Ett vintrigt Pater Noster

”Men vet du vad, det ska vara hyfsat vindstilla ett par timmar i eftermiddag. Och det borde inte vara så mycket dyning. Tänk, Pater Noster omgiven av ett vitt snötäcke. Vilken dröm. Ska vi prova?” Ungefär så gick resonemanget när vi i lördags bestämde oss för att segla ut till vad som måste vara världens kanske vackraste fyr, belägen på lilla Hameskär fem sjömil utanför Marstrand.

Den gamla fyrvaktarhamnen vid Pater Noster är för grund för vår båt, men numera finns även en nybyggd betongbrygga på nordöstra sidan av ön. Visserligen helt oskyddad, och utsatt för både vind, vågor och hård ström. Och dessutom av sådan art att man inte kan lägga till långsides. Men väl försedd med akterlinor som man kan använda de få dagar vädrets makter faktiskt tillåter en angöring. Huruvida detta var en sådan dag var svårt att veta på förhand.

Havet var hyfsat stilla, men redan när vi närmade oss kunde jag konstatera att den sydgående strömmen var ovanligt kraftig. Jag gjorde en extra 360-graders sväng för att komma in mer norrifrån och fick iland Ludvig med en förtamp, men hann inte få ombord akterlinan innan strömmen tog tag i båten och förde oss in på grunt vatten. Så grunt att vi inte vågade släppa förtampen, med risk att driva upp på grund.

Så började det svettiga arbetet med att försöka få ut aktern mot strömmen. Vi hade tre akterförtöjningar norr om oss. Alla för korta för vår dåliga vinkel, att en av dem dessutom verkade ha fastnat en bit in gjorde inte saken enklare.  Vi kämpade tills vi var blöta av svett i våra flytoveraller. Vinschade in båten, bit för bit. Det är få gånger jag saknar en bogpropeller, men ibland händer det faktiskt. Ludvig muttrade till och med något om ett elektriskt vinschhandtag, då har det gått långt.

Det tog nästan 1½ timme innan vår 17 ton tunga båt var så pass förtöjd att vi vågade gå iland en stund. På ön finns en fin liten konferensanläggning som bara är öppen när de har gäster, och det hade de den här dagen. Det var bra, för det betyder att man kan låna nyckeln till fyren. Det var första gången för oss, och en härlig belöning för allt slit med tilläggningen. Och wow alltså, maken till välvårdad och fräsch 150-åring.

Pater Noster byggdes 1868, och fortfarande i full funktion. Eller igen ska man väl säga, den mäktiga fyren släktes 1977 men återinvigdes 2007 efter en imponerande totalrenovering av frivilliga krafter. Tack Pater Nosters Vänner. Fyren är ett mästerverk i sin konstruktion, lika vacker nu som när den byggdes. Utsikten är inte heller så pjåkig trots gråväder, men bilderna gör inte platsen rättvisa. Inte alls. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.

Mary af Rövarhamn vid Pater Noster. Foto: Tobias Nicander.

dsc_0967

Pater Noster fyller 150 år i år!

P1320240

Lätt bris från nordost, det ser man på vindkraftverket i lilla masttoppen.

P1320226

Halvägs upp.

P1320043

Den lilla hamnen och bryggan från ovan.

P1320033

Smäckert ornamenterade konsoler i järn.

P1320293

Fyrtornet är uppfört helt i järn och reser sig 32 meter över marken. 35,6 meter över havet.

P1320162.jpg

Pater Noster är döpt efter den bön sjömännen bad när de närmade sig skären.

P1320079

Pater Noster släcktes 1977, men tändes igen 2007 efter varsam renovering.

P1320073

Högst upp i fyrtornet finns en kikare. En grå dag, men fint ändå.

P1320205

Pater Nosters fina lilla konferansanläggning med restaurang, 35 bäddar och två badtunnor.

P1320190.jpg

Mistsignalhuset från ovan.

20180310_151810

Otto försöker kastar snöboll i havet. Och jodå, ibland lyckas han.

P1320203

Vackra detaljer

P1320116.jpg

I den gamla fotogenboden vid Pater Nosters fot finns en liten utställning om fyrplatsens historia.

P1320255

Läad grillplats med utsikt över både fyr …

P1320243

… och båt. Här är avstånden små.

P1320249 (2)

Mary vrider sig obekvämt vid bryggan, det börjar bli dags för avfärd.

P1320323

Lättare komma loss än lägga till.

På återseende kära fyr.


Vill du också besöka Pater Noster?

På sommaren går det dagsturer till Pater Noster från Marstrand, bokas på www.paternosterlighthouse.com. Men är vädret rätt kan fyren besökas året om, och det finns en rad olika paketerbjudanden för både företag och privatpersoner att välja på. Själv tycker jag Fyrvaktarpaketet med tunnbad, fyrbesök, skaldjursbuffé och övernattning låter riktigt härligt. Det skulle jag bra gärna prova nån gång.

Vinternatt vid Vinga fyr

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag dottern ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vinga fyr för landkrabbor

Vill du också uppleva Vinga fyrs magiska sken, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Äntligen på Nidingen!

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. VingaMåseskärTistlarnaPater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Vill du också besöka Nidingen?

Enklaste sättet att ta sig till Nidingen utan egen båt är att boka en utflykt med Gottskär Hotell som erbjuder både helgpaket och dagsutflykter under sommarhalvåret. Vill du stanna längre kan du engagera dig i föreningen Nidingens vänner eller Göteborgs Ornitologiska Förening som båda hyr ut boende på ön till sina medlemmar. Vi träffade en familj som var där en vecka varje sommar och hjälpte till med fågelmärkningen och sköta om fågelstationen. En så otroligt mysig sak att göra tillsammans som familj.

Fast på Tistlarna

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi älskar gamla fyrplatser och i helgen var turen kommen för ett besök på Tistlarna, den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård. Ja, vi hoppades i alla fall på det. För så som vinden låg på var vi tvungna att ta oss in i den inre hamnen för att ligga tryggt för natten. Vägen dit går via en passage som är markerad med 1,5 m på Svenska Kryssarklubbens hamnbeskrivning. Vår båt sticker 1.70.

Det verkade ju onekligen lite svårt. Men det betyder inte att det inte går. Sådana där angivelser måste man ta med en nypa salt. De kan diffa på båda håll. På nätet hittade jag en annan källa som påstod att djupet i den ”MYCKET smala rännan” skulle vara ”strax under 2 meter” och att ”båtar med ett djup större än 1,6 – 1,7 bör ta det mycket försiktigt”.

Jag gillade det sistnämnda bättre. Det lät mer hoppfullt, om det inte varit för att det just den här dagen var högtryck och ostliga vindar som gällde. Båda brukar leda till lägre vattennivåer än normalt här på västkusten. Å andra sidan var det fullmåne, och då brukar tidvattnet vara som störst. Runt 20 centimeter. Det borde vi kunna utnyttja.

Jag slängde ut en fråga på vår Facebook-sida, i hopp om att komma i kontakt med någon som varit där. Någon som kunde bekräfta att vi inte var fullkomliga dårar som planerade att besöka den hamnen med vårt djupgående. Ingen hade provat själv, men de flesta verkade ändå överens om att det borde gå. Om vi bara följde enslinjerna slaviskt. Så det gjorde vi.

Vi tajmade högvattnet perfekt, och gled in med 20 cm till godo. Enligt närmaste mätstationen på Vinga var då vattenståndet ungefär fem centimeter över det normala. Yes! Så långt allt gott.

Senare på kvällen vred vinden, och plötsligt hörde jag ett konstigt ljud från båtens främre regioner. Vi stod på grund. Vattennivån hade sjunkit över 20 centimeter. Och som om inte det vore nog så hade vårt akterankare tappat sitt fäste. Jag har svårt att se något samband, men kombon var dålig.

Efter en del trixande gled Mary av grundet, och vi kunde lägga ut ett nytt ankare. Den här gången drog vi ut båten på djupare vatten, om nivån skulle sjunka ytterligare. Jag hade läst om en båt som blivit fast på Tistlarna i tre dygn på grund av låga vattennivåer. Det ville vi inte upprepa.

Högvatten brukar infalla två gånger per dygn, ungefär med 12 timmars mellanrum. I vårt fall skulle det innebära att vattnet skulle vara som lägst vid 11-tiden nästa dag, och som högst vid fem-tiden på eftermiddagen. Det passade våra planer ganska illa, men det vara bara att vänta snällt.

Det var inget dåligt ställe att vara fast på. Här fanns mycket fint att utforska både ovan och under ytan. Men jag kunde inte låta bli att kolla vattennivåerna med jämna mellanrum. De mindre båtarna lämnade en efter en. Till sist var bara vi och en till kvar. Segelbåten Daisy som följt vårt exempel och gått in i hamnen strax efter oss. Med ett djupgående på 1.75.

Vid halvtre-tiden ville inte Daisys besättning vänta längre. Enligt mätstationen på Vinga hade vattnet då stigit från 16 till 15 centimeter under normalvatten. Det var för lite, tyckte jag. Särskilt för Daisy. Men jag sa inget. Beslutet var deras och trenden gick åt rätt håll. Den som går ut på i stigande vatten har goda förhoppningar om att snart komma loss.

Jag stod på klipporna alldeles invid det smalaste partiet när Daisy styrde mot sundet. Vattnet var kristallklart, och det såg skrämmande grunt ut. Jag såg tydligt hur den vita fenan slickade botten. Men de gick fria. Puh, vilken lättnad. För besättningen på Daisy, och för oss.

När vi väl kom iväg hade vattnet stigit ytterligare 5 centimeter. Inga problem i sundet med andra ord. Och väl ute var det bara att segla hem igen. Galet belåtna efter efter en lagom spännande helg på en mycket vacker plats.

Skulle någon annan vilja besöka ögruppen är alltså det rätta djupet i norra sundet 1.90 meter + nån enstaka centimeter i normalvattenstånd. Under förutsättning att man följer enslinjen. Det är sånt som kan vara bra att veta. Särskilt om man har bråttom hem.