Drömmen om St Kilda

Målet med sommarens seglats har varit att runda Irland, men som så ofta förr har vi även haft ett ”hemligt” mål. En sån där plats som man drömmer om att komma till men knappt vågar hoppas på, än mindre berätta om, eftersom risken för att man inte ska lyckas uppnå målet är för stor. För två år sedan var Färöarna det målet (trots att vi officiellt bara skulle till Norge). Den här sommaren stavades vårt hemliga mål St Kilda, en världsarvslistad ögrupp 40 sjömil väster om Yttre Hebriderna.

Hirta, huvudön på St Kilda, tros ha varit bebodd av människor sedan järnåldern. Öborna sägs ha utvecklat extra långa och spretiga tår till följd av alla år av klättrande på klipporna i jakt på fåglar och ägg som var deras primära föda. Men så speds ryktet om den isolerade ön, och i början av förra seklet började turistbåtar dyka upp i viken för att låta sig fotograferas med de infödda. Med turisterna kom nya virus och baciller till ön, samtidigt som ungdomarna fick upp ögonen för de möjligheter som bjöds i världen utanför.

1930 evakuerades de sista 36 invånarna på St Kilda till fastlandet på grund av svält. Kvar fanns då bara gamla och sjuka. Ögruppen upptogs på UNESCOs världsarvslista redan på 50-talet. Idag är flera av husen, kyrkan och skolan restaurerade, och det finns ett litet museum på ön. Sommartid sköts byggnaderna om av volontärer och personal från National Trust for Scotland, och det går dagsturer till öarna för de som har råd. £270 per person. Men här finns också radarstation och en bemannad militärbas vilket känns lite malplacerat på en ö som är skyddad för sin unika natur och sitt historiska arv.

Till skillnad från Skellig Michael utanför Irland är vi seglare välkomna till St Kilda, men eftersom det saknas skyddad hamn på öarna krävs det antingen lite tur, eller gott om tid att invänta rätt väder. Helst båda. Vår semester närmade sig sitt slut och vi hade inte mycket tid att spela med. St Kilda stod högst på vår önskelista, men för varje dag vi väntade på rätt väder var vi tvungna att avstå från någon annan plats längs vägen som vi också gärna ville besöka.

Men så kom den där turen vi väntat på. Meteorologerna utlovade några dagar med lätta men instabila vindar i området, och vi tog chansen. Det var vi förstås inte ensamma om. Väl framme i den enda möjliga ankarviken på St Kilda väntade sex andra båtar vilket ironiskt nog är fler än i någon annan ankarvik vi besökt på hela sommaren.

Jag hade läst någonstans att man inte ska vänta med att gå iland på St Kilda, för väderförhållandena ändrar sig snabbt och plötsligt är det för sent. Vi skyndande oss därför att sjösätta jollen och ta oss in till kajen. Vädret var väl lite sådär, mest molnigt och lite regn, men inte värre än att vi kunde använda hela dagen till att utforska den gamla byn och vandra runt lite de vackra omgivningarna. Överallt betade bruna ulliga små får av en uråldrig ras som såg ut som en blandning av getter och lamm. Det är de får som de evakuerade öborna fått lämna bakom sig, och nu levde vilt på ön. Otto samlade på sig all ull han kunde hitta, kanske kan han karda sig ett fint minne.

Den kvällen umgicks vi med våra härliga engelska båtgrannar och firade med bubbel, cider, svenska dillchips och dippa som jag gömt undan hela sommaren i väntan på en dag som denna. Trötta, glada och otroligt nöjda över att faktiskt varit här. Nu seglar vi hem!

Vi angör St Kilda i regn
Molnen ligger lågt i viken.
Lunnefåglar överallt , totalt häckar 134 000 par på ön.
Välkomstkommiteen. Björn och Annika på S/Y Moon som kom fram 12 timmar före oss.
Mary för ankar på St Kilda
Regnet lättar när vi kommer i land
Här finns bara en enda gata
Några hus är restaurerade, och fungerar som boende för de som jobbar på ön.
I hus nummer tre finns ett museum
På studiebesök i skolan. St Kilda är inte utmärkt i skolans egen kartbok.
Stenmurar byggdes för att hålla fåren utanför byn. Idag är de överallt.
Otto samlar ull i olika nyanser
Stenbodarna där öborna förvarande fjädrar, torkat kött och ull är unika i världen.
Det är en vacker plats
Mary längst till vänster
Vackra gröna slätter
Och branta stup
Stormfåglar häckar på branterna. Här en unge snart redo att lämna sitt bo.
Frågan är hur fåren ska ta sig därifrån.
Fika med våra båtgrannar, mysiga familjen Baker från Falmouth
De bor på vikens vackraste båt. Egenhändigt byggd.
Söt liten jolle har de också.
Stenmurar överallt.
Innanför den stora runda muren finns öns kyrkogård.
Ullsamlingen växer
Ludvig kan inte motstå Mistress-klippan
Väl vald fikaplats?
Utsikt ner mot sundet mellan Hirta och ön Dun.
Ankarviken från söder
Grönt och grannt
Kvällen tillbringas ombord på grannbåten Lively.
Jollesafari på morgonen
Mary lämnar viken på Hirta. Foto: Kate Ismay Baker
Styr först mot grannön Boreray, fyra sjömil bort
Här är det svårt att landstiga
Men vackert från havet
Boreray och dess klippöar sägs vara hem för en fjärdedel av världens alla havssulor.
De gillar när det är trångt.
En ung havssula (därav färgen) gör sig redo för att dyka. De följer ofta med oss till havs.
Totalt bor en miljon fåglar på St Kilda
Så var det dags att lämna St Kilda-arkipelagen bakom oss. Tack för den här gången!
Vi postade ett vykort till oss själva från St Kilda. Undrar vad/vem som kommer hem först …

Kalla kårar på Monach Islands

MONACH ISLANDS, YTTRE HEBRIDERNA. Det är strålande solsken och nästan stiltje när vi närmar oss Monach Islands, en grupp låga sanddrevsöar utanför Yttre Hebridernas västra kust. Vi har bestämt oss för att ankra för natten i lä av den största av öarna, Ceannlar, men först vill gärna besöka den gamla fyrplatsen på grannön Shillay.

Vi velar lite, vad som är bäst, att ta jollen från ankarviken till fyrön eller tillfälligt ankra vid fyrplatsen med Mary. Här finns inget skydd om det skulle blåsa upp, men för stunden är det alldeles stilla. Jag ser mig om. Inga andra båtar finns i närheten, och vattnet är strömt. Skulle något hända är vi tryggare i Mary än i jollen. Så var det beslutet fattat.

Vi trixar oss in mellan rev och fiskebojar, släpper vårt ankare i det kristallklara vattnet och sjösätter jollen under noggrann översyn av hundratals nyfikna sälar. De följer varje rörelse vi gör, bevakar och följer efter på lagom avstånd. Det lär finnas 10 000 sälar vid den lilla ögruppen.

Det första vi möts av iland är en stor varningskylt. Danger! Vi beträder ön på egen risk. Vi ser oss om och funderar lite på vad i faran kan bestå, och bestämmer oss för att ignorera den. Fyren är obemannad sedan 1940, när den gamla fyren ersattes av en ny modern. Det förvånar oss lite, de är annars duktiga på att underhålla sina gamla fyrar, britterna. Varför har just denna lämnats vind för våg?

Den gamla fyrbyggnaden är låst, och av fyrvaktarbostaden återstår nu bara en ruin fylld med bråte. Längre bort på ön ligger ett rostigt gammalt vrak utspritt i delar – fören på ett ställe, aktern 100 meter längre bort – som för att påminna oss om hur annorlunda den här platsen kan te sig när vädergudarna är på ett annat humör.

Envisa flugor surrar runt oss, de kryper på kameran, händerna, överallt. Det känns som jag när som helst ska snubbla över något dött, som den där strandade valen på Oronsay för några veckor sedan. Det är något övergivet och kusligt över platsen, och jag känner kalla kårar längs ryggraden. När jag tittar upp förstår jag varför, dimman är på väg in. Den omsluter oss från alla håll, och det går fort.

Vi skyndar tillbaka till båten medan den fortfarande är inom synhåll. Här vill vi inte bli fast över natten. Med hjälp av vårt gamla spår i navigationsdatorn tar vi oss så snabbt som möjligt ut på öppet vatten igen. Ön är redan uppslukad i dimman, och vi ser knappt fören på båten. Vilken tur ändå, att vi inte tagit jollen dit. Då hade vi kanske inte hittat hem.

Frågan är vad vi ska göra nu. Monach Islands är ett paradis i rätt väder. Låga vackra öar, kristallklart vatten, oändliga vita stränder. Som gjort för en grillkväll på stranden. Så såg planen ut, men det blir inte alltid som man tänkt sig.  Just nu är det bara dimmigt och rått, men klockan är redan sex på kvällen och det finns inga andra hamnar i närheten. Så vi bestämmer oss för att stanna.

Med hjälp av radar, ekolod och navigator letar vi oss in i ankarviken på grannön. Vi har bra specialkort för området, men det känns ändå lite kusligt att ankra utan att se vare sig land eller rev. Himmel och hav flyter samman i en enda vit mjölkig massa, som bara bryts av sälarnas vakande blickar.

Men det finns också något annat där ute. En fena klyver ytan och glider sakta mot oss, för att sedan försvinna igen och dyka upp en bit längre bort. Först ser det ut som en haj, brugden är vanlig i dessa vatten. Men så ser vi ryggen och kommer fram till att det nog är en liten vikval som cirkulerar i ankarviken.  

Efter middagen har dimman lättat tillräckligt för att vi ska våga oss in till stranden. Bortsett från en ruin i ena änden finns här inga spår av andra människor. Nyfiket klättrar jag upp för sandvallen för att se ut över öns dimtäckta gräslandskap.  Det är då jag hör ljudet. Ett sorgset och spökligt ylande. Som om hundratal zombies när som helst skulle stiga fram ur dimman och marschera mot oss. Sida vid sida, som en armé.

Ja, jag har kanske kollat för mycket på Game of Thrones i sommar. Men läskigt lät det och jag skyndar mig att ropa på Ludvig och barnen. Som hypnotiserade följer vi ylandet tvärs över ön. Ljudet blir allt starkare, och vi misstänker att det är sälarna som håller låda, men är det zombies vi går till mötes är vi illa ute.

Vid den södra stranden får vi vårt svar. Det är sälar, i tusental. Vattnet är fullt av dem, skären utanför stranden likaså. Och det är som om varenda en av dem vänder sig om, tystnar ett ögonblick och stirrar på oss när vi stiger fram mellan grästuvorna. Sedan drar de igång sin klagosång igen, nu intensivare än någonsin. Snart instämmer även vi. Lovis är riktigt bra.

Vi sitter där och ylar tillsammans en stund innan vi återvänder till vår sida av ön. Nu hör vi även sälarna från andra sidan viken, och när vi sitter där i skymningen och spanar ut mot Atlanten i hopp om att få en skymt av den där valen igen dyker istället några delfiner upp bakom båten. Vi ser ofta delfiner, men att ha dem runt sig så här i ankarviken, det är mycket ovanligt.

Den natten sover jag inte särskilt gott, jag vet inte varför men jag vaknar flera gånger för att gå ut och titta om vi ligger kvar där vi ska trots att det fortfarande inte blåser. På hela tiden vi är där ser vi ingen annan människa eller båt, och jag måste erkänna att lika glad som jag är för att vi fått uppleva denna speciella plats, lika lättad känner jag mig när vi seglar därifrån.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

Det bästa från sommaren på båten

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med  – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Barnens topplista:

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av  blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Jarlshof efter stängningstid

Lovis och Otto har den senaste månaden lyssnat igenom nästan hela serien om vikingapojken Hicke Hiskelig Halvulk III, så vi tänkte att vi kanske borde passa på att besöka ruinerna från vikingabyn Jarlshof på Shetlandsöarna när vi ändå väntar på bättre vindar. Vi lämnar båten i Scalloway och hoppar på en buss. En och en halv timme senare är vi framme, för att få beskedet om att stället är stängt. Av okända skäl. Enligt hemsidan ska det vara öppet. Gissa om vi blir besvikna. Vad sjutton ska vi göra nu? Det är över två timmar till bussen går tillbaka.

Förslaget om att istället gå en promenad ut till fyren på öns sydspets röstas snabbt ner. Det blåser kallt och regnet hänger i luften, så strandhäng går också bort. Barnen klagar redan över att de fryser. Så otroligt misslyckat. Till sist bestämmer vi oss för att gå ner till utgrävningsområdet för att se om vi inte kan få oss en liten glimt i alla fall. Det kan vi. Ja, det visar sig faktiskt vara nästan löjligt enkelt att klättra över grinden och gå in på själva området. Så det gör vi, med hyfsat gott samvete.

Någon guidad tur går förstås inte att få denna dag, men så behöver vi ju inte heller betala något inträde. Utmärkta informationsskyltar berättar dock att området blottades i en svår storm i slutet på 1800-talet. Man har inte bara hittat rester av vikingarnas långhus som vi först trodde. Här finns också ruiner från både sten, brons- och järnåldern. Toppat med en slottsruin från Medeltiden. Allt på ett och samma ställe. Folk har bott här i 4000 år.

På en av skyltarna läser Otto att skålsnäckor var en vanlig del av kosten under järnåldern, och vi kan se att just sådana snäckskal ligger utspridda runt eldplatserna på Jarlshof. Otto berättar en historia om hur vikingabarnen i sagan om Hicke fick äta skålsnäckor i en hel vecka som straff när de väckt en sovande drake. Det var det äckligaste de visste. Författaren har tydligen gjort sin läxa. Jag som inte ens visste att de gick att äta. Ingen dag utan nya kunskaper.

Barnen gillar hjulhusen från järnåldern bäst. Runda underjordiska hus med långa gångar, och massor av trånga gluggar och krypin. En perfekt miljö att leka kurragömma i. Undrar om den tidens ungar också lekte gömme här. För 2000 år sedan. Antagligen. Men det allra roligaste är nog ändå att försöka locka in mamma i de trängsta öppningarna med förhoppning om att hon ska fastna med bröst eller rumpa. Lovis och Otto skrattar så att de kiknar. Allt gnäll om att det skulle vara kallt är som bortblåst. De tjocka murarna gör sitt till, sätter stopp för den kalla vinden.

Det blir inga som helst problem att få tiden att gå, trots att besökscentrumet och det lilla museet är stängt. Eller just därför. Det är nämligen först på vägen därifrån som vi ser skylten om att barn måste hållas under noggrann uppsikt inom området. Sån tur att vi missade den på vägen in, och så lyckat att det var stängt. Det hade inte alls varit lika roligt om vi behövt hålla barnen i handen hela tiden.

P1120843

P1120903

P1120790

P1120747

P1120764

P1120678

P1120888

P1120760

P1120722

P1120877

P1120838

P1120798

P1120777

P1120755

P1120742

P1120693

P1120917

P1120923

Oooops.

Grottsafari på Papa Stour

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742

Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö

Jag tvekar in i det sista. Foula ligger verkligen mitt i havet, och dyningen bryter våldsamt mot klipporna. Den sägs vara Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö,  30 sjömil väster om Scalloway som är närmsta civilisation på Shetlandsöarna. Och det som gör den lite extra speciell är att ön inte har någon skyddad hamn. Bara en liten kaj, i vad som  bäst kan beskrivas som en skreva i berget.

Det finns en färja, som lyfts upp på land mellan varje tur. Men ibland kan det gå veckor utan att båten kan sjösättas, särskilt på vintern. Därför sker de flesta transporter till och från ön ske med propellerplan från Lerwick. Det rullar rejält även denna dag, men vinden är nästan obefintlig och har vi nu tagit en omväg på närmare 100 sjömil i hopp om att ta oss iland måste vi försöka. Mycket bättre chans än så här lär vi inte få.

Koncentrerat styr jag in mot den smala öppningen mellan klippan och kajen. Så långt inga problem, men väl inne står färjepersonalen och viftar varnande med armarna. De skulle just gå ut, det är tydligen grunt längre in i hamnen och det finns inte plats för oss båda. Det enklaste vore om vi kunde backa ut igen och komma tillbaka när de har gått. Men nä, tyvärr. Backa är inte riktigt Marys grej. Men efter en del trixande med tampar och grejer är färjan på väg ut och vår båt ligger förtöjd vid den lilla lastkajen.

Vi sätter oss i sittbrunnen och ser oss omkring. Själva hamnen är inte vacker. En stor kran, containrar, och diverse fendrar och båt och bilvrak står kajen. Men på branten på andra sidan skrevan häckar stormfåglar i gröna hålor, en grupp sälar leker i hamnbassängen och på kajen står en man och matar en tam labb med färsk fisk. Solen skiner för första gången på länge, och det är riktigt skönt. En av årets varmaste dagar får vi höra.

Det ligger några enkla och medfarna småbåtar i kajen, och många öbor passar på att gå ut och fiska eller vittja sina tinor nu när vädret äntligen tillåter. Ett drygt 30-tal personer, 7-8 hushåll varav flera barnfamiljer, bor på ön. Men det är inte var dag de har en segelbåt på besök, så det är många stannar till för att prata och snart har vi både hummer och krabba ombord.

Två nyfikna barn får sig en rundvisning på Mary. Sam och Alex, 8 och 10 år gamla. De tillhör den äldsta släkten på ön som har bott här i århundraden. De är i stort sett självförsörjande. Har en liten båt som de fiskar med. Ett 20-tal får, några höns och kor. Och så odlar de – frukt, bär och grönsaker i växthus och i skydd av höga murar. Vi blir hembjudna till gården och får både både zucchini och färska ägg med oss därifrån.

De flesta vi träffar har flera jobb, eller kanske kan man kalla det ansvarsområden. Någon undervisar barnen, en annan tar hand om posten. Några jobbar på färjan när den går, andra tar emot när det landar ett flyg. En tjej är ansvarig för att vatten- och reningsverket funkar som det ska, en annan för solcellsanläggningen. Och en tredje hjälper grannarna med slakten. I stort sett alla har får.

Totalt finns ett tusental får på ön, de flesta är märkta och tillhör någon. Men en del har förvildats och hoppar över staketen när någon försöker fånga in dem. Fåren är överallt. På vägen, på flygplatsens landningsbana och långt upp på bergen. Det gäller även Shetlandsponnys och höns. Stängslen och stenmurar verkar snarare ringa in de områden där man inte vill ha några djur än tvärtom.

Magnus, en av killarna som också jobbar på färjan, bor precis vid hamnen. Han berättar att han ärvde sin fars hus och 300 får på Foula, så han flyttade tillbaka med sin fru och deras tre barn. Tillsammans tar de hand om all ull på hela ön, och gör om den till garn som de säljer med stor framgång på nätet. Samma ull som man tidigare bränt upp för att det kostat så mycket att frakta den från ön att det inte lönade sig.

Ön är inte stor, kanske en halvmil i diameter. Men de flesta tar sig fram med bil. Alla till synes oregistrerade. Den ena av öns två vägar går från söder till norr, den andra är en avtagsväg mot hamnen. Husen är jämt utspridda. Var och en sköter sitt. Ingen bor här av sociala skäl. Det finns ingen pub eller restaurang. De bor här för att de trivs med det enkla men samtidigt hårda isolerade livet. Långt bortom städernas hets.

Foula är den sista platsen fornnordiska talades. Än idag finns inte ens ett mobilt nätverk på ön. Tänk, en plats utan mobiltelefoner. Det hittar man knappt ens i Söderhavet idag. Ändå upplever vi människorna på Foula mer välkomnande och kontaktsökande än på de flesta andra ställen, eller kanske just därför. Vi hinner bekanta oss med mer än hälften av ön invånare under de två dagar vi är där.

Två ljuvliga dagar på Foula. Så länge vi kan. Tills ett nytt lågtryck drar in och tvingar oss söka upp en tryggare hamn.

1120342

1120067

1110556

 

1110899

20170802_164110[1]

1110776

20170801_120810[1]

1120093

 

1110929

1120114

1120011

1110884

11204842

1120475

1110832

1120127

1110665

 

1110800

1120052

1120480

1120434

1120236

1120180

1120317

1120286

1120278

1120425

1120134

 

1110879

1120076

På villovägar i västerled

UNST, SHETLANDSÖARNA. Ibland undrar jag. Vad det är som fick oss att lämna den vackra norska kusten, att åter styra västerut ut på den lynniga Nordsjön. Mot kallare vatten och ostadigare väder. Att ta en omväg på 800 nautiska mil. När det egentliga målet för resan bara låg ett par dagsetapper norrut på skyddat vatten.

Varför valde vi den svåra vägen, när vi kunde välja den enkla? När vi redan hade det så bra. Ja, det är sånt jag funderar på när jag går på min vakt klockan fem på morgonen efter en orolig natt, när sjösjukan gör sig påmind, termometern visar på 11 grader och båten kastas än hit än dit i den grova sjön.

Så dyker Shetlands norra udde upp i horisonten. Den gröna platån, fågelklipporna och Muckle Flugga – den vackra fyren. Grottorna och de folktomma stränderna. Det spektakulära landskapet drar oss till sig likt en magnet. Får oss att trotsa strömmar och kastvindar, och styra in mot land.

Här, i en djup vik i hjärtat av Hermaness nationalpark, kastar vi vårt ankar. Får skydd mot havets vrede, och omges av ett fågelliv som inte kan beskrivas med ord. Störtdykande havssulor. Tordmular, tobisgrisslor och lustiga lunnefåglar som kraschlandar i vågorna. Tärnor, liror, labbar och måsar.

Det är här jag förstår. Varför vi gör som vi gör, varför jag är som jag är. Det är upplevelser och platser som denna som får mig att ge mig ut på havet. Om och om igen. Varför vi ibland väljer en annan väg. Den svåra vägen. Omvägen. När möjlighet ges. För att vi kan, för att jag vet. Att belöningen är så stor.

Av samma anledning fortsätter vi redan nästa dag, när himlen klarnat och vindarna lättat. Mot Färöarna. Dessa gröna öar vi hoppats få utforska på vägen hem från världsomseglingen, när vi istället låg inblåsta på Island i veckor. Nu har vi bättre vindar, en ny chans. Och vi tar den.

1080243[1]

Muckle Flugga, längst norrut på Shetlandsöarna.

P1080154

Lovis på utkik!

1080209[1]

Glada fiskare och fågelberg fulla av guano

1080126[1]

Lunnefåglarna häckar till vänster, havssulorna till höger.

1100134[1]

Vackra havsulor

P1080236

Snygg klippa

DSC_0097

Grottor överallt. Här skulle man kört runt med jollen en stilla dag.

DSC_0092

Barnen kollar in nya landet.

P1080107

Tittar man noga ser man att stenarna rör sig. Får överallt. 

1080132[1]

Söta lunnisar

DSC_0023

Lååååång vit strand längst in i ankarviken.

1080045

Första gången på Shetlandsöarna på 13 år. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång.

1080169[1]

Färöarna nästa!