Fastnet i stiltje

14 juli, 201914 juli, 2019S/Y Mary 4 kommentarer

Det är fortfarande tidigt på morgon när vi lämnar den vackra ankarviken på Cape Clear – Irlands sydigaste bebodda ö – och går för motor de fem sjömilen ut mot den kända siluetten. Den ökända och fruktade fyren utanför Irlands sydvästspets. Fastnet Rock. Eller ”The Teardrop of Ireland”, som den också kallas då den var det sista de irländska emigranterna såg av sitt hemland.

Idag förknippar nog de flesta seglare klippan med Fastnet Race, en av världens tuffaste havskappseglingar. Allra mest tänker vi kanske på 1979 års upplaga, den så kallade Fastnet-katastrofen, när 15 seglare miste livet och 136 personer fick evakueras i en hemsk orkan med 15-20 meter höga vågor. Hur kunde det hända? Fruktansvärt.

Vår morgon är desto finare. Havet ligger nästan stilla, solen skiner och vi har en lätt medström på en halv knop. Jag väcker barnen när vi närmar oss. De är synnerligen morgontrötta av sig, särskilt Lovis som kommit in i tonåren. Hon muttrar surt. Vad är det för fyr som är så viktig att man måste stiga upp redan klockan nio på sommarlovet? Den ligger ju inte ens på vägen.

Jag mutar barnen med pannkakor till frukost, och tänker att de kommer uppskatta den i efterhand. Fyren alltså. Om inte nu, så kanske om några år. Fastnet Rock är nämligen en mäktig syn. En maffig klippa med en 54 meter hög fyr. Och vi är alldeles ensamma där. Och jag som trodde det skulle vara fullt av turistbåtar. Tydligen är inte alla lika förtjusta i fyrar som vi. Konstigt.

Det nuvarande fyren på Fastnet Rock har visat vägen för sjöfarare sedan 1897. Hur den är byggd, det är däremot svårt att föreställa sig. Inte ens en stilla dag som denna känns det aktuellt att landstiga på ön i den ständigt närvarande Atlantdyningen. Än mindre lasta iland de 2000 stora stenblock som fyren är byggd av. Hur gjorde de?

Jag tittar upp mot lanternan högt där uppe, och tänker på de vykort jag sett, och de stormar jag läst om. På Fastnet Race, 1979. Oväder med vågor så höga att fyrens lanterna skadats. Och så ser jag mig om igen. Vi har verkligen tur som kan gå så nära. Och runda, det är viktigt för Ludvig.

Fastnet Rock markerar vändpunkten för vår resa. Från och med nu seglar vi norrut, hemåt. Halva semestern har gått, nästan fyra veckor, och vi har seglat drygt 1100 sjömil. Men framförallt så är vi framme vid den delen av resan som vi sett framemot mest. Irlands västkust och vi har ytterligare ett par dagar till med fint väder framför oss. Det känns härligt.

Jag märker att det är lite svårt att få tid till att blogga. Internet finns bara ibland, och kvällarna går ofta till att planera nästa dag. Men häng gärna med på på Facebook och Instagram. Där kommer inläggen lite tätare.

Drömmen om att lägga till vid Lindesnes

21 juni, 201922 juni, 2019S/Y Mary 9 kommentarer

”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …

Lindesnes är en av landets största turistattraktioner, med 100 000 besökare varje år. Det visar sig dock att hamnen ligger på rätt sida vägbommen. Vi behöver inte betala något inträde 😊

Lindesnes är landets äldsta fyrplats. Den första fyren tändes 1656. Den nuvarande fyren, 16 meter höjd, är från 1915.

Lindesnes har en lyshöjd på 50 meter, och kan ses på nästan 20 sjömils håll.

Här ser man hela viken. Mary ligger bakom de röda bodarna till vänster i bild.

Här bor fyrvaktaren. Helt ok läge på den bostaden.

Många spännande bunkrar och underjordiska gångar att utforska för barnen.

Fyrens karaktär. Ett vitt blink var 20:e sekund.

Flera av husen och rummen i bergen rymmer olika utställningar om Norges fyrhustoria och Lindesnes i synnerhet förstås.

Ett av husen finns en biosalong. Här ser man hur hamnen ser ut i dåligt väder.

Fyrvaktarens båt till vänster i bild, den drar de upp på land vid dåligt väder.

Nöjd besättning njuter av den fina utsikten!

Trettondagsafton på Valö

6 januari, 201911 januari, 2019S/Y Mary 5 kommentarer

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

: Valö fyrplats 5 januari 2019.

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

Trapphuset på norrsidan

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden.

Ett vintrigt Pater Noster

15 mars, 201816 mars, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

”Men vet du vad, det ska vara hyfsat vindstilla ett par timmar i eftermiddag. Och det borde inte vara så mycket dyning. Tänk, Pater Noster omgiven av ett vitt snötäcke. Vilken dröm. Ska vi prova?” Ungefär så gick resonemanget när vi i lördags bestämde oss för att segla ut till vad som måste vara världens kanske vackraste fyr, belägen på lilla Hameskär fem sjömil utanför Marstrand.

Den gamla fyrvaktarhamnen vid Pater Noster är för grund för vår båt, men numera finns även en nybyggd betongbrygga på nordöstra sidan av ön. Visserligen helt oskyddad, och utsatt för både vind, vågor och hård ström. Och dessutom av sådan art att man inte kan lägga till långsides. Men väl försedd med akterlinor som man kan använda de få dagar vädrets makter faktiskt tillåter en angöring. Huruvida detta var en sådan dag var svårt att veta på förhand.

Havet var hyfsat stilla, men redan när vi närmade oss kunde jag konstatera att den sydgående strömmen var ovanligt kraftig. Jag gjorde en extra 360-graders sväng för att komma in mer norrifrån och fick iland Ludvig med en förtamp, men hann inte få ombord akterlinan innan strömmen tog tag i båten och förde oss in på grunt vatten. Så grunt att vi inte vågade släppa förtampen, med risk att driva upp på grund.

Så började det svettiga arbetet med att försöka få ut aktern mot strömmen. Vi hade tre akterförtöjningar norr om oss. Alla för korta för vår dåliga vinkel, att en av dem dessutom verkade ha fastnat en bit in gjorde inte saken enklare. Vi kämpade tills vi var blöta av svett i våra flytoveraller. Vinschade in båten, bit för bit. Det är få gånger jag saknar en bogpropeller, men ibland händer det faktiskt. Ludvig muttrade till och med något om ett elektriskt vinschhandtag, då har det gått långt.

Det tog nästan 1½ timme innan vår 17 ton tunga båt var så pass förtöjd att vi vågade gå iland en stund. På ön finns en fin liten konferensanläggning som bara är öppen när de har gäster, och det hade de den här dagen. Det var bra, för det betyder att man kan låna nyckeln till fyren. Det var första gången för oss, och en härlig belöning för allt slit med tilläggningen. Och wow alltså, maken till välvårdad och fräsch 150-åring.

Pater Noster byggdes 1868, och fortfarande i full funktion. Eller igen ska man väl säga, den mäktiga fyren släktes 1977 men återinvigdes 2007 efter en imponerande totalrenovering av frivilliga krafter. Tack Pater Nosters Vänner. Fyren är ett mästerverk i sin konstruktion, lika vacker nu som när den byggdes. Utsikten är inte heller så pjåkig trots gråväder, men bilderna gör inte platsen rättvisa. Inte alls. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.

Mary af Rövarhamn vid Pater Noster. Foto: Tobias Nicander.

Pater Noster fyller 150 år i år!

Lätt bris från nordost, det ser man på vindkraftverket i lilla masttoppen.

Halvägs upp.

Den lilla hamnen och bryggan från ovan.

Smäckert ornamenterade konsoler i järn.

Fyrtornet är uppfört helt i järn och reser sig 32 meter över marken. 35,6 meter över havet.

Pater Noster är döpt efter den bön sjömännen bad när de närmade sig skären.

Pater Noster släcktes 1977, men tändes igen 2007 efter varsam renovering.

Högst upp i fyrtornet finns en kikare. En grå dag, men fint ändå.

Pater Nosters fina lilla konferansanläggning med restaurang, 35 bäddar och två badtunnor.

Mistsignalhuset från ovan.

Otto försöker kastar snöboll i havet. Och jodå, ibland lyckas han.

Vackra detaljer

I den gamla fotogenboden vid Pater Nosters fot finns en liten utställning om fyrplatsens historia.

Läad grillplats med utsikt över både fyr …

… och båt. Här är avstånden små.

Mary vrider sig obekvämt vid bryggan, det börjar bli dags för avfärd.

Lättare komma loss än lägga till.

På återseende kära fyr.

Vill du också besöka Pater Noster?

På sommaren går det dagsturer till Pater Noster från Marstrand, bokas på www.paternosterlighthouse.com. Men är vädret rätt kan fyren besökas året om, och det finns en rad olika paketerbjudanden för både företag och privatpersoner att välja på. Själv tycker jag Fyrvaktarpaketet med tunnbad, fyrbesök, skaldjursbuffé och övernattning låter riktigt härligt. Det skulle jag bra gärna prova nån gång.

Vinternatt vid Vinga fyr

8 januari, 201813 mars, 2018S/Y Mary 11 kommentarer

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag dottern ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vinga fyr för landkrabbor

Vill du också uppleva Vinga fyrs magiska sken, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Äntligen på Nidingen!

30 maj, 201713 mars, 2018S/Y Mary 11 kommentarer

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. Vinga, Måseskär, Tistlarna, Pater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Vackra stenmurar skyddar öns potatisodling.

Otto på utkik i östra fyrtornet

Nidingen fick två fyrar för att ön inte skulle förväxlas med Skagen.

I farvattnen runt Nidingen sägs det ligga omkring 700 vrak, vilket gör ön till Sveriges mest olycksdrabbade fyrplats.

Världens äldsta och sista dubbelfyrar.

Dubbelfyrarna ersattes av ett nytt högre fyrtorn 1946.

Selfie i fyrtornet med min goding

Mary för ankar på 4 meters djup sydost om Nidingen.

Tobisgrissla

Härligt att ligga på svaj igen.

Här turas fågelskådare om att bo hela sommarhalvåret för att kartlägga och ringmärka fåglar.

Nidingens fågelstation ä bemannad från mars till november.

Vi tog jollen in till den gamla stenbryggan på sydostsidan av ön.

Ön är flack och den högsta punkten på ön, platån där fyrar och bostäder ligger är belägen fyra meter över havsytan.

Man byggde två fyrar för att kunna skilja Nidingen från Anholt och Skagen.

Under de internationella fyrdagarna i mitten av augusti öppnas även den nya fyren upp som normalt inte är öppen för allmänheten.

Nidingen betyder illgärning, och har genom århundradens varit sjöfarares stora skräck.

Nidingen tillföll Sverige i samband med freden i Brömsebro, och blev Sveriges fösta fyrplats.

På sydsidan finns en brygga med ett djupgående på cirka 1.20 i normalvattenstånd. Men se upp, det finns gott om stenar utanför.

1946 uppfördes det nya 23 meter höga fyrtornet, som ersatte de äldre.

De första äggen har just kläckts när vi kommer dit.

Föreningen Nidingens Vänner sköter om de gamla fyrarna och intilliggande byggnader på ön. Allt är mycket välskött.

De första äggen har kläckts.

Den tretåiga måsen häckar bara på två skyltar och fyrtornens fönsterbrädor.

Till följd av freden i Brömsebro tillföll Nidingen Sverige och blev landets första fyrplats.

Ön och området utanför är naturreservat.

Gatlykta på Nidingen: Här försöker man göra det bekvämt för fåglarna istället för tvärtom.

De nuvarande fyrtornen byggde 1834-1846 av sten från Varbergs fästning

Nät för ringmärkning av fåglar. Och kanon för att varna forna tiders sjömil om land i dimma

Klockfotsrevet, Holländarrevet, Havrarevet och Lillelandsreet ligger bara nån meter under ytan men är svåra att upptäcka.

Nidingen är landets tredje största fågelstation.

Kålfjäril och trifts

De nuvarande fyrtornen är byggda av sten från Varbergs fästning

Tänk, det enda stället i hela Sverige som duger åt den tretåiga måsen.

Dags att lätta ankar och segla hem igen.

Ön är svensk sedan freden i Brömsebro, men naturen påminner mer om de danska öarna.

År 1624 lät den danske kungen bygga två vippfyrar på Nidingen. Dessa ersattes så småningom av de två sexkantiga fyrtornen som idag finns på ön.

Stora delar av Nidingen är fågelskyddsområdet under april till juli

Nidingen består av en kilometer lång grusås, som är 300 meter som bredast.

På ön häckar Sveriges enda koloni av tretåig mås.

Kanske den fågeltätaste ön vi sett i Sverige.

Det häckar bara 40 par av den tretåiga måsen i Sverige, alla här på Nidingen.

Gås kommer in för landning.

Mary för ankar på sydöstra sidan av Nidingen.

Mary för ankar sydost om Nidingen.

Tretåiga måsar häckar på alla åtta fönster nischar på de gamla dubbelfyrarna.

Blomster, i mängder.

Väster om bryggan finns en slip där fågelskådarna drar upp sin båt i dåligt väder.

Ändmoränen fortsätter ut i havet både i öster och väster om Nidingen.

Välvårdat och vackert.

Glad Lovis på väg tillbaka till Mary.

Värdens första och sista dubbelfyrar.

Årligen ringmärks, vägs och mäts cirka 10 000 fåglar på Nidingen.

Föreningen Nidingens vänner sköter om alla byggnader exemplariskt.

Vill du också besöka Nidingen?

Enklaste sättet att ta sig till Nidingen utan egen båt är att boka en utflykt med Gottskär Hotell som erbjuder både helgpaket och dagsutflykter under sommarhalvåret. Vill du stanna längre kan du engagera dig i föreningen Nidingens vänner eller Göteborgs Ornitologiska Förening som båda hyr ut boende på ön till sina medlemmar. Vi träffade en familj som var där en vecka varje sommar och hjälpte till med fågelmärkningen och sköta om fågelstationen. En så otroligt mysig sak att göra tillsammans som familj.

Fast på Tistlarna

19 september, 201620 september, 2016S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi älskar gamla fyrplatser och i helgen var turen kommen för ett besök på Tistlarna, den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård. Ja, vi hoppades i alla fall på det. För så som vinden låg på var vi tvungna att ta oss in i den inre hamnen för att ligga tryggt för natten. Vägen dit går via en passage som är markerad med 1,5 m på Svenska Kryssarklubbens hamnbeskrivning. Vår båt sticker 1.70.

Det verkade ju onekligen lite svårt. Men det betyder inte att det inte går. Sådana där angivelser måste man ta med en nypa salt. De kan diffa på båda håll. På nätet hittade jag en annan källa som påstod att djupet i den ”MYCKET smala rännan” skulle vara ”strax under 2 meter” och att ”båtar med ett djup större än 1,6 – 1,7 bör ta det mycket försiktigt”.

Jag gillade det sistnämnda bättre. Det lät mer hoppfullt, om det inte varit för att det just den här dagen var högtryck och ostliga vindar som gällde. Båda brukar leda till lägre vattennivåer än normalt här på västkusten. Å andra sidan var det fullmåne, och då brukar tidvattnet vara som störst. Runt 20 centimeter. Det borde vi kunna utnyttja.

Jag slängde ut en fråga på vår Facebook-sida, i hopp om att komma i kontakt med någon som varit där. Någon som kunde bekräfta att vi inte var fullkomliga dårar som planerade att besöka den hamnen med vårt djupgående. Ingen hade provat själv, men de flesta verkade ändå överens om att det borde gå. Om vi bara följde enslinjerna slaviskt. Så det gjorde vi.

Vi tajmade högvattnet perfekt, och gled in med 20 cm till godo. Enligt närmaste mätstationen på Vinga var då vattenståndet ungefär fem centimeter över det normala. Yes! Så långt allt gott.

Senare på kvällen vred vinden, och plötsligt hörde jag ett konstigt ljud från båtens främre regioner. Vi stod på grund. Vattennivån hade sjunkit över 20 centimeter. Och som om inte det vore nog så hade vårt akterankare tappat sitt fäste. Jag har svårt att se något samband, men kombon var dålig.

Efter en del trixande gled Mary av grundet, och vi kunde lägga ut ett nytt ankare. Den här gången drog vi ut båten på djupare vatten, om nivån skulle sjunka ytterligare. Jag hade läst om en båt som blivit fast på Tistlarna i tre dygn på grund av låga vattennivåer. Det ville vi inte upprepa.

Högvatten brukar infalla två gånger per dygn, ungefär med 12 timmars mellanrum. I vårt fall skulle det innebära att vattnet skulle vara som lägst vid 11-tiden nästa dag, och som högst vid fem-tiden på eftermiddagen. Det passade våra planer ganska illa, men det vara bara att vänta snällt.

Det var inget dåligt ställe att vara fast på. Här fanns mycket fint att utforska både ovan och under ytan. Men jag kunde inte låta bli att kolla vattennivåerna med jämna mellanrum. De mindre båtarna lämnade en efter en. Till sist var bara vi och en till kvar. Segelbåten Daisy som följt vårt exempel och gått in i hamnen strax efter oss. Med ett djupgående på 1.75.

Vid halvtre-tiden ville inte Daisys besättning vänta längre. Enligt mätstationen på Vinga hade vattnet då stigit från 16 till 15 centimeter under normalvatten. Det var för lite, tyckte jag. Särskilt för Daisy. Men jag sa inget. Beslutet var deras och trenden gick åt rätt håll. Den som går ut på i stigande vatten har goda förhoppningar om att snart komma loss.

Jag stod på klipporna alldeles invid det smalaste partiet när Daisy styrde mot sundet. Vattnet var kristallklart, och det såg skrämmande grunt ut. Jag såg tydligt hur den vita fenan slickade botten. Men de gick fria. Puh, vilken lättnad. För besättningen på Daisy, och för oss.

När vi väl kom iväg hade vattnet stigit ytterligare 5 centimeter. Inga problem i sundet med andra ord. Och väl ute var det bara att segla hem igen. Galet belåtna efter efter en lagom spännande helg på en mycket vacker plats.

Skulle någon annan vilja besöka ögruppen är alltså det rätta djupet i norra sundet 1.90 meter + nån enstaka centimeter i normalvattenstånd. Under förutsättning att man följer enslinjen. Det är sånt som kan vara bra att veta. Särskilt om man har bråttom hem.