Y Mary 9 kommentarer

TALAUD, INDONESIEN. Han väntar på stranden när vi kommer in med jollen, med blonderat hår och lurar i öronen. Klädd i snygga gympadojor, jeans och gul t-shirt med något snyggt tryck på. Han ser hyfsat cool ut, som vilken indonesisk tjugoåring som helst skulle jag tro. Vi hejar glatt, som vi brukar. På honom, och alla andra som strömmar till för att få sig en titt på de märkliga främlingarna.

När vi gått en bit märker vi att han följer efter oss. Inget konstigt i sig, vi är ganska vana vid att folk hänger efter oss, ibland hela gäng. Ofta barn och tonåringar som fnittrar så snart man vänder sig om. Men den här killen är annorlunda. Han går bredvid oss, tillsammans med oss. Utan att säga ett ord.

Jag frågar om han vet var vi kan göra av våra sopor, och pekar mot påsarna Ludvig släpar på. Killen ser sig osäkert omkring, och säger något på vad vi antar är det lokala språket. Sedan pekar han på sina hörlurar, som om han vore upptagen i ett samtal. Jaha, ok. Ursäkta då, säger jag lite förvånat och frågar någon annan. Men ingen talar engelska, ingen förstår. Inte ens polisen.

Vi löser sopfrågan till sist, blir hänvisade till en soptipp på en ödetomt. Någon annan sophantering finns tydligen inte på ön. Vår följeslagare däremot, honom blir vi inte av med hur vi än gör. Stannar vi, stannar han. Går vi in i en affär, följer han efter. Och med jämna mellanrum mumlar han något med låg röst, som en hemlig agent som rapporterar till högkvarteret om de mystiska främlingarnas förehavanden i staden. Eller en forskare som spelar in sina iakttagelser i realtid.

De flesta verkar tro att den märklige följeslagaren är vår guide eller tolk, så när vi frågar något på engelska vänder de sig till honom som om de förväntar sig att han ska översätta. Det gör han förståss inte. Men ibland mumlar han något till svar, som får dem att börja skratta. Vad det nu kan vara som är så roligt.

Jag känner mig väldigt obekväm, och har svårt att slappna av. Men killen är åtminstone inte hotfull. Tvärtom faktiskt. Han hyser en stor omsorg för barnen; föser in Lovis på trottoaren så fort hon tar ett steg åt sidan och är snabbt framme och lyfter upp Otto när han trillar ner från en bänk. Lite väl snabbt. Han är aldrig mer än en meter bort.

När vi fyra timmar senare återvänder till jollen för att åka ut till vår båt har vi fortfarande den unge mannen vid vår sida. Alltjämnt utan att veta vem han är, eller varför han förföljer oss. Alla försök till kommunikation har varit fruktlösa. Hans syften är och förblir en gåta.

När snålheten bedrar visheten

S/Y Mary 6 kommentarer

Långfärdssegling utanför Europa är ofta förknippat med vissa administrativa utmaningar, och kostnader. Varje gång vi angör och lämnar ett land måste vi besöka tull och immigrationskontoret. Ibland också polisen, hälsomyndigheten och hamnkontoret. Reglerna och avgifterna skiljer sig alltid från land till land, ibland från gubbe till gubbe. I vissa länder måste även checka in och ut ur varje hamn. Och ibland riskerar man betala skyhöga och godtyckliga depositioner. I andra länder behöver man ansöka om dyrbara visum och tillstånd flera månader i förväg, och anlita en agent för att inte falla offer för korrupta myndigheter. Indonesien är ett sådant land.

Därför blev vi lättade när Linda hittade ett rally, en eskadersegling, som skulle gå från Davao i Filipinerna till norra Indonesien. Visserligen en lite tokig ruttdragning för oss, men rallyt lockade med två gratisveckor på marinan i Davao. De skulle också stå för samtliga inklareringkostnader i både Filipinerna och Indonesien. Och köra runt oss med tolk till de olika myndigheterna. Och eftersom det är första året som rallyt arrangeras och man vill ha så många deltalagare som möjligt kostade det inte en krona att delta. Det tog inte lång tid att nappa på det erbjudandet.

Men jämfört med förra säsongen när vi nästan ständigt gjorde sex knop i medvind och medström har vädret den här säsongen kommit som en chock. Det har regnat och blåst. Och det har blåst emot. Ofta och mycket. Och som om inte det vore nog så har vi ibland haft flera knops motström. Vi insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet; vi hade inte skuggan av en chans att hinna till Filipinerna i tid till starten. Vi fick istället tillstånd att ansluta de andra båtarna i Talaud, rallyts första hamn i Indonesien. Men därmed rök också de flesta förmånerna, men det var för sent att ångra sig. Att skaffa seglingstillstånd på annat sätt kan ta flera månader.

En liten lista på vilka papper som behövs bara för att checka in och ut mellan de olika hamnarna inom Indonesien. (Klicka för större format)

Så här sitter vi nu igen, som så många gånger förr den senaste månaden, och motorerar mot ström och vind för att hinna till Talaud. Senast måndag måste vi vara där. De pengar vi sparat på inklarerings-kostnader har vi eldat upp flerfaldigt i diesel. Snart passerar vi rallyts tredje hamn, ön Morotai, söder om oss. Väl framme i Talaud ska vi alltså vända om och segla tillbaka med den ström vi nu kämpar mot. Hur blev det så här …

/Ludvig (som får axla det ovana ansvaret att uppdatera bloggen medan Linda ligger i förpiken och svettas med feber och bihåleinflamation)