Vintersegling när den är som bäst

8 mars, 20189 mars, 2018S/Y Mary 11 kommentarer

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Världens bästa lekplats

18 februari, 201731 januari, 2018S/Y Mary 2 kommentarer

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Fast på Tistlarna

19 september, 201620 september, 2016S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi älskar gamla fyrplatser och i helgen var turen kommen för ett besök på Tistlarna, den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård. Ja, vi hoppades i alla fall på det. För så som vinden låg på var vi tvungna att ta oss in i den inre hamnen för att ligga tryggt för natten. Vägen dit går via en passage som är markerad med 1,5 m på Svenska Kryssarklubbens hamnbeskrivning. Vår båt sticker 1.70.

Det verkade ju onekligen lite svårt. Men det betyder inte att det inte går. Sådana där angivelser måste man ta med en nypa salt. De kan diffa på båda håll. På nätet hittade jag en annan källa som påstod att djupet i den ”MYCKET smala rännan” skulle vara ”strax under 2 meter” och att ”båtar med ett djup större än 1,6 – 1,7 bör ta det mycket försiktigt”.

Jag gillade det sistnämnda bättre. Det lät mer hoppfullt, om det inte varit för att det just den här dagen var högtryck och ostliga vindar som gällde. Båda brukar leda till lägre vattennivåer än normalt här på västkusten. Å andra sidan var det fullmåne, och då brukar tidvattnet vara som störst. Runt 20 centimeter. Det borde vi kunna utnyttja.

Jag slängde ut en fråga på vår Facebook-sida, i hopp om att komma i kontakt med någon som varit där. Någon som kunde bekräfta att vi inte var fullkomliga dårar som planerade att besöka den hamnen med vårt djupgående. Ingen hade provat själv, men de flesta verkade ändå överens om att det borde gå. Om vi bara följde enslinjerna slaviskt. Så det gjorde vi.

Vi tajmade högvattnet perfekt, och gled in med 20 cm till godo. Enligt närmaste mätstationen på Vinga var då vattenståndet ungefär fem centimeter över det normala. Yes! Så långt allt gott.

Senare på kvällen vred vinden, och plötsligt hörde jag ett konstigt ljud från båtens främre regioner. Vi stod på grund. Vattennivån hade sjunkit över 20 centimeter. Och som om inte det vore nog så hade vårt akterankare tappat sitt fäste. Jag har svårt att se något samband, men kombon var dålig.

Efter en del trixande gled Mary av grundet, och vi kunde lägga ut ett nytt ankare. Den här gången drog vi ut båten på djupare vatten, om nivån skulle sjunka ytterligare. Jag hade läst om en båt som blivit fast på Tistlarna i tre dygn på grund av låga vattennivåer. Det ville vi inte upprepa.

Högvatten brukar infalla två gånger per dygn, ungefär med 12 timmars mellanrum. I vårt fall skulle det innebära att vattnet skulle vara som lägst vid 11-tiden nästa dag, och som högst vid fem-tiden på eftermiddagen. Det passade våra planer ganska illa, men det vara bara att vänta snällt.

Det var inget dåligt ställe att vara fast på. Här fanns mycket fint att utforska både ovan och under ytan. Men jag kunde inte låta bli att kolla vattennivåerna med jämna mellanrum. De mindre båtarna lämnade en efter en. Till sist var bara vi och en till kvar. Segelbåten Daisy som följt vårt exempel och gått in i hamnen strax efter oss. Med ett djupgående på 1.75.

Vid halvtre-tiden ville inte Daisys besättning vänta längre. Enligt mätstationen på Vinga hade vattnet då stigit från 16 till 15 centimeter under normalvatten. Det var för lite, tyckte jag. Särskilt för Daisy. Men jag sa inget. Beslutet var deras och trenden gick åt rätt håll. Den som går ut på i stigande vatten har goda förhoppningar om att snart komma loss.

Jag stod på klipporna alldeles invid det smalaste partiet när Daisy styrde mot sundet. Vattnet var kristallklart, och det såg skrämmande grunt ut. Jag såg tydligt hur den vita fenan slickade botten. Men de gick fria. Puh, vilken lättnad. För besättningen på Daisy, och för oss.

När vi väl kom iväg hade vattnet stigit ytterligare 5 centimeter. Inga problem i sundet med andra ord. Och väl ute var det bara att segla hem igen. Galet belåtna efter efter en lagom spännande helg på en mycket vacker plats.

Skulle någon annan vilja besöka ögruppen är alltså det rätta djupet i norra sundet 1.90 meter + nån enstaka centimeter i normalvattenstånd. Under förutsättning att man följer enslinjen. Det är sånt som kan vara bra att veta. Särskilt om man har bråttom hem.