Ett fynd för den händige

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )

Efter regn kommer solsken …

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Om det bara kunde sluta blåsa.  Vi har 20 sekundmeter, nästan jämnt. Med bara några timmars uppehåll var tredje dag eller så. Det vibrerar, knakar och slår. Så man blir helt galen. Och om vinden skulle lätta får man inte ens hänga upp sin tvätt på tork – på sin egen båt. Nej. Sånt passar inte här på Royal Cape Yacht Club, den kungliga båtklubben. Då får man en sträng tillrättavisning av självaste ”Commodoren”. Ja, herr ordförande kallar sig så.

Ni anar inte hur många fisförnäma typer med fina titlar som rantar runt här och är otrevliga dagarna i ända. Och inte en unge så långt ögat når. De är tydligt att man har ansträngt sig för att skapa en så barnfientlig miljö som möjligt, en egen frizon i det annars så barnvänliga Sydafrika. Och de har verkligen lyckats. Ingen lekplats, inget gräs som man får trampa på, inga aktiviteter, inga spel eller leksaker. Ingenting. Häromdagen blev vi inte ens insläppta. Inga barn på hamnområdet, sa vakten. Då blev jag arg, det hjälpte. Annars hade vi inte kommit hem.

Inte kan man gå någonstans heller. Utsikten över Tafelberget är fantastisk, men marinan ligger insprängd i det mest ruffliga hamnområde dit inte ens taxibilarna hittar. Hela båten täcks av industridamm. Man får skräp i ögonen så snart man sticker upp näsan. Sa jag att kaptens bankomatkort blev skimmat för några dagar sedan, det blev det i alla fall. Inte blev det bättre av att vår nygamla jollemotor dog redan under premiärturen.  Och säljaren, ja han har gått upp i rök förstås.

Igår blev jag så trött på alltsammans att jag grävde ner mig under täcket och grät en skvätt. Det hjälpte inte, men det var skönt att ta en paus från de stackars uttråkade barnen och för en stund drömma sig bort till en stilla ankarvik i Karibien. För sådana här dagar, när allt känns motigt och jobbigt – då är det inte på tal att segla till Amazonas. Vill inte göra livet svårare än det redan är. Men sånt kan ändra sig fort, det har det gjort förr.

Håller prognosen vad den lovar kan vi avsegla på tisdag morgon. Bort från den snobbiga båtklubben. Första anhalt blir Namibia, sedan Santa Helena. Det blir bra, jättebra. Känns redan mycket bättre faktiskt.

Farmor & farfar, tomten och brevbäraren i ett

En efterlängtad återförening

En efterlängtad återförening

23 kilo väger väskan, rapporterade farfar Sven några dagar innan han åkte. Väskan som bara innehöll våra grejer. Inget annat. Och det var innan han hämtade ut nya datorn, köpte de extra tangentborden, tomteskummet och alla godisbilar. Så det var inte utan att vi var lite nervösa där vi stod på flygplatsen igår. Tänk om bagaget försvann, eller fastade i tullen.

Vi väntade, och väntade. Och väntade. Allt medan turisterna flödade ut i en jämn ström. Ända tills de slutade komma. Och bara vi och två andra fanns kvar i hela ankomsthallen. Då kom de. Barnens efterlängtade farmor och farfar. Och alla deras väskor. Stackarna, som de får kånka vareviga gång de hälsar på. Och jodå, tullen hade begärt att få öppna en väska. Men inte den som innehöll våra grejer, tack och lov.

Där fanns skolböcker, bamsetidningar, svenska talböcker, adventskalendrar och en rad okända födelsedagspresenter och julklappar från nära och kära. Barnen fick massor av fina utekläder från Isbjörn, och vi vuxna varsin ny räddningsväst från Watski.  Saffran till lussebullarna hade farföräldrarna också kommit ihåg. Bara för att nämna några saker.

Det är som julafton varje gång.

Mot Sydafrika!

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan ...

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.