En lektion i kanarisk byråkrati

24 november, 201025 september, 2011S/Y Mary 4 kommentarer

”De kom fram till Las Palmas för åtta dagar sedan” svarar den vänliga kvinnan på Centrosolar när jag ringer för att fråga om de inte har fått något leveransbesked för våra solpaneler. Hon låter förvånad. ”Har inte fraktfirman hört av sig?”

Nej, fraktfirman hade inte hört av sig. Här har vi tydligen suttit och väntat åtta dagar helt i onödan. Så går det när man är snål. För att spara lite på fraktkostnaden hade vi nämligen valt flygfrakt med en prislapp på drygt 2000 kronor istället de 5000 kronor som DHL ville ha för besväret. Baksidan med flygfrakt är att man måste hämta ut paketet själv på flygplatsen, men för oss som har betydligt mer tid än pengar var valet enkelt.

Jag lastar ivrigt pirran på jollen och beger mig av mot busshållsplatsen. Efter en dryg timmes väntan behagar bussen komma och efter ytterligare 40 minuter är jag framme på flygplatsen. Jag irrar runt en stund bland alla skandinaviska turister, men hittar slutligen fram till godsterminalen och det fraktande flygbolagets lucka. Där möts jag av en bekymrad blick. Mannen i luckan berättar att de bara förvarar gods gratis i fem dagar, sedan måste man betala straffavgift. I mitt fall 70 euro.

Det står klart och tydligt på fraktsedeln att de skulle ha ringt mig när paketet anlände till Las Palmas. Läge att protestera. Jag tjatar mig ett par chefer upp i hierarkin, och till sist gör man ett litet ”undantag” och låter mig slippa straffavgiften. Men administrationsavgiften på 22 euro kommer jag inte undan, trots att all logik säger att den borde ingå i fraktavgiften. Jag betalar surt och blir hänvisad en våning upp, till tullen. En stämpel därifrån sedan är det bara att hämta ut mitt paket, menar mannen i luckan.

Hos tullen möts jag av långa korridorer med tomma rum på bägge sidor. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen – för sent för siesta och för tidigt för att gå hem. Jag hittar slutligen ett par tjänstemän, men de skakar bara på sina huvuden. ”Mañana”. Jag börjar bli lite småirriterad efter den långa resan, avgifterna och de långa väntetiderna, så jag står jag på mig och blir till slut hänvisad till en annan kollega. Men också han skakar på huvudet. ”Impossible”. Las Palmas till synes enda auktoriserade tull-stämplare hade gått hem klockan två just idag. Längre än så kommer jag alltså inte denna måndag och jag får snällt åka hem med min pirra igen. Tomhänt.

Nästa morgon tar jag första bussen tillbaka till flygplatsen för att få beskedet att jag måste betala tull för solpanelerna. Nu är det läge att protestera igen. Godset ska ju faktiskt monteras på en båt som lämnar landet inom kort. Den här fighten vinner jag till sist. Lättad blir jag hänvisad två rum bort, till mannen med stämpeln. Men så lätt kom jag inte undan. Än en gång skakas det på huvudet. Han måste se fakturan. Utan faktura, ingen stämpel. Utan stämpel, inget paket.

Ett samtal och två minuter senare rullar fakturan ut ur skrivaren på rummet. Tulltjänstemannen ser nöjd ut och sätter sig för knappa på sin dator. Efter en dryg halvtimma lyfter han blicken igen: ”Sådär ja, det blir 75 euro i moms, och lika mycket för pappersarbetet. Sedan är allt klart.” Jag försöker återigen ställa till en scen men inser snart att jag kan glömma mina solceller om jag inte betalar. Så det gör jag och konstaterar nedslaget att jag nu lagt ner sju timmar och nästan 2000 kronor utan att se röken av några solpaneler.

Tulltjänstemannen visar vägen till lastkajen där jag får några fler stämplar. Godsutlämningen nästa. Det börjar brännas. En man går iväg för att hämta paketen och sen händer … ingenting. Efter tjugo minuter börjar jag bli riktigt orolig men efter en halvtimme så kommer han till slut med två stora platta paket. Lättnaden är obeskrivlig. Men underbart är kort.

”Nu behöver du bara gå till polisen också”, säger tulltjänstemannen som snällt väntar vid min sida och nu spenderat nästan två timmar på mitt så viktiga ärende. Paniken lyser nog i mina ögon för tulltjänstemannen fyller snabbt i att de bara ska titta på mina papper. Inga fler avgifter, säkert. Jag tror inte ett ögonblick på honom men vad har jag för val. Lite bättre känns det ändå; nu har jag ju åtminstone två paket surrade på min lilla pirra.

Efter en rejäl lektion i kanarisk byråkrati får Ludvig äntligen öppna de paket som innehåller våra nya solceller.

Men polisen vill faktiskt bara titta på mina papper, och ytterligare en busstur senare kan jag lasta ombord solpanelerna på båten. Barnen jublar över de stora paketen och hjälper ivrigt till att öppna dem. Nu fattas det bara att någonting saknas. Men jodå, allt är där. Jag pustar ut.

Nästa gång får det kanske bli DHL i alla fall …

/Ludvig

Lovis når nya höjder

19 november, 201020 november, 2010S/Y Mary 9 kommentarer

”Jag vill högre upp!” ropar Lovis uppifrån spridarna i stormasten. Precis som lilla Ida tycker hon det är väldigt roligt att komma högt upp i världen. Lovis lärde sig klättra långt innan hon kunde gå och är helt orädd, men inte för den sakens skull särskilt oförsiktig. Självklart har hon sele på högre höjder, men ibland känns det ändå lite nervöst att titta på.

Det är intressant att se hur olika syn seglande föräldrar har på säkerhet ombord. Våra barn bär nästan undantagslöst flytväst på både båt och brygga, men här i Spanien finns det inte en enda unge som bär flytväst. I England låg vi ankrade bredvid en båt vars barn klättrade som apor upp och ner för vanten utan varken sele eller skor. Medan andra föräldrar tittar mycket skeptiskt på oss när vi visar var barnen ska sätta fötterna när de vill klättra upp på bommen.

Själv bestämde jag mig redan när Lovis låg i magen att jag inte skulle bli en sådan där överbeskyddande hönsmamma. Det är inte alltid så lätt, men jag är av den bestämda uppfattningen att det måste vara bättre att lära barn att göra saker på ett säkert sätt än att försöka hindra dem. Verkar dessutom mycket roligare så. Men någonstans går naturligtvis gränsen. Idag gick den halvägs upp till masttoppen.

"Jag ser hela Puerto Rico" ropar Lovis belåtet från sin nya utsiktsplats.

En solskenshistoria

15 november, 201025 september, 2011S/Y Mary 3 kommentarer

Smågastarna hjälper kapten med kabelgenomföringarna till de nya solpanelerna.

Redan i september, mindre än två månader efter att vi lämnat Sverige, var energikrisen ombord ett faktum. Sedan dess har vi frågat ut andra långseglare om deras erfarenheter av olika typer av solpaneler. Vi har farit marinorna runt för att inspireras av olika monteringsmöjligheter. Och vi har rekat marknaden. Men nu är det klart, vi har bestämt oss!

Valet föll på två vinkelbara hårda paneler i aktern, en på vardera sida mellan pushpiten och den aktre mantågsstöttan. Och på överbyggnaden framför nedgångsluckan kompletterar vi med två tunna paneler som tål att gå på. Alltsammans från Solara. Totalt kommer de fyra solpanelerna ha en maxeffekt på 280 Watt, vilket borde garantera välkylda drycker även på de varmaste breddgrader.

Förhoppningen är att ha installationen klar när vi lämnar Gran Canaria för att segla mot Cap Verde i början av december. Panelerna skickades med flygfrakt direkt från tyska tillverkaren i slutet av förra veckan. Och häromdagen gick färden till Las Palmas för att köpa solpanelhållare. Så nu sitter vi bara här och väntar. Och längtar.

Proviant på stock

13 november, 201013 november, 2010S/Y Mary 4 kommentarer

Den här bananstocken skulle nog göra sig bra i mesanmasten ...

Här i Pasito Blanco finns inte mycket att se och göra – en marina, ett varv, en strand, några hus, en liten park och ett minilivs. Allt prydligt tillrättalagt och väl bevakat av vakter med vänliga leenden. Ett så kallat ”Private Community”.

Inte långt från vaktkuren vid vägbommen, som förhindrar ”obehöriga” att komma in i området, finns dock en liten bananodling. På flera av plantorna hänger stora stockar med hundratals gröna bananer. Smågastarna, som inte alltid är så tålmodiga, undrar naturligtvis när bananerna ska mogna så vi kan äta dem, så då och då tar vi oss en tur dit för att se hur det står till med den saken.

Inte heller idag var bananerna klara att skördas. Men kanske om några veckor, lagom till vi ska lämna Gran Canaria och segla vidare mot Cap Verde. Vore inte dumt med lite färdkost. Frågan är om vi vågar …

Uppföljning kommer.

En vinkelkap i armen

9 november, 20109 november, 2010S/Y Mary 12 kommentarer

Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …

15 år senare

9 november, 20109 november, 2010S/Y Mary 3 kommentarer

En mycket speciell liten trottoarkant : )

Just hemkommen från en afton i Playa del Ingles. Nostalgi. På just den där trottoarkanten där jag och barnen sitter på bilden satt jag när jag träffade Ludvig för första gången. För snart femton år sedan. Han jobbade som ”inkastare” för baren tvärs över gatan. Och jag var tysk turist. Jag skriver tysk, därför jag drev på den tiden en bar i Schwarzwald och hade blivit övertalad av mina tyska kompisar att hänga med på en charterresa till Gran Canaria.

Sin skraltiga skoltyska till trots lyckades Ludvig locka in oss på den där baren. Om det var charmen eller erbjudandet om gratis tequila jag föll för just den kvällen låter jag vara osagt. Men ni ser ju hur det gick …

Liten och snål!

8 november, 201025 september, 2011S/Y Mary 6 kommentarer

Att få besök hemifrån när man är ute och långseglar är alltid lika roligt. Här på Gran Canaria får vi massor av den varan. Och alla har de med sig något trevligt hemifrån: svenskt kaffe, pepparkakor, diskborstar eller vad det nu må vara som vi saknar.

Idag var turen kommen att välkomna morfar Aldo och hans vän Maja, som träffats på äldre dar (närmare bestämt vid en ålder på dryga åttio). Med sig hade de postleveransen hemifrån, som bland annat ïnnehöll vår nya navigationsdator. En pytteliten och extremt strömsnål dator som bara drar 6-8 Watt, vilket är ungefär 90 procent mindre än en vanlig dator med samma prestanda. Datorn, som heter Fit-PC2, känns ovanligt robust och sägs dessutom vara stänktålig. Och så kan den naturligtvis drivas på 12 Volt. Mycket bättre än så blir det inte på en båt.

Genom att ersätta vår nuvarande navigationsdator (en ”vanlig” bärbar) med den nya datorn hoppas vi på att minska båtens totala strömförbrukningen till sjöss med 30 procent. Och därmed rå på den största energitjuven vi har ombord . Hur det verkligen blir med den saken vet vi efter nästa stora översegling, från Kanarieöarna till Cap Verde i början av december. Men förrutsättningarna ser mycket goda ut. Vi återkommer med en rapport.

Vår nya navigationsdator - pytteliten och extremt strömsnål.

Mary åter i sitt rätta element

7 november, 201020 november, 2010S/Y Mary 7 kommentarer

Njuter av ljudet från knarrande tampar och vågskvalp, som musik för öronen. Efter fem långa dagar och mycket blod, svett, kräk och tårar är Mary åter i sitt rätta element. Nu i ny klassisk kostym: Svart som natten, vit som snö. Ganska tjusigt om man frågar mig. Men frågan är vad valarna tycker. Det återstår att se. Vi kan bara hoppas.

Här är några bilder från dagarna på land. Inte bara pest och pina. Till och med ganska trevligt emellanåt, särskilt för barnen. Kul att klättra på den höga stegen, och cykelunderlaget var prima. För att inte tala om all uppmärksamhet från farmor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Botten!

4 november, 20104 november, 2010S/Y Mary 5 kommentarer

Jag ligger ihopkrupen på kojen och huttrar med en skål bredvid mig. En kräkskål. Båten skakar i kulingbyarna. På ett synnerligen onaturligt sätt. Båten står på land. Och jag är magsjuk. Jag har varit kärnfrisk i tre månader. Och så händer det just nu. Lagen om alltings jävlighet.

När båten står på torra land blir avlopp och toalett oanvändbara. Allt rinner rakt ner på backen, ocensurerat. Inte särskilt trevligt för stackars Ludvig och hans far Sven som står där nere och sliter i värmen. Vi har visserligen en septitank, men ventilen gick naturligtvis sönder när vi försökte öppna den. Så det är bara att pallra sig ner för stegen och på ostadiga ben gå tvärs över hamnplanen till den urinstinkande toaletten, och hoppas att ingen annan är där. Och upprepa processen om och om igen. Inför ögonen på alla gubbarna i hamnen. De vet. De förstår.

Jag har just insett att det finns hopp, att jag kanske kommer att överleva, när Ludvig kommer in. Han är blek. ”Jag mår också illa, säger han rasar ihop på soffan. Inte han också. Men jodå. Och stackars Sven som är här på semester står nu ensam där nere och slipar. Jag pallrar mig upp, klättrar ner och beskådar bedrövelsen.

Botten såg förvånansvärt fin ut när vi lyfte båten, särskilt med tanke på att det var tre och ett halvt år sedan sist. Ytterst lite beväxning, och de flesta zinkanoderna var i gott skick. Vi andades ut, det här skulle nog vara överstökat på några dagar. Men vad var det där, en pytteliten kal fläck, och en till. Och ännu en. Jag pillade lite med nageln, som snabbt försvann in under färgen och fläkte upp en stor flaga färg. ”Aj!” Vassa färgflagor under naglarna är ingen höjdare. I synnerhet om färgen är giftig. Jag provade på ett annat ställe. Med samma deppiga resultat.

Vad tittar han på egentligen?

Snett till vänster ovanför zinkanoden. Ser du fläckarna, och sprickan?

Det hade alltså hänt igen. Epoxigrundfärgen, som skyddar vår galvade båt mot kopparn i bottenfärgen, hade inte fått ordentlig vidhäftning . Vatten hade trängt in bakom färgen och de kala fläckarna växte snabbt med hjälp av högtryckstvätten. Det enda säkra receptet för att detta inte ska hända igen är att blästra bort den galv (zink) som ligger som ett skyddande lager runt hela båten. Samma zinklager som hållit vår båt fri från rost i 30 år. ”Nej!”, sa jag bestämt när Ludvig uppgivet förde saken på tal.

Vi fattade beslutet att inte lägga en massa tid på att skrapa botten ren, utan istället låta färgen sitta kvar där den inte lossnat av sig själv och pröva en ny epoxigrundfärg på de kala fläckarna – en färg som påstås fästa på stålytor som fortfarande är fuktiga. På så sätt skulle vi fortfarande ha en chans att sjösätta innan Ottos 3-årsdag nästa vecka. Men så kom den här magsjukan …

I skrivande stund är både Ludvig och jag på benen igen, med nöd och näppe. Tack vare finfin hjälp från farmor (barnpassning) och farfar (slipning) så kanske det blir ett flytande 3-årskalas ändå. Och för dig som undrar över hur vi resonerar kring det här med färgen så ser planen ut så här: Börjar ytterligare färg lossna från botten efter sjösättning och den nya färgen visar sig ha bättre fäste får vi lyfta upp båten igen och fixa resten. Och fäster inte den nya färgen heller får vi återigen överväga att blästra bort zinken på botten. Men den dagen hoppas jag aldrig infaller.

Nu sängen! Imorgon är en ny dag. En bättre dag!

Femton gastar på död mans kista …

31 oktober, 20103 februari, 2013S/Y Mary 4 kommentarer

När långseglare firar Halloween är temat självskrivet: Piratfest så klart! Det var ett otäckt gäng på femton sjöbusar och pirater som ikväll samlades på stranden vid solnedgången för att dricka kanarisk rom, sjunga sjömansvisor och berätta hiskeliga sjörövarhistorier runt brasan. Och mest skräckinjagande av dem alla var naturligtvis smågastarna från Mary af Rövarhamn.