Den mystiske följeslagaren

TALAUD, INDONESIEN. Han väntar på stranden när vi kommer in med jollen, med blonderat hår och lurar i öronen. Klädd i snygga gympadojor, jeans och gul t-shirt med något snyggt tryck på. Han ser hyfsat cool ut, som vilken indonesisk tjugoåring som helst skulle jag tro. Vi hejar glatt, som vi brukar. På honom, och alla andra som strömmar till för att få sig en titt på de märkliga främlingarna.

När vi gått en bit märker vi att han följer efter oss. Inget konstigt i sig, vi är ganska vana vid att folk hänger efter oss, ibland hela gäng. Ofta barn och tonåringar som fnittrar så snart man vänder sig om. Men den här killen är annorlunda. Han går bredvid oss, tillsammans med oss. Utan att säga ett ord.

Jag frågar om han vet var vi kan göra av våra sopor, och pekar mot påsarna Ludvig släpar på. Killen ser sig osäkert omkring, och säger något på vad vi antar är det lokala språket. Sedan pekar han på sina hörlurar, som om han vore upptagen i ett samtal. Jaha, ok. Ursäkta då, säger jag lite förvånat och frågar någon annan. Men ingen talar engelska, ingen förstår. Inte ens polisen.

Vi löser sopfrågan till sist, blir hänvisade till en soptipp på en ödetomt. Någon annan sophantering finns tydligen inte på ön. Vår följeslagare däremot, honom blir vi inte av med hur vi än gör. Stannar vi, stannar han. Går vi in i en affär, följer han efter. Och med jämna mellanrum mumlar han något med låg röst, som en hemlig agent som rapporterar till högkvarteret om de mystiska främlingarnas förehavanden i staden. Eller en forskare som spelar in sina iakttagelser i realtid.

De flesta verkar tro att den märklige följeslagaren är vår guide eller tolk, så när vi frågar något på engelska vänder de sig till honom som om de förväntar sig att han ska översätta. Det gör han förståss inte. Men ibland mumlar han något till svar, som får dem att börja skratta. Vad det nu kan vara som är så roligt.

Jag känner mig väldigt obekväm, och har svårt att slappna av. Men killen är åtminstone inte hotfull. Tvärtom faktiskt. Han hyser en stor omsorg för barnen; föser in Lovis på trottoaren så fort hon tar ett steg åt sidan och är snabbt framme och lyfter upp Otto när han trillar ner från en bänk. Lite väl snabbt. Han är aldrig mer än en meter bort.

När vi fyra timmar senare återvänder till jollen för att åka ut till vår båt har vi fortfarande den unge mannen vid vår sida. Alltjämnt utan att veta vem han är, eller varför han förföljer oss. Alla försök till kommunikation har varit fruktlösa. Hans syften är och förblir en gåta.

9 reaktioner på ”Den mystiske följeslagaren

  1. Hu, låter lite läbbigt att ha en följeslagare så där tätt på, frustrerande med språket, men han tycker säkert ni är störtcoola och drömmer om äventyr i andra länder. Säg inte att han sover i nån kanot bredvid Mary för då är han ju obsessed killen!

    Fortsättning följer tack! 🙂

    Och tack för svaret om den svåra seglatsen, ni är fortfarande de modigaste jag vet !

    / Josefin

    Gilla

  2. Hej!
    Oj så spännande …
    Äventyr är de roliga. Så länge de inte känns hotfullt. Hoppas att de blir en rolig avslutning på detta. Längtar tills man kommer ut de 7 haven..
    Mvh // Mia

    Gilla

  3. Hände mig i Indonesien också, fick två tonårsflickor vid min sida, de höll mina händer och gick där jag gick, satt där jag satt… Kan fortfarande inte säga om jag tyckte om det eller ej. Kändes underligt. Inte så svenskt beteende om man säger så 😉 Ha det så bra och tack för att ni delar med er av ert äventyr. /Katarina

    Gilla

  4. Nu förstår jag plötsligt varför jag döptes till Helen(e). Det är ju på Helen Reef jag hör hemma….. Underbart vackert !
    Jag blir nyfiken på hur ni filéar och tillagar all fisk ni fångar. Skulle vara spännande med ett bildspel på det…

    Gilla

    • Ja, så måste det naturligtvis vara : ) Egentligen heter ön sedan urminnes tider ”Revet med de många jättemusslorna” på det lokala språket. Men som på så många andra platser kom det nån europe och satte sitt eget namn på stället. I det här fallet en dam vid namn Helen. Ska ta mig en funderare på det där med fisken. Allt gott/Linda

      Gilla

  5. Bara om du har upplevt nagot liknande kan man riktigt tro pa dessa historier. Folk ar helt enkelt inte som oss! (vagar man saga det pa Svenska spraket nu for tiden?) Jag har rest i Bangladesh och det ar en upplevelse som jag uppskattar men inte rekommenderar. Moder Jords rov-hal har det landet kallats. Folk tafsar (jag menar TAFSAR!!) pa vasterlanska kvinnor pa oppen gata sarskilt efter morkrets inbrott oavsett om jag en 184cm manlig nord-bo ar med. Under dagen blir man forfoljd av mellan 5 -25 barn i alla aldrar som knuffar och tigger. men det varsta ar att om man inte uppmarksammar dom enligt onskan sa borjar dom kasta frukt-karnor och ibland sma-sten pa ”framligarna”. Jag overdriver inte, tvart om.
    Ingen stenkastning? Linda, det ar ju jatte-bra eller hur?

    Gilla

    • Ingen stenkastning än, antar att det är bra. Och det är klart att folk är olika, beroende på i vilken miljö man växt upp. Utmaningarna uppstår när vi möts. Men det är ju också det som är så spännande med att resa. /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s