Barn ombord

Årets mest efterlängtade dag

S/Y Mary 6 kommentarer
DSC_0047

Dagens kanske roligaste present kommer från farmor och farfar. En sån där partyfisk som dansar och sjunger ”Don’t worry be happy. Given succé hos en fisktokig sexåring.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Ludvig, Lovis och jag fyller alla år inom loppet av några veckor i mars och april. Sedan är det ett låååååångt uppehåll till Ottos födelsedag. Den 9:e november. Sju månaders nedräkning. Och eftersom det här med tid är lite abstrakt för barn har vi sagt till Otto att han kommer att fylla år i Sydafrika. Men det visade sig vara ett misstag. För Otto har inte kunnat slappna av på ett halvår. Tyckt att vi måste segla på, stressat och tjatat. Allt för att komma fram till Sydafrika snabbare.

Besvikelsen var stor när det gick upp för Otto hur stort Sydafrika faktiskt är, att det skulle dröja ytterligare en och en halv månad till hans stora dag från det att vi angjorde Richards Bay i september. Ända sedan dess har han räknat dagarna. Ofta frågat flera gånger om dagen, hur många dagar det är kvar. Vägrat acceptera några svävande eller ungefärliga svar. Allt för att undvika fler missförstånd.

Men igår var det äntligen dags. Årets mest efterlängtade dag var kommen. Så lycklig han var, där han sprang runt med sin krona på huvudet och heliumballong i ett snöre runt armen. I centrum för allas uppmärksamhet. Alla som kommit på kalaset, för hans skull. För igår fyllde Otto sex år, årets överlägset största händelse – enligt honom själv.

Det var en fröjd att se Ottos lycka. Men nu är vi glada för att det är över. Äntligen kan Ludvig och jag få lite ro. Fram tills han kommer på att julen är i antågande. Man brukar säga att barn lever i nuet. Men det är inte helt sant. För inga längtar så mycket som barn, och Otto kanske mest av dem alla.

Fler bilder från kalaset finns på familjen Krugers blogg.

Farmor & farfar, tomten och brevbäraren i ett

S/Y Mary 13 kommentarer
En efterlängtad återförening

En efterlängtad återförening

23 kilo väger väskan, rapporterade farfar Sven några dagar innan han åkte. Väskan som bara innehöll våra grejer. Inget annat. Och det var innan han hämtade ut nya datorn, köpte de extra tangentborden, tomteskummet och alla godisbilar. Så det var inte utan att vi var lite nervösa där vi stod på flygplatsen igår. Tänk om bagaget försvann, eller fastade i tullen.

Vi väntade, och väntade. Och väntade. Allt medan turisterna flödade ut i en jämn ström. Ända tills de slutade komma. Och bara vi och två andra fanns kvar i hela ankomsthallen. Då kom de. Barnens efterlängtade farmor och farfar. Och alla deras väskor. Stackarna, som de får kånka vareviga gång de hälsar på. Och jodå, tullen hade begärt att få öppna en väska. Men inte den som innehöll våra grejer, tack och lov.

Där fanns skolböcker, bamsetidningar, svenska talböcker, adventskalendrar och en rad okända födelsedagspresenter och julklappar från nära och kära. Barnen fick massor av fina utekläder från Isbjörn, och vi vuxna varsin ny räddningsväst från Watski.  Saffran till lussebullarna hade farföräldrarna också kommit ihåg. Bara för att nämna några saker.

Det är som julafton varje gång.

Vår första dag i Simonstown

S/Y Mary 12 kommentarer
Bryggänget

Bryggänget

SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.

Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är mysig, en av de finaste vi sett på flera år.

Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna ligger och vräker sig på bryggorna, och stora rockor glider runt mellan båtarna. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi.  Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.

Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.

Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.

Mer om de trevliga landkrabbornas besök finns att läsa på familjen Krugers blogg

Jag kissar på mig

S/Y Mary 11 kommentarer
Den sydgående Agulhas-strömmen längs Sydafrikas östkust ger härlig skjuts så länge det blåser från norr. Men när vinden vrider på syd bildas farliga vågor, ibland 20 meter höga ...

Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.

En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket.  Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.

Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö.  Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.

Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.

Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Det här var en sådan dag. Men jag glömmer fort.

Sjöbjörnar på savannen

S/Y Mary 15 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MKUZE GAME RESERVE, SYDAFRIKA. Jag drog igen bildörren med en smäll. Sedan kom skriket. Lovis hand var i kläm. Hela handen.  Ungefär samtidigt upptäckte våra vänner att de glömt sin väska hemma. Den väska som innehöll kläder till deras tre barn, och blöjor till minstingen. Vi befann oss långt ute i ödemarken. I Mkuze viltreservat. Det man inte har med sig dit, det får man klara sig utan.

Samma person som anklagades för den glömda väskan hade i alla fall kommit ihåg att fixa is till ölen. Det var vi mycket tacksamma för. Med hjälp av isen kunde vi kyla ner Lovis hand, och en gasbinda från bilens första-hjälpen-väska förhindrade från ytterligare svullnad. Det gjorde ont, men inget verkade brutet. Tårarna torkade, och snart röjde Lovis runt lika mycket som de andra barnen i baksätet.

En olycka händer så lätt. Men när jag även klämde Ottos arm i bildörren kände jag mig som en dålig mor. Det blev inte bättre av att jag glömt myggsprayen på båten. Jag fick inte heller med mig tallrikar och bestick. Men jag var i gott sällskap. Vårt resesällskap hade inte heller tänkt på myggspray. Än mindre på tallrikar och bestick. De hade också glömt skor till ett av sina barn. Vi hade skor. Men uppenbarligen fel sort. För jag fick en fem centimeter lång tagg i ena foten.

Det fanns stunder då jag kände att helgens campingtripp kanske inte var en särskilt bra idé. Att två långseglarfamiljer, vana vid att alltid ha hela hemmet med sig inte har så här långt från kusten att göra. Som när bebisen kissade på vår karta, eller när jag trampade på dagens andra tagg. Men när vi sedan satt där runt lägerelden och njöt våra kalla öl och pratade om allt vi sett och upplevt tillsammans. Barnen grillade marshmallows och gjorde eldkonster med tomtebloss. Och gnuerna frustade en bit bort. Ja, då kändes det rätt bra ändå.

Fler bilder från savannen finns i vårt bildgalleri på Flickr.

Grannsamverkan

S/Y Mary 4 kommentarer
Dagens hjälte!

Dagens hjälte!

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi sover rätt länge om morgnarna. Till skillnad från 7-årige Olivier på kanadensiska grannbåten Myriam. Morgontidiga är också de apor som bor här på Zululand Yacht Club. Och imorse när Olivier satt på sin båt och väntade på att Lovis och Otto skulle vakna såg han hur några apor smög sig ombord på vår båt och snodde med sig både skor och badleksaker. Vad de nu skulle ha dem till. Men då fick Olivier fart. För här skulle minsann ingen apa komma och sno hans kompisars grejer ostraffat.

De tjuvaktiga aporna satte av in mot land med Olivier i hasorna. Och när aporna försvann upp i närmsta träd hämtade Olivier stenar som han kastade på dem, tills de släppte ner våra grejer och Olivier kunde bära tillbaka dem på båten där vi fortfarande låg och sov intet ont anande. Vilken hjälte han är. Tyvärr ska Olivier resa bort ett par veckor. Men nu kan i alla fall Ludvig och jag sluta skylla på varandra när vi inte hittar våra grejer.

Drömfisken

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOZAMBIQUE CHANNEL. Jag har just tagit fram skolböckerna och förberett överseglingens första mattelektion när jag hör ett bekant ljud utifrån. Knarrsignalen. Vi har fisk. Det blir full aktivitet ombord. Ludvig ger sig i kast med att veva in fisken. Jag förbereder huggkrok, kniv och skärbräda. Medan barnen vimsar runt och letar efter sina flytvästar så de kan gå ut och kolla vad det är vi har fått på kroken.

”Jag tror det är en sailfish” ropar Ludvig. Och då blir barnen ännu ivrigare. Senare förstår vi att det inte handlar om någon segelfisk utan släktingen spjutfisk (Blue Marlin). Men det kan kvitta, båda är svärdfiskar. Och de är stora. Vår firre visar sig vara 1,90 lång och väger 2o kilo. Betydligt mer fisk än vi egentligen vill ha. Men Otto har längtat efter den här dagen i tre år nu. Så det går inte an att låta den gå.

Vi ser oss förgäves om efter en kanot, någon att ge halva fisken till. Men vi på väg ut till havs, och beräknar inte gå i hamn förrän vi når Afrika. Det kan dröja en hel vecka. Det slutar med att vi klämmer in en knapp tredjedel i kylen i väntan på bättre förslag. Resten saltar vi och lägger i solen för att torka. Svärdet tänkte vi göra en märlspik av. För det heter väl inte ”marlin spike” för intet.

Det tar resten av dagen att ta hand om fisken. Så något traditionellt skolarbete blev det inte den här eftermiddagen. I förmiddags var det en grupp knölvalar som konkurrerade om uppmärksamheten. Men imorgon försöker vi igen.

Snorkfröken tipsar

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

TANIKELY, MADAGASKAR. Otto springer runt runt på däck. Hänger ut över relingen, identifierar än den ena än den andra fisken, jämför storlekar och pratar i ett. Han älskar fisk, allt med fisk. Och här finns de i överflöd. Båten är helt omringad. Det ser ut som vi har ankrat i ett akvarium. Ett mycket trångbott sådant.

Vi drar på fenor, mask och snorkel, och glider ner i det svala vattnet. Ner i den undre världen. En sköldpadda dyker upp under oss. Vi följer efter den en stund. Tills en stor röd snapper fångar vår uppmärksamhet. Den gömmer sig under ett stort korallhuvud. Jag dyker ner för att ta mig en närmare titt. På vägen upp får jag syn på en hummer i en håla. Spröten avslöjar dess gömställe.

Plötsligt står jag öga mot öga mot en enorm grouper, välkamouflerad och ful med vassa tänder. Den största jag sett. Närmre en meter lång. Jag vet inte vem som blir räddast, fisken eller jag. Men Otto rycker mig i armen, han har fått syn på en drakfisk. Den glider fram längs med botten, med sina solfjäderliknande fenor utsträckta. Förrädiskt vacker, men giftet i piggarna på ryggen kan döda.

Inte heller havsanemonerna bör man röra, de bränner alla som kommer i deras närhet. Alla utom de clownfiskar som gömmer sig i dess tentakler. Jag har aldrig sett så många anemoner som här. Några stora som skogar, andra i form av röda små krukor med gulgröna armar som vajar i strömmen.  Jag kan inte se mig mätt på dessa fantastiska små skapelser.

En bit ut simmar djävulsrockorna, och delfinerna. Och om ett par månader kommer valhajarna.  Otto hade så otroligt gärna sett en valhaj, världens störta fisk. Jag också för den delen. Hur som helst, snorklingen här vid marinreservatet utanför den lilla ön Tanikely seglar rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.

S/Y MARYs TOPPLISTA: Världens bästa snorkling

Damm, svett och ryggskott

S/Y Mary 12 kommentarer
ludvigsvart

Nu också med ryggskott

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Mary af Rövarhamn fyller 37 år i år, vilket är en hög ålder med tanke på det tuffa liv hon lever. Hon är visserligen i gott skick för sin ålder, stark som få och skyddar oss i alla väder. Men hon kräver i gengäld en hel del kärlek. Mer än de flesta andra båtar. Särskilt jämfört med en plastbåt.

Till skillnad från majoriteten av dagens långseglare gör vi nästan allt jobb på båten själva, vilket kan vara lite komplicerat med två barn ombord. Vi brukar därför försöka förlägga så mycket som möjligt av underhållsarbetet till trevliga platser där barnen kan roa sig på stranden medan vi turas om att jobba på båten. Som här i Russian Bay på nordvästra Madagaskar.

De senaste två veckorna har vi slipat och målat den främre sektionen av kölsvinet, och tagit hand om en del begynnande rost på fördäck. Det har rått allmänt kaos ombord, luckor och fönster har varit loss och stora delar av inredningen nedmonterad. Nu börjar vi se ljuset i tunneln för den här gången, men som tack för sin fantastiska arbetsinsats har Ludvig drabbats av ett kraftigt ryggskott. Arbetet har därför dragit ut på tiden i ytterligare några dagar.

Men som sagt, vi är på ett trevligt ställe så det går ingen större nöd på oss. Titta gärna in i vårt bildgalleri på Flickr, jag har just laddat upp massor av nya bilder från Madagaskar.

Krokodilbuffé

S/Y Mary 4 kommentarer
R.I.P.

R.I.P.

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Ni som följer oss på Twitter vet att några lokala killar försökte sälja en krokodil till oss häromdagen. Den låg surrad i kanoten, livs levande. Visserligen bara en unge, max två meter lång. Men det spelade inte någon roll. Någon krokodil ville vi inte ha ombord. Så vi avböjde erbjudandet, och så gjorde våra båtgrannar. Men historien slutade inte där.

André som driver restaurangen här på stranden valde att köpa krokodilen. Till priset av 60 kronor. För att förhindra att den skulle släppas fri någonstans i närheten. Så när vi kom in till land nästa gång låg den där och morrade utanför restaurangen. Tills nästa dag, när André bestämde sig för att ta livet av den. Och om den nu ändå var död, då kunde vi lika gärna äta den. Så kom det sig att det den dagen serverades färsk krokodil på Andrés restaurang. I alla former: grillad, stekt, panerad, som soppa och i gryta. Köttet var rätt segt och smaklöst, och gjorde sig bäst i grytform. Inte helt olikt den iguana vi åt på Curaçao för ett par år sedan. Men en gång räcker. Jag är ingen stor köttätare.

Nästa dag beslutade sig Rolf på den schweiziska grannbåten för att koka skallen, tills köttet släppte från benen. Så han kunde ta den med sig som minne, sätta upp på väggen i båten – som en trofé. Tyvärr lossnade krokodilens alla tänder under processen. Lovis och Otto försökte hjälpa till att hitta rätt plats för varje tand. Inget enkelt pussel, en krokodil har över sextio tänder. En tand saknades, men det gör inget. Rolf har nyligen dragit ut en guldtand, den får ta dess plats.

Ja, vad ska man säga. Hela den här historien har onekligen känts rätt makaber från början till slut.