En dag att minnas

Sex år sedan, idag.

Sex år sedan, idag.

KINN, NORGE. Det blåste liten kuling och regnade på tvären när vi styrde in mot den lilla kajen på ön Kinn längst västerut i den norska ytterskärgården. Det var den 14 augusti 2007, och vi hade kommit för att gifta oss. Jag hade fortfarande fullt sjöställ på, vattnet droppades från näsan och håret hängde i stripor. Om en timme skulle jag stå inför prästen.

Efter en halvtimme skingrades molnen, och solen fick regndropparna att glittra i gräset. Vi följde stigen längs kusten, västerut. Mot en ensam kyrka i sten. Norges äldsta, vackert placerad vid foten av en mäktig klippa. Molnen rusade fram på himlen, träden bugade sig för vinden och fåren bräkte på den vindpinade slätten. Det här måste vara en av världens vackraste platser.

I vagnen satt lilla Lovis, bara ett år gammal. Hon tittade från den ena till den andra, såg så stolt ut. Över sin bukett med blåklockor som hon plockat samma morgon. Över sin stiliga pappa, uppklädd i svart kostym, vit skjorta och blåklockor i kavajfickan. Och hennes mamma, som bar blomsterkrans i håret och såg så fin ut som det bara går med en sjumånaders bebis i magen.

Prästen kom med färjan från Florö. Men kyrkvaktmästaren var bofast, en av de få som fortfarande bodde kvar på ön. Hon hade dekorerat kyrkan med blommor och tända ljus, ringde i klockspelet, spelade tvärflöjt, fotograferade och serverade kyrkkaffe med hembakad kaka. Jag berörs av hennes omtanke. Denna främmande människa som utöver Lovis blev vårt enda vittne till vigseln.

Efter ceremonin valde vi att återvända till den mer skyddade hamnen på grannön Reksta. I samma ögonblick som vi kastade loss öppnade sig himlen och regnet stod åter som spön i backen. Tog vid där det slutade två timmar tidigare, som om inget hade hänt. Vi drog på sjöställen igen, ovanpå bröllopskläderna. Och skrattade av tacksamhet över det väder som varit.

När vi närmade oss grannön kom byborna springandes. Någon hade träffat prästen på färjan. Lagt ihop ett och ett, samlat byalaget och satt ut en spanare i hamnen. I hopp om att den svenska segelbåten skulle återvända till kvällen. Och nu stod de här på bryggan. Med tårta, blommor och presenter.  Och bjöds till bröllopsfest ombord på Mary af Rövarhamn.

Tårarna rullar ner för mina kinder när jag skriver detta. Jag rörs vid minnet av platsen och den vackra ceremonin. Över Lovis lyckliga ansikte och öbornas omtanke. Allt som gjorde just den där dagen värd att firas varje år, under resten av mitt liv.

Borta bra, men hemma snart …

Långt hemifrån ...

Långt hemifrån …

KOMBA, MADAGASKAR. Det har gått tre år sedan vi bytte vardagens ekorrhjul mot ett liv till havs. Sedan dess har vi tillryggalagt 30 000 sjömil, korsat tre världshav och besökt 35 länder på sex kontinenter. Vi har simmat med hajar, sjölejon och sköldpaddor. Stått på randen av en eldsprutande vulkan, svalkat oss i mäktiga vattenfall och rest långt in Bornes djungler. Vi har ridit på elefanter, mött pingviner, orangutanger och tasmanska djävlar. Valar och delfiner har lekt i vårt bogsvall. Fregattfåglar och albatrosser har flugit vid vår sida, och hela familjen har fått nya vänner från jordens alla hörn.

Nu återstår bara ett år av vår resa. Godahoppsudden ska rundas, och Atlanten ska korsas en gång på höjden och två gånger på bredden. Sedan är vi hemma igen, och allt blir som vanligt igen. Eller?  Ja, vi får se hur det går. I en intervju i dagens upplaga av Sydsvenskan berättar vi om våra tankar kring hur resan har påverkat oss och hur vi ser på att komma hem igen. Läs gärna. 

Gränslös kärlek

seglarkompisar

Lovis och Johannes

KOMBA, MADAGASKAR. De sågs för första gången i Panama, för mer än två år sedan. Sedan dess har de träffats på några av världens mest exotiska platser. De har surfat, klättrat och fiskat tillsammans. Letat skatter, snorklat med hajar och utforskat otaliga obebodda öar. De gillar samma saker, och har fantastiskt roligt tillsammans. Så i Thailand tog hon mod till sig. Hon friade till den snällaste, starkaste och modigaste pojken hon någonsin träffat. Och han sa ja.

Nu är de återförenade igen, på andra sidan Indiska Oceanen. Vår Lovis, och hennes sydafrikanske seglarkompis Johannes.  Och ikväll sover han över för första gången. Lycka.

Den hårda skolan

jollesegling

Smågastarna lär sig segla.

Jag hör ett barn skrika till och tar mig med viss möda ut genom luckan. Jag är hemma med ryggskott, medan Ludvig och barnen gett sig ut i det ruskiga vädret för att segla jolle. Jag ser mig omkring och får syn på dem en bit bort. Som jag trodde, jollen har kapsejsat.

En seglingsinstruktör på Mauritius berättade att bästa sättet att lära sig segla jolle är att kapsejsa. Att när ungarna väl lärt sig att det inte är farligt när jollen välter, blir det mycket roligare att segla. Ludvig tog henne tydligen på orden, för nu ligger alla tre i det kalla vattnet och försöker få jollen på rätt köl igen. Det ser inte ut att behövas någon akut hjälpinsats, så jag går istället in för att sätta på en panna vatten och ta fram torra kläder.

Nästa gång jag tittar upp är Ludvig och barnen redan på väg tillbaks mot moderskeppet. Lovis och Otto börjar uppspelt babbla i mun på varandra så snart de får syn på mig. Berättar att jollen kapsejsat och att Otto hamnat under jollen så han var tvungen att dyka ut. Otto använder sin mest dramatiska röst, och låter mig förstå att han varit väldigt modig.

Båda barnen är alldeles blå om läpparna, och fryser så de skakar. Men så snart de fått på sig torra kläder och sitter där i sittbrunnen med varsin kopp varm choklad och en hel skål nybakade havrekakor ser de mycket belåtna ut. Så pass att Lovis frågar om de inte kan kapsejsa imorgon igen.

Vi vandrar i nya skor

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gillar att vandra. Eller rättare sagt, vi tycker om att vara ute och gå i naturen. Och våra promenader tenderar att ta oss till allt högre höjder, längre och längre bort. Réunion lär erbjuda några av världens bästa vandringsleder, så vi tänkte oss en lite längre tur med övernattning den här gången. Men eftersom vi saknar alla de rätta prylarna – ryggsäck, tält, spritkök, liggunderlag, sovsäckar och allt det där – bokade vi in oss på vandrarhem. Och lika bra var nog det, för det är vinter här på Réunion. Dagarna är korta och nätterna uppe i bergen så kalla att det ryker ur munnen.

Men så hade vi det där dilemmat med skorna, vad sjutton skulle vi sätta på fötterna? Alla vi frågade var överrens, terrängen skulle kräva bra skor. Längst ner i skofacket hittade jag mina bortglömda löparskor, de fick duga. Men för Ludvig och barnen fanns inget annat än foppatofflor och gummistövlar att välja på – ingendera särskilt lämpliga för ändamålet. Det var vår bestigning av Le Pouce på Mauritius ett färskt bevis på. Men att ge sig ut i helt nya skor skulle onekligen vara att utmana ödet det också.

Tanken att få in Lovis och Ottos vildvuxna fötter i ett par riktiga skor kändes nästintill omöjlig. Det är allmänt känt bland långseglarfamiljer att just detta är ett av de svåraste stegen i återanpassningen till livet därhemma. Men förr eller senare måste det ju ske, även om en mjukstart hade varit att föredra. Sagt och gjort. Ludvig och barnen knallade iväg till sportaffären och köpte sig varsitt par kängor. De blankslitna tofflorna knöt vi på ryggsäcken, som ombyte – utifall att. Och så gav vi oss av.

Vi fick ett par riktigt fina dagar uppe i bergen, i det område som kallas Mafate och bara kan nås per fot. Solen strålade, och landskapet var sagolikt – tamarindskogen på 1800 meters höjd var magisk, något av det vackraste jag upplevt. Sista dagen vandrade vi mer än sju timmar, nästan uteslutande uppåt. Våra klena seglarben kändes som spagetti efteråt. Stackars Ludvig tog ut sig så hårt att han varit sängliggande halva dagen idag. Våra fötter däremot, de klarade sig fint. Inte en endaste blåsa, inte det minsta lilla skav. Foppatofflorna blev hängandes bak på ryggsäcken hela vägen. Fantastiskt.

Så firar vi årets kortaste dag

Glad Midvinter allesammans!

Glad midvinter allesammans!

”I Sverige kan alla prata svenska och det finns fler lakritspipor än man kan äta. Men inga kokospalmer och bara en sorts bananer. På vintern är det mörkt nästan hela dagen, sjöarna fryser till is som är så stark att man kan köra bil på den och ibland är det så kallt att det ryker ur munnen”. Barnens ögon blir allt större. ”Berätta mera, berätta mera”, ropar båda i kör. Lovis och Otto vill veta allt om det konstiga landet i norr. Det som de kallar sitt hemland, men har så svårt att minnas.

Vi brukar visa bilder på platser och människor som står oss nära, för att hjälpa minnet på traven. Och så försöker vi hålla de svenska traditionerna vid liv, för att barnen uppskattar varje anledning till fest. Att få tag på den rätta maten är inte alltid det lättaste, och den rätta stämningen har ibland svårt att infinna sig. Julen gör sig helt enkelt inte lika bra i 35-gradig värme. Inte heller midsommarfirandet kommer riktigt till sin rätt på årets kortaste dag. Men vi gör vårt bästa.

Imorgon bitti tar vi jollen in till land, för att plocka blommar till barnens kransar. Här finns gott om hotell med fina trädgårdar, så det blir inga problem. Små grodorna tar vi runt stormasten. Och till lunch blir det sill som sig bör – bäst före-datumet har passerat sedan länge, men vi hoppas på tur. Annars finns det gravad svärdfisk i reserv. Nypotatisarna kunde varit färskare, men storleken är rätt. Snittlök duger som gräslök, och crème fraiche får agera gräddfil. Och till sist, det viktigaste av allt. Riktiga jordgubbar med mjölk och socker.

Det kommer att bli hur bra som helst, för barnen vet inte hur det egentligen ska vara. Så det kan aldrig bli fel. Men för våra utländska läsare som undrar hur den svenska midsommaren egentligen ska firas, rekommenderar vi en titt på videon nedan.

Glad midvinter allesammans!

Barnbåtar emellan

Krabbrace på Chagos

Krabbrace på Chagos

Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.

Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.

Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.

Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.

Morgondopp

Dags för morgondoppet

I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.

Varför tycker vi inte om barn?

Våra bästa dörröppnare.

Våra bästa dörröppnare.

Lovis och jag har rott in till land för att handla. På vägen stöter jag på våra båtgrannar, ett äldre par från Holland. Vi gör sällskap och småpratar längs vägen mot områdets utgång, där minst tio strikt uniformerade hamnpoliser och lika många beväpnade militärer väntar för att noggrant kontrollera allt och alla som passerar in och ut ur hamnen.

Väl framme vid vaktposten stoppas holländarna i vanlig ordning – trots att de varit här en hel månad. För att visa upp sina papper och legitimera sig. Medan Lovis och jag vinkar glatt och går vidare. Oss brukar de visserligen också stoppa ibland, men då bara för att ställa några nyfikna frågor, eller bjuda på några bananer. Allt för att få en stund med barnen.

Så här är det ofta, barn är bättre än vilken whiskyflaska eller hembakad kaka som helst. Vi försöker nästan alltid få med oss en unge in i land när vi ska göra ärenden, det brukar bli trevligare så. Och andra seglare ber ibland om att få låna dem i samma syfte. För nästan alla älskar barn. Överallt. Förutom i Sverige.

Ingenstans på vår resa har vi sett något så märkligt som barnfria hotell, restauranger och caféer. Aldrig har jag behövt skämmas för att jag har barn. Bara i mitt eget hemland. Visst är det märkligt? Läs gärna Alex Sculmans blogginlägg på temat, och missa inte kommentarerna. Inlägget är visserligen några år gammalt, men väl så aktuellt är jag rädd.

Varför är det så här i Sverige? Jag bara undrar.

Vilsna påskfirare söker vägledning

Finns påskelefanter?

Tänk om vi inte får något godis …

Vi tänkte resa bort över helgen, för att leta reda på de där elefanterna som det ska finnas så många av här på Sri Lanka. Men frågan är hur det då blir med påskgodiset, om man inte är hemma.

I normala fall är det påskkrabban som kommer till oss, eftersom harar inte gillar att simma. Men nu undrar vi förstås om vi ska ta med de tomma påskäggen till haren istället. Och vad händer om krabban kommer till båten i alla fall, och inte hittar några ägg att fylla? Kan man i så fall förlita sig på att krabban och haren kommunicerar med varandra? Och tänk om de inte har någon påskhare i det här landet. De verkar inte fira påsk. Finns det överhuvudtaget några harar på Sri Lanka? Om inte, kan det vara så att haren lämnat över ansvaret till något annat djur, precis som den gjort med krabban. Kanske en påskelefant, eller en leopard. Ja, så går diskussionerna runt bordet på Mary af Rövarhamn denna skärtorsdag.

Vad tror ni andra, ni som brukar resa bort över påsk. Hur gör man? Vad hade du gjort?