MONACH ISLANDS, YTTRE HEBRIDERNA. Det är strålande solsken och nästan stiltje när vi närmar oss Monach Islands, en grupp låga sanddrevsöar utanför Yttre Hebridernas västra kust. Vi har bestämt oss för att ankra för natten i lä av den största av öarna, Ceannlar, men först vill gärna besöka den gamla fyrplatsen på grannön Shillay.

Vi velar lite, vad som är bäst, att ta jollen från ankarviken till fyrön eller tillfälligt ankra vid fyrplatsen med Mary. Här finns inget skydd om det skulle blåsa upp, men för stunden är det alldeles stilla. Jag ser mig om. Inga andra båtar finns i närheten, och vattnet är strömt. Skulle något hända är vi tryggare i Mary än i jollen. Så var det beslutet fattat.

Vi trixar oss in mellan rev och fiskebojar, släpper vårt ankare i det kristallklara vattnet och sjösätter jollen under noggrann översyn av hundratals nyfikna sälar. De följer varje rörelse vi gör, bevakar och följer efter på lagom avstånd. Det lär finnas 10 000 sälar vid den lilla ögruppen.

Det första vi möts av iland är en stor varningskylt. Danger! Vi beträder ön på egen risk. Vi ser oss om och funderar lite på vad i faran kan bestå, och bestämmer oss för att ignorera den. Fyren är obemannad sedan 1940, när den gamla fyren ersattes av en ny modern. Det förvånar oss lite, de är annars duktiga på att underhålla sina gamla fyrar, britterna. Varför har just denna lämnats vind för våg?

Den gamla fyrbyggnaden är låst, och av fyrvaktarbostaden återstår nu bara en ruin fylld med bråte. Längre bort på ön ligger ett rostigt gammalt vrak utspritt i delar – fören på ett ställe, aktern 100 meter längre bort – som för att påminna oss om hur annorlunda den här platsen kan te sig när vädergudarna är på ett annat humör.

Envisa flugor surrar runt oss, de kryper på kameran, händerna, överallt. Det känns som jag när som helst ska snubbla över något dött, som den där strandade valen på Oronsay för några veckor sedan. Det är något övergivet och kusligt över platsen, och jag känner kalla kårar längs ryggraden. När jag tittar upp förstår jag varför, dimman är på väg in. Den omsluter oss från alla håll, och det går fort.

Vi skyndar tillbaka till båten medan den fortfarande är inom synhåll. Här vill vi inte bli fast över natten. Med hjälp av vårt gamla spår i navigationsdatorn tar vi oss så snabbt som möjligt ut på öppet vatten igen. Ön är redan uppslukad i dimman, och vi ser knappt fören på båten. Vilken tur ändå, att vi inte tagit jollen dit. Då hade vi kanske inte hittat hem.

Frågan är vad vi ska göra nu. Monach Islands är ett paradis i rätt väder. Låga vackra öar, kristallklart vatten, oändliga vita stränder. Som gjort för en grillkväll på stranden. Så såg planen ut, men det blir inte alltid som man tänkt sig.  Just nu är det bara dimmigt och rått, men klockan är redan sex på kvällen och det finns inga andra hamnar i närheten. Så vi bestämmer oss för att stanna.

Med hjälp av radar, ekolod och navigator letar vi oss in i ankarviken på grannön. Vi har bra specialkort för området, men det känns ändå lite kusligt att ankra utan att se vare sig land eller rev. Himmel och hav flyter samman i en enda vit mjölkig massa, som bara bryts av sälarnas vakande blickar.

Men det finns också något annat där ute. En fena klyver ytan och glider sakta mot oss, för att sedan försvinna igen och dyka upp en bit längre bort. Först ser det ut som en haj, brugden är vanlig i dessa vatten. Men så ser vi ryggen och kommer fram till att det nog är en liten vikval som cirkulerar i ankarviken.  

Efter middagen har dimman lättat tillräckligt för att vi ska våga oss in till stranden. Bortsett från en ruin i ena änden finns här inga spår av andra människor. Nyfiket klättrar jag upp för sandvallen för att se ut över öns dimtäckta gräslandskap.  Det är då jag hör ljudet. Ett sorgset och spökligt ylande. Som om hundratal zombies när som helst skulle stiga fram ur dimman och marschera mot oss. Sida vid sida, som en armé.

Ja, jag har kanske kollat för mycket på Game of Thrones i sommar. Men läskigt lät det och jag skyndar mig att ropa på Ludvig och barnen. Som hypnotiserade följer vi ylandet tvärs över ön. Ljudet blir allt starkare, och vi misstänker att det är sälarna som håller låda, men är det zombies vi går till mötes är vi illa ute.

Vid den södra stranden får vi vårt svar. Det är sälar, i tusental. Vattnet är fullt av dem, skären utanför stranden likaså. Och det är som om varenda en av dem vänder sig om, tystnar ett ögonblick och stirrar på oss när vi stiger fram mellan grästuvorna. Sedan drar de igång sin klagosång igen, nu intensivare än någonsin. Snart instämmer även vi. Lovis är riktigt bra.

Vi sitter där och ylar tillsammans en stund innan vi återvänder till vår sida av ön. Nu hör vi även sälarna från andra sidan viken, och när vi sitter där i skymningen och spanar ut mot Atlanten i hopp om att få en skymt av den där valen igen dyker istället några delfiner upp bakom båten. Vi ser ofta delfiner, men att ha dem runt sig så här i ankarviken, det är mycket ovanligt.

Den natten sover jag inte särskilt gott, jag vet inte varför men jag vaknar flera gånger för att gå ut och titta om vi ligger kvar där vi ska trots att det fortfarande inte blåser. På hela tiden vi är där ser vi ingen annan människa eller båt, och jag måste erkänna att lika glad som jag är för att vi fått uppleva denna speciella plats, lika lättad känner jag mig när vi seglar därifrån.