I sommar rundar vi Éire

Idag klär sig världen i grönt och vad passar väl då bättre är att berätta om sommarens resmål: Éire!  Jaaa, vi ska segla till Irland – den gröna ön i väster. Och inte bara det, vi ska ut på den vilda Atlantkusten och runda hela ön. Så ser i alla fall planen ut, sedan vet man förstås aldrig vad som händer.

Det som gör det hela lite extra roligt är att vi har faktiskt aldrig har varit där. Ja, Ludvig har i och för sig tillbringat en helg på pubarna i Dublin men det räknas knappt. Det närmaste vi kommit är skotska Hebriderna norr om Irland för tio år sedan. Tänker att naturen nog är lite lik. Bilden är därifrån, barnen var då bara ett och tre år gamla. Kanske blir det några stopp på Hebriderna den här gången också.

Vi har ännu inte bestämt vilken väg vi ska ta. Om vi ska runda hela Storbritannien när vi ändå håller på, eller om vi ska ta vägen via Kaledonienkanalen eller Orkney både dit och tillbaka. Det lämnar vi till vädergudarna att bestämma. Oavsett så får vi nog räkna med en sisådär 2000 sjömil.

Åtta veckor hoppas vi på att kunna vara borta, det borde räcka. Nästan hela sommarlovet tillsammans på båten. Gissa om vi längtar. Men listan på vad vi behöver fixa på båten innan sommaren är lång, så det lär inte bli några problem att få tiden till avsegling att gå.

Lägenheten tänkte vi som vanligt hyra ut under tiden. Så vet du någon som har lite pengar över och är sugen på att tillbringa sommaren på Sveriges vackraste ö får ni gärna tipsa. Bilder och mer info om lägenheten finns här på bloggen.

Hoppas ni får en fin St: Paticks dag allesammans, ta en Guinness och ägna en stund åt att fylla på kommentarsfältet med era bästa Irlandstips!

Uppdatering 5 April: Lägenheten är nu uthyrd. Tack till alla som tipsat.

Trettondagsafton på Valö

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

dsc_65287858140451655049705.jpg
Valö fyrplats 5 januari 2019.

dsc_6584139635763204416135.jpg

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

valöfyr (2).jpg

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

dsc_6461958799758124761306.jpg

Trapphuset på norrsidan

dsc_66523797645656204618148.jpg

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden. 

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

Världens största segelbåt!

CORFU TOWN, GREKLAND. ”Fatta va coolt. Världens största båt. Världens största. Fatta va coolt.” Lovis upprepar orden nästan som ett mantra. Om och om igen.

Hon ligger och väntar på oss på ankringen i Corfu Town. Ryska familjen Melnichenkos Sailing Yacht A. Världens största och dyraste privatägda segelbåt, byggd i Kiel och designad av den världskände inredningsdesignen(!?) Philippe Starck. Otto tycker båten ser ut som ett gigantiskt badkar.

Några pyttesmå gubbar vinkar trevligt till oss från A’s däck när vi glider förbi. De syns knappt över relingen. En annan superyacht med helikopter på akterdäck passerar och ser ut som en leksak i jämförelse.

Barnen skyndar sig att ta fram sina telefoner, fotograferar och börjar söka fakta när vi närmar oss. 143 meter, 468 fot. 8 meters djupgående. 8 våningar. 3 master, varav den högsta reser sig 100 meter ovanför vattenytan, och en total segelyta på nästan 4000 kvadratmeter. Men få har sett henne segla. Man undrar varför?

Vi kunde läsa om A i svenska media förra året, först när hon passerade Öresund och senare när hon togs i beslag av Kronofogden i Gibraltar för att varvet menade att ägarens Bermuda-flaggade företag inte gjort rätt för sig. Nu är hon tydligen på fri köl igen.

Ombord på A ska tydligen finnas flera pooler, och en helikopterplatta. I skrovsidorna finns stora luckor, där bakom gömmer sig allehanda farkoster. På akterdäck finns en stor lekplats. Men det som imponerar mest på Otto är uppgiften om ett undervattensobservatorium för socialt bruk. Ett sällskapsrum med 30 cm tjockt glas ingjutet i kölen.

Mary har faktiskt också ett undervattensfönster ombord. Ett litet fönster med 3 cm tjockt glas. Båda båtarna är byggda i stål. Och våra stor- och mesansegel är dessutom sydda på samma segelmakeri, Doyles. Men där slutar nog likheterna.

När mörkret faller påminner A mest om ett kärnkraftverk med tre skorstenar och röda toppljus. Båten är inte vacker. Inte i mina ögon i alla fall. Men jag säger som Lovis. Fatta va coolt ändå, världens största segelbåt! I samma hamn som vi.

Vad tycker du? Nytänkande och snygg, eller anskrämlig och ful?

Fatta va coolt …

1450758

Superyachten med helikoptern på akterdäck ser pytteliten ut i jämförelse.

En märklig skapelse. 21 knop kommer hon visst upp i för motor.

Små gubbar skymtar på däck. A har bara kapacitet för ett 20-tal gäster, utöver de 54 besättningsmän som krävs för att sköta båten!

Masterna är byggda i kolfiber, den högsta har tydligen ett litet rum i toppen!?

Lekplatsen matchar inte riktigt resten av båten …

Döpt till A för att ägaren ville försäkra sig om att hans båt kom först i skeppsregistret.

Otto googlar fakta.

Bakom luckorna i skrovsidan gömmer sig allehanda spännande farkoster. Vem vet, kanske döljer det sig en rysk u-båt där inne?

Ava Leona till höger. A till vänster. 

Kvällssolens ljus reflekteras i det välpolerade stålskrovet.

Inte var dag man delar ankarvik med världens största segelbåt.

 

Ensamma på Greklands mest fotograferade strand

NAVAGIO BEACH, ZAKYNTHOS. Vi har stigit upp ovanligt tidigt, och vi har valt dagen med omsorg. En stilla morgon, med en lätt sydlig vind. En av de få sommardagar man kan ankra med en segelbåt utanför Navagio Beach på Zakynthos västkust.

Navagio är grekiska för vrak; stranden har fått sitt namn efter fartyg som drev iland på en öde strand på Zakynthos en stormig natt den 1 oktober 1980. Det sägs ha smugglat vin och cigaretter åt italienska maffian. Idag är Navagio Beach, eller Shipwreck Bay som den också kallas, Zakynthos populäraste utflyktsmål och Greklands kanske mest fotograferade strand.

Det är sannerligen en vacker syn som möter oss när vi angör Navagio Bay klockan sju på morgonen även om solen ännu inte hittat hit. Flera hundra meter vertikala klippor sluter sig runt den turkostblå viken. Och längst där inne, perfekt placerat mitt på den långa vita stranden, ligger vraket halvt begravt i sanden. Det är nästan så man får gnugga sig i ögonen.

Stranden kan bara angöras med båt, och den här dagen är det vi som är först på plats. Halvåtta på morgonen! Tillräckligt tidigt för att i lugn och ro utforska den 50 meter långa fartyget innan den värsta kalabaliken sätter igång klockan nio. Då kommer nämligen den första turistbåten. Sedan går allt mycket fort.

Snart finns det knappt en stjärtplats ledig på stranden, och hela viken kokar av allehanda farkoster; speedboats, superyachts, segelbåtar, speedboats, paddlare, SUP-are, snorklare och badare. Huller om buller. Flera drönare surrar i luften. Och högt där uppe ser man hur folk samlats vid branten för att fotografera stranden från ovan.

Vid det här laget har vi sedan länge retirerat till sittbrunnen och betraktar cirkusen från frukostbordet i sittbrunnen. Det är riktigt underhållande faktiskt. Nu när vi fått vår stund. Ibland är det inte så dumt att stiga upp tidigt ändå, även om det råkar vara semester.

Navagio Bay sett från den norra branten. De joniska öarnas vanligaste vykortsmotiv.

Ava Leona af Alvhem först på plats. 

Nyvakna smågastar på väg mot stranden.

Ensamma på Navagio Beach.

Dags för närmare inspektion. 

Motorrummet

Ava Leona genom ett rosthål i skrovet.

Mindre vrakdelar ligger utspridda på stranden.

Det är många som vill visa att de varit här …

Första sällskapet anländer.

Våra italienska båtgrannar.

Sedan går allt väldigt fort. 

Lovis och Otto betraktar kalabaliken från Ava Leonas för.

Time to go!

Navagio Bay, från havet. Kefalonia nästa.

 


 

Tre sätt att undvika fokmassorna vid Navagio Beach:

  • Hyr en båt och segla dit på egen köl en sen kväll eller tidig morgon i lugnt väder.
  • Boka första turen med en av de små turistbåtarna Port Vromi, inklusive grottsafari på vägen tillbaka.
  • Åk dit på lågsäsong.

Atokos vilda grisar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar.  Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Mäktigaste stranden i mannaminne

OTHONOI, GREKLAND. Vi gillar stränder i största allmänhet. Långa, korta. Breda, smala. Steniga, finkorninga. Svarta, vita. Kalla, varma. De flesta har nåt speciellt. Bara det inte är för mycket folk i vägen.

Men så finns det vissa stränder som sticker ut lite extra. Aspri Ammos på Greklands västligaste ö Othonoi, där vi hängt de senaste dagarna, är definitivt en sådan. Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. Vissa platser måste upplevas.

Aspri Ammos omges av flera hundra meter höga klippor, och kan bara nås med båt i lugnt väder. Dessutom en riktigt häftig ankring. Och inte blir den sämre av att den ligger granne men några av de coolaste grottorna vi någonsin sett, men de berättar jag mer om en annan gång.

Har du någon favoritstrand, och varför? Vi har många, men denna hamnar absolut på topplistan.

Vem behöver Italien när man har Papagiorgis?

CORFU TOWN, GREKLAND. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi gillar glass. Mycket. Den italienska gelaton i synnerhet. Så mycket att vår Otto haft lite svårt att acceptera att båten vi seglar i sommar ligger i Grekland. Inte Italien. Ja, faktum är att han tjatat så mycket om att vi ska segla till Italien att vi till sist blivit riktigt trötta på honom. Så pass att vi känt att vi inte kan segla dit, även om vi övervägt det från början. Av ren princip. Det ska inte löna sig att tjata.

Problemet är att resten av familjen är lika förtjusta i den där gelaton som Otto. Men häromdagen fick saken äntligen sin lösning. När vi upptäckte Papagiorgis. Ett historiskt och älskat konditori i den gamla delen av Corfu Town, som tydligen inte bara har ett ett snart hundraårigt gott rykte om sig att tillverka traditionella bakverk, utan också Corfus bästa hemgjorda glass. Själva skulle vi nog vilja påstå att detta är en lätt underdrift.

Redan första dygnet i stan hade vi hunnit besöka Papagiorgis tre gånger, och fallit pladask för deras mörka chokladglass som kanske är den godaste vi någonsin ätit. Kanske till och med godare än den vi korade till världens godaste glass i Rom förra hösten. Vem hade väntat sig det? I Grekland. Och det bästa av allt. Tjatet om Italien är long gone.

Skönt. Nu kan vi lungt fortsätta utforska den Joniska ö-världen med den trygga vetskapen om att Papagioris väntar på oss när vi återvänder till Corfu för att lämna tillbaka båten.

Den italienska gelaton har fått konkurrens.

Pistageglassen var inte den bästa. Men den mörka chokladen. Wow!!! Absolut världsklass.

Jordgubbsorbeten rekommenderas också, härligt uppfriskande.

Ännu en stammis. Den fina svarta katten hängde utanför glassaffären varje gång vi var där.

Belåten Otto. Magen full med glass, och en gosig katt. Vad mer kan man begära?

En sommar på värmen

Det börjar bli dags att packa väskorna. Eller skaffa väskorna rättare sagt, vi har bara IKEA-kassar. De funkar finfint mellan hemmet och Mary. Men i sommar är det Grekland som gäller.

Ja, tanken är att vår älskade Mary ska vila vid bryggan en hel månad, medan vi mönstrar på några vänners båt i Joniska havet. Redan nästa vecka faktiskt.

Lite konstigt känns det allt, nästan som vi vore otrogna. Vi skyller på barnen. De längtade efter en sommar på värmen efter förra årets segling till Färöarna. Och så dök den här möjligheten upp.

Båten, en Trintella 45, kommer vänta på oss på Korfu. Så vi håller oss sannolikt i Joniska havet. Men vem vet, kanske blir det en avstickare till Italien för att köpa glass.

Ingen av oss har seglat på dessa vatten tidigare, så är det någon som sitter inne på några bra tips på sköna platser och kul saker att se och göra tas de tacksamt emot.


Bilden togs på Italiens ostkust förra hösten, en resa som gav mersmak på Medelhavet. Jag inbillar mig att naturen inte är helt olik den på de Joniska öarna. Snart vet vi.