Detta bildspel kräver JavaScript.

NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!