Drömmen om St Kilda

Målet med sommarens seglats har varit att runda Irland, men som så ofta förr har vi även haft ett ”hemligt” mål. En sån där plats som man drömmer om att komma till men knappt vågar hoppas på, än mindre berätta om, eftersom risken för att man inte ska lyckas uppnå målet är för stor. För två år sedan var Färöarna det målet (trots att vi officiellt bara skulle till Norge). Den här sommaren stavades vårt hemliga mål St Kilda, en världsarvslistad ögrupp 40 sjömil väster om Yttre Hebriderna.

Hirta, huvudön på St Kilda, tros ha varit bebodd av människor sedan järnåldern. Öborna sägs ha utvecklat extra långa och spretiga tår till följd av alla år av klättrande på klipporna i jakt på fåglar och ägg som var deras primära föda. Men så speds ryktet om den isolerade ön, och i början av förra seklet började turistbåtar dyka upp i viken för att låta sig fotograferas med de infödda. Med turisterna kom nya virus och baciller till ön, samtidigt som ungdomarna fick upp ögonen för de möjligheter som bjöds i världen utanför.

1930 evakuerades de sista 36 invånarna på St Kilda till fastlandet på grund av svält. Kvar fanns då bara gamla och sjuka. Ögruppen upptogs på UNESCOs världsarvslista redan på 50-talet. Idag är flera av husen, kyrkan och skolan restaurerade, och det finns ett litet museum på ön. Sommartid sköts byggnaderna om av volontärer och personal från National Trust for Scotland, och det går dagsturer till öarna för de som har råd. £270 per person. Men här finns också radarstation och en bemannad militärbas vilket känns lite malplacerat på en ö som är skyddad för sin unika natur och sitt historiska arv.

Till skillnad från Skellig Michael utanför Irland är vi seglare välkomna till St Kilda, men eftersom det saknas skyddad hamn på öarna krävs det antingen lite tur, eller gott om tid att invänta rätt väder. Helst båda. Vår semester närmade sig sitt slut och vi hade inte mycket tid att spela med. St Kilda stod högst på vår önskelista, men för varje dag vi väntade på rätt väder var vi tvungna att avstå från någon annan plats längs vägen som vi också gärna ville besöka.

Men så kom den där turen vi väntat på. Meteorologerna utlovade några dagar med lätta men instabila vindar i området, och vi tog chansen. Det var vi förstås inte ensamma om. Väl framme i den enda möjliga ankarviken på St Kilda väntade sex andra båtar vilket ironiskt nog är fler än i någon annan ankarvik vi besökt på hela sommaren.

Jag hade läst någonstans att man inte ska vänta med att gå iland på St Kilda, för väderförhållandena ändrar sig snabbt och plötsligt är det för sent. Vi skyndande oss därför att sjösätta jollen och ta oss in till kajen. Vädret var väl lite sådär, mest molnigt och lite regn, men inte värre än att vi kunde använda hela dagen till att utforska den gamla byn och vandra runt lite de vackra omgivningarna. Överallt betade bruna ulliga små får av en uråldrig ras som såg ut som en blandning av getter och lamm. Det är de får som de evakuerade öborna fått lämna bakom sig, och nu levde vilt på ön. Otto samlade på sig all ull han kunde hitta, kanske kan han karda sig ett fint minne.

Den kvällen umgicks vi med våra härliga engelska båtgrannar och firade med bubbel, cider, svenska dillchips och dippa som jag gömt undan hela sommaren i väntan på en dag som denna. Trötta, glada och otroligt nöjda över att faktiskt varit här. Nu seglar vi hem!

Vi angör St Kilda i regn
Molnen ligger lågt i viken.
Lunnefåglar överallt , totalt häckar 134 000 par på ön.
Välkomstkommiteen. Björn och Annika på S/Y Moon som kom fram 12 timmar före oss.
Mary för ankar på St Kilda
Regnet lättar när vi kommer i land
Här finns bara en enda gata
Några hus är restaurerade, och fungerar som boende för de som jobbar på ön.
I hus nummer tre finns ett museum
På studiebesök i skolan. St Kilda är inte utmärkt i skolans egen kartbok.
Stenmurar byggdes för att hålla fåren utanför byn. Idag är de överallt.
Otto samlar ull i olika nyanser
Stenbodarna där öborna förvarande fjädrar, torkat kött och ull är unika i världen.
Det är en vacker plats
Mary längst till vänster
Vackra gröna slätter
Och branta stup
Stormfåglar häckar på branterna. Här en unge snart redo att lämna sitt bo.
Frågan är hur fåren ska ta sig därifrån.
Fika med våra båtgrannar, mysiga familjen Baker från Falmouth
De bor på vikens vackraste båt. Egenhändigt byggd.
Söt liten jolle har de också.
Stenmurar överallt.
Innanför den stora runda muren finns öns kyrkogård.
Ullsamlingen växer
Ludvig kan inte motstå Mistress-klippan
Väl vald fikaplats?
Utsikt ner mot sundet mellan Hirta och ön Dun.
Ankarviken från söder
Grönt och grannt
Kvällen tillbringas ombord på grannbåten Lively.
Jollesafari på morgonen
Mary lämnar viken på Hirta. Foto: Kate Ismay Baker
Styr först mot grannön Boreray, fyra sjömil bort
Här är det svårt att landstiga
Men vackert från havet
Boreray och dess klippöar sägs vara hem för en fjärdedel av världens alla havssulor.
De gillar när det är trångt.
En ung havssula (därav färgen) gör sig redo för att dyka. De följer ofta med oss till havs.
Totalt bor en miljon fåglar på St Kilda
Så var det dags att lämna St Kilda-arkipelagen bakom oss. Tack för den här gången!
Vi postade ett vykort till oss själva från St Kilda. Undrar vad/vem som kommer hem först …

Kalla kårar på Monach Islands

MONACH ISLANDS, YTTRE HEBRIDERNA. Det är strålande solsken och nästan stiltje när vi närmar oss Monach Islands, en grupp låga sanddrevsöar utanför Yttre Hebridernas västra kust. Vi har bestämt oss för att ankra för natten i lä av den största av öarna, Ceannlar, men först vill gärna besöka den gamla fyrplatsen på grannön Shillay.

Vi velar lite, vad som är bäst, att ta jollen från ankarviken till fyrön eller tillfälligt ankra vid fyrplatsen med Mary. Här finns inget skydd om det skulle blåsa upp, men för stunden är det alldeles stilla. Jag ser mig om. Inga andra båtar finns i närheten, och vattnet är strömt. Skulle något hända är vi tryggare i Mary än i jollen. Så var det beslutet fattat.

Vi trixar oss in mellan rev och fiskebojar, släpper vårt ankare i det kristallklara vattnet och sjösätter jollen under noggrann översyn av hundratals nyfikna sälar. De följer varje rörelse vi gör, bevakar och följer efter på lagom avstånd. Det lär finnas 10 000 sälar vid den lilla ögruppen.

Det första vi möts av iland är en stor varningskylt. Danger! Vi beträder ön på egen risk. Vi ser oss om och funderar lite på vad i faran kan bestå, och bestämmer oss för att ignorera den. Fyren är obemannad sedan 1940, när den gamla fyren ersattes av en ny modern. Det förvånar oss lite, de är annars duktiga på att underhålla sina gamla fyrar, britterna. Varför har just denna lämnats vind för våg?

Den gamla fyrbyggnaden är låst, och av fyrvaktarbostaden återstår nu bara en ruin fylld med bråte. Längre bort på ön ligger ett rostigt gammalt vrak utspritt i delar – fören på ett ställe, aktern 100 meter längre bort – som för att påminna oss om hur annorlunda den här platsen kan te sig när vädergudarna är på ett annat humör.

Envisa flugor surrar runt oss, de kryper på kameran, händerna, överallt. Det känns som jag när som helst ska snubbla över något dött, som den där strandade valen på Oronsay för några veckor sedan. Det är något övergivet och kusligt över platsen, och jag känner kalla kårar längs ryggraden. När jag tittar upp förstår jag varför, dimman är på väg in. Den omsluter oss från alla håll, och det går fort.

Vi skyndar tillbaka till båten medan den fortfarande är inom synhåll. Här vill vi inte bli fast över natten. Med hjälp av vårt gamla spår i navigationsdatorn tar vi oss så snabbt som möjligt ut på öppet vatten igen. Ön är redan uppslukad i dimman, och vi ser knappt fören på båten. Vilken tur ändå, att vi inte tagit jollen dit. Då hade vi kanske inte hittat hem.

Frågan är vad vi ska göra nu. Monach Islands är ett paradis i rätt väder. Låga vackra öar, kristallklart vatten, oändliga vita stränder. Som gjort för en grillkväll på stranden. Så såg planen ut, men det blir inte alltid som man tänkt sig.  Just nu är det bara dimmigt och rått, men klockan är redan sex på kvällen och det finns inga andra hamnar i närheten. Så vi bestämmer oss för att stanna.

Med hjälp av radar, ekolod och navigator letar vi oss in i ankarviken på grannön. Vi har bra specialkort för området, men det känns ändå lite kusligt att ankra utan att se vare sig land eller rev. Himmel och hav flyter samman i en enda vit mjölkig massa, som bara bryts av sälarnas vakande blickar.

Men det finns också något annat där ute. En fena klyver ytan och glider sakta mot oss, för att sedan försvinna igen och dyka upp en bit längre bort. Först ser det ut som en haj, brugden är vanlig i dessa vatten. Men så ser vi ryggen och kommer fram till att det nog är en liten vikval som cirkulerar i ankarviken.  

Efter middagen har dimman lättat tillräckligt för att vi ska våga oss in till stranden. Bortsett från en ruin i ena änden finns här inga spår av andra människor. Nyfiket klättrar jag upp för sandvallen för att se ut över öns dimtäckta gräslandskap.  Det är då jag hör ljudet. Ett sorgset och spökligt ylande. Som om hundratal zombies när som helst skulle stiga fram ur dimman och marschera mot oss. Sida vid sida, som en armé.

Ja, jag har kanske kollat för mycket på Game of Thrones i sommar. Men läskigt lät det och jag skyndar mig att ropa på Ludvig och barnen. Som hypnotiserade följer vi ylandet tvärs över ön. Ljudet blir allt starkare, och vi misstänker att det är sälarna som håller låda, men är det zombies vi går till mötes är vi illa ute.

Vid den södra stranden får vi vårt svar. Det är sälar, i tusental. Vattnet är fullt av dem, skären utanför stranden likaså. Och det är som om varenda en av dem vänder sig om, tystnar ett ögonblick och stirrar på oss när vi stiger fram mellan grästuvorna. Sedan drar de igång sin klagosång igen, nu intensivare än någonsin. Snart instämmer även vi. Lovis är riktigt bra.

Vi sitter där och ylar tillsammans en stund innan vi återvänder till vår sida av ön. Nu hör vi även sälarna från andra sidan viken, och när vi sitter där i skymningen och spanar ut mot Atlanten i hopp om att få en skymt av den där valen igen dyker istället några delfiner upp bakom båten. Vi ser ofta delfiner, men att ha dem runt sig så här i ankarviken, det är mycket ovanligt.

Den natten sover jag inte särskilt gott, jag vet inte varför men jag vaknar flera gånger för att gå ut och titta om vi ligger kvar där vi ska trots att det fortfarande inte blåser. På hela tiden vi är där ser vi ingen annan människa eller båt, och jag måste erkänna att lika glad som jag är för att vi fått uppleva denna speciella plats, lika lättad känner jag mig när vi seglar därifrån.

En hälsning från Irlands sista kungadöme

TORY ISLAND, IRLAND. Tory Island, eller Oilian Thorai som ön heter på Irländska, brukar med sina 10 sjömil från fastlandet räknas som Irlands mest avlägsna bebodda ö. Men det är också landets sista kungarike. Här finns nämligen något så ovanligt som en folkvald kung. En kung som representerar de 170 öborna i offentliga sammanhang, och hälsar varje besökare och båt välkommen till ön. Ja, det var i alla fall vad vi hade läst. Men det kom ingen kung. Inte första dagen, och inte andra dagen. Det kom många andra, men ingen kung. Till sist frågade vi, och fick vårt svar. Kungen av Tory, Patsy Dan Rogers, gick bort förra året, efter nästan 30 år på tronen. Och öborna har ännu inte utsett någon ny kung. De är fortfarande i sorg. ”Han är oersättlig” säger en kvinna vi träffar. Jag ser att hon verkligen menar det. Det är med en fantastiskt fin respekt Tory-borna talar om sin avlidne kung.

Med en eller utan kung, vi älskar Tory Island. Inte bara på grund av den imponerande naturen, det är människorna och tempot vi gillar mest. Det finns något genuint, charmigt över Tory och dess invånare. Ön är inte stor, 5x1km. Här finns en affär, ett hotell, en skola, en fyr och en pub. Utspritt över fyra byar, den östra, den västra, den mittersta och den nya. Ja, de heter så, byarna. Hamnen ligger i den mittersta byn, som också är någon form av huvudort på ön.

När färjan kommer med dagens leveranser från fastlandet samlas folk i hamnen, bildar langningskedja och hjälper till att lasta av. Alla vi träffar har gott om tid, frågar var vi kommer från och vart vi är på väg. Turisterna är få, och de gästande segelbåtarna är inte fler än att öborna kommer ner på piren för att hälsa eller ta sig en titt. ”Are you on Yacht Mary, looks like a good boat”, hör vi på puben när vi är där för ytterligare en familjekamp i biljard. Folk vet redan vilka vi är.

Tory är ett sånt där ställe där man gärna drabbas av hamnröta, dels för att hamnen är utsatt mot syd och väst som är förhärskande så här års. Det kan helt enkelt vara lite tufft att ta sig ut genom hamninloppet, men också på grund av dess invånare. ”Let us know when you arrive in the Hebridees, säger killen bakom baren på puben när vi berättar att det nästa dag är dags att för oss att fortsätta norrut, de 105 sjömilen till Barra på Yttre Hebriderna. Det känns fint att veta, att det finns folk på en liten ö utanför Irland som tänker på oss här ute på havet.

Och som om inte detta vore skäl nog att älska Tory Island så har ön sanslöst vacker natur. Särskillt den nordöstra delen. Scrolla ner lite så får du se.

Fastnet i stiltje

Det är fortfarande tidigt på morgon när vi lämnar den vackra ankarviken på Cape Clear – Irlands sydigaste bebodda ö – och går för motor de fem sjömilen ut mot den kända siluetten. Den ökända och fruktade fyren utanför Irlands sydvästspets. Fastnet Rock. Eller ”The Teardrop of Ireland”, som den också kallas då den var det sista de irländska emigranterna såg av sitt hemland.

Idag förknippar nog de flesta seglare klippan med Fastnet Race, en av världens tuffaste havskappseglingar. Allra mest tänker vi kanske på 1979 års upplaga, den så kallade Fastnet-katastrofen, när 15 seglare miste livet och 136 personer fick evakueras i en hemsk orkan med 15-20 meter höga vågor. Hur kunde det hända? Fruktansvärt.

Vår morgon är desto finare. Havet ligger nästan stilla, solen skiner och vi har en lätt medström på en halv knop. Jag väcker barnen när vi närmar oss. De är synnerligen morgontrötta av sig, särskilt Lovis som kommit in i tonåren. Hon muttrar surt. Vad är det för fyr som är så viktig att man måste stiga upp redan klockan nio på sommarlovet? Den ligger ju inte ens på vägen.

Jag mutar barnen med pannkakor till frukost, och tänker att de kommer uppskatta den i efterhand. Fyren alltså. Om inte nu, så kanske om några år. Fastnet Rock är nämligen en mäktig syn. En maffig klippa med en 54 meter hög fyr. Och vi är alldeles ensamma där. Och jag som trodde det skulle vara fullt av turistbåtar. Tydligen är inte alla lika förtjusta i fyrar som vi. Konstigt.

Det nuvarande fyren på Fastnet Rock har visat vägen för sjöfarare sedan 1897. Hur den är byggd, det är däremot svårt att föreställa sig. Inte ens en stilla dag som denna känns det aktuellt att landstiga på ön i den ständigt närvarande Atlantdyningen. Än mindre lasta iland de 2000 stora stenblock som fyren är byggd av. Hur gjorde de?

Jag tittar upp mot lanternan högt där uppe, och tänker på de vykort jag sett, och de stormar jag läst om. På Fastnet Race, 1979. Oväder med vågor så höga att fyrens lanterna skadats. Och så ser jag mig om igen. Vi har verkligen tur som kan gå så nära. Och runda, det är viktigt för Ludvig.

Så här kan det också se ut.

Fastnet Rock markerar vändpunkten för vår resa. Från och med nu seglar vi norrut, hemåt. Halva semestern har gått, nästan fyra veckor, och vi har seglat drygt 1100 sjömil. Men framförallt så är vi framme vid den delen av resan som vi sett framemot mest. Irlands västkust och vi har ytterligare ett par dagar till med fint väder framför oss. Det känns härligt.


Jag märker att det är lite svårt att få tid till att blogga. Internet finns bara ibland, och kvällarna går ofta till att planera nästa dag. Men häng gärna med på på Facebook och Instagram. Där kommer inläggen lite tätare.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

Drömmen om att lägga till vid Lindesnes

”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …

Fyrplatsen sedd från havet
På väg in i viken
Mary förtöjd tvärs över viken.
Lindesnes är en av landets största turistattraktioner, med 100 000 besökare varje år. Det visar sig dock att hamnen ligger på rätt sida vägbommen. Vi behöver inte betala något inträde 😊
Lindesnes är landets äldsta fyrplats. Den första fyren tändes 1656. Den nuvarande fyren, 16 meter höjd, är från 1915.
Lindesnes har en lyshöjd på 50 meter, och kan ses på nästan 20 sjömils håll.
Otto kollar in utsikten från fyren.
Här ser man hela viken. Mary ligger bakom de röda bodarna till vänster i bild.
Här bor fyrvaktaren. Helt ok läge på den bostaden.
Många spännande bunkrar och underjordiska gångar att utforska för barnen.
Jodå, Harald har också varit här.
Fyrens karaktär. Ett vitt blink var 20:e sekund.
Flera av husen och rummen i bergen rymmer olika utställningar om Norges fyrhustoria och Lindesnes i synnerhet förstås.
Ett av husen finns en biosalong. Här ser man hur hamnen ser ut i dåligt väder.
Fyrvaktarens båt till vänster i bild, den drar de upp på land vid dåligt väder.
Där ligger hon fint våran Mary
Nöjd besättning njuter av den fina utsikten!

När man ändå är på Irland …

Nedräkningen har börjat. Nu är det bara några veckor kvar till sommarlovet och sommarens långsegling runt Irland. Barnen och jag har roat oss med att botanisera runt lite på Airbnb i jakt på kul upplevelser för dagar det blåser från fel håll. Det finns mycket att välja på vill jag lova. Allt från att övernatta i en cirkusvagn till att gå på promenad med en minigris.

Här kommer en lista på några aktiviteter som barnen blev lite extra sugna på.

Övernatta i en medeltida borg

Skulle du våga övernatta här? Foto: Pixabay

Det är nog få länder som kan stoltsera med så många medeltida torn, slott och borgar som Irland. Och det häftiga är att flera av dem kan man hyra på Airbnb till ungefär samma kostnad som ett medelmåttigt stadshotell i Sverige. Tänk, att övernatta i ett tornrum för en natt. Helt ensamma. Bara vi och alla spöken. Det måste man ju nästan prova. Läs mer …

Uppleva Connemara från hästryggen

Få upplevelser klår en ridtur på stranden. Foto: Pixabay

Connemara lär inte bara vara en av landets vackraste regioner, utan också hem för Irlands egna hästras, Connemaraponnyn. Tänk att få galoppera fram över Connemaras gröna kullar och vidsträckta stränder på en sådan. Vilken dröm. Att Ludvig och barnen knappt suttit på en häst kan förstås vara en utmaning, men någon gång måste man ju börja. Läs mer …

Bestiga Irlands högsta berg

Irland gröna kullar kallar. Foto: Pixabay

Att vandra på Irland känns som ett måste, kanske att man även skulle försöka ta sig upp på självaste toppen. Irlands högsta berg heter Carrantuohill och är 1041 meter högt. Inte superhögt alltså, men garanterat en fin heldagsutflykt. Guidade turer kan bokas på Airbnb för den som vill ha sällskap. Vi går nog helst upp själva, så vi kan ta så många fikapauser vi vill. Läs mer …

Utforska havsgrottor med kajak

Havsgrottor och paddling är en fin kombo. Foto: Pixabay

Irlands kust lär vara full av spännande havsgrottor som bara nås från havet. Vi brukar utforska dem med jollen när vädret tillåter. Men allra finast är det förstås med kajak, för att inte störa alla de sälar, fåglar, fladdermöss som brukar bo i grottorna. Men det har vi inte plats för ombord. Däremot kan man ju hyra, eller hänga på en guide ut nån gång. Läs mer …

Gå vilse i Irlands underjordiska grottsystem

Grottan på Brattön gav mersmak.

Grottor är alltid spännande, och samtidigt lite läskiga. The Burrens grottsystem på Irlands västkust lär vara landets största grottområde med sammanlagt mer än fem mil långa gångar under jorden och flera underjordiska forsar och vattenfall. Här vill man verkligen inte gå vilse utan en duktig guide vid sin sida. Läs mer …

Vågsurfa på den vilda Atlantkusten

Lovis vill upp på brädan igen.

Kanske är det någon som minns att vi var på surfläger på Fuerteventura några år sedan. Sjukt kul, och galet svårt. Men barnen lärde sig snabbt. Irlands Atlantkust lär bjuda på några av världens bästa surfstränder, vilket är mer än vi kan skryta med här hemma i Bohuslän. Kanske är det dags igen. Jag tror faktiskt det. Läs mer …


Vilken av de här upplevelserna tycker du låter roligast? Och har du några tips på fler kul familjeaktiviteter på Irland? Tipsa gärna!

Dejten på Hättan

Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?

Ser ni den lilla röda stugan högt där uppe? Målet för dagen!
Vi förtöjer Mary i Kryssarklubbens boj vid Krokholmen.
Och tar jollen till färjekajen på Hättan.
I de röda husen på Hättan huserade visst tullarna.
Medan lotsarna fick bo i de vita mer skyddade husen på insidan av ön. De ansågs lite finare.
En gång fanns en skola på ön, men idag finns bara sommargäster kvar.
Mary tittar fram genom björkarna på vägen upp mot toppen.
Nästan framme.
Den lilla stugan är tyvärr låst så här års så vi får nöja oss med att kika in genom fönstret.
Så fint, med egen en liten kakelugn och allt.
Härifrån hade lotsarna fin utsikt över Västerhavet.
Kanske låg lotsbåten på svaj där nere i lagunen.
Utsikt mot Korsholmen i öster, där hålls idag seglarläger varje sommar.
Risön och Dyrön i väster.
Lite ovant med bara vi två.
Men helt okej ändå 🙂

Bäverjakt på Härmanö, del 1.

Bävrar. En gnagare med jättelika tänder och paddel till svans. Ett djur som lever i de djupaste värmländska skogarna, men som jag själv bara sett på tecknad film. Ja, ungefär så var min syn på bävrar tidigare. Tills några vänner en dag sa att de sett spår av bävrar på Härmanö utanför Orust. Kunde det verkligen vara möjligt.

Fin strand på insidan av Härmanö, kan det varit här bävrarna steg iland?

Den gångna helgen var det dags att undersöka saken närmare. Vi mötte upp resten av bäverpatrullen i Gullholmens gästhamn, snörade kängorna och laddade ryggsäcken med lunch och tre fikor för en heldag på bäverspan.

Våra guider för dagen färskar upp minnet. Var låg nu den där bäverdammen?

Efter några kilometers vandring genom gullvivetäckta skärgårdsängar svängde vi in i skogen. Och där, en bit upp på ön, där låg den. Dammen där bävrarna skulle hålla till.

Bäverland

Jag såg mig tveksamt om. Kunde detta verkligen vara rätt? Men då såg jag det, det första avgnagda trädet. Och där, ett till. Minsann. Hela området visade sig vara täckt av stubbar och fällda träd.

Omissigenkännliga spår.

Här fanns också imponerande samlingar av spillning. Märkligt lik älglort. Så antingen påminner bäverns spillning väldigt mycket om älgens, eller så är det här Härmanös älgar brukar samlas vid bäverdammen för att dricka och göra sina behov. Det första kändes troligare. Finns det ens älgar på Härmanö, någon som vet?

Vems bajs?

På några platser kunde vi se hur bävrarna byggt dämmen för att reglera vattennivån i sitt bo. Ingången ligger tydligen under vattnet, och så vill de att det ska förbli. Det fanns flera dammar med olika vattennivåer i området.

Vattenståndet till höger om dämmet är en halmeter högre än till vänster.

Bävrarna på Härmanö kom tydligen simmandes från grannön Lavön så så sent som 2005. Idag lär det finnas flera bäverfamiljer på ön. Tyvärr ser vi inte en endaste trots att hänger kvar i området halva eftermiddagen.

I väntan på bävern.

Kanske var vi inte tillräckligt tysta. De är tydligen ganska skygga. Eller så låg de inne och kurade med sina ungar. De föds i maj. Men det mest troliga är nog ändå att vi var där fel tid på dagen. Senare förstod vi att de ses bäst tidiga morgonar och sena kvällar. Vi googlade lite. Det borde vi gjort innan.

Dränkta björkar i bäverdammen, vackert på sitt sätt.

Visste du att …

  • Bävern är Sveriges största gnagare.
  • Bäverns tänder slutar aldrig växa.
  • De använder sin platta svans som paddel när de simmar.
  • Bäverns päls är mycket tät. På en cm2 finns 23000 hårstrån (människan har 600).
  • Bävern kapar träden för att komma åt grenverket.
  • Grenarna används för att bygga dämmen och hyddor.
  • Bävern kan klara sig under vattnet i 20 minuter.
  • Ev bäver kan gnaga av ett 25 cm tjockt träd på fyra timmar.
  • Gället från bäverns analkörtlar anses ha en läkande och potenshöjande effekt.
  • Bävrarna var helt utrotade i Sverige i slutet på 1800-talet.
  • Idag finns nästan 100 000 bävrar i Sverige.
Stigarna får flyttas och landskapet förändras allt eftersom bävrarna bygger nya dammar.

Fascinerande djur ändå. Vi har bestämt oss för att segla tillbaka i höst igen. Bara vi, i skymningen, tysta som möss. Då minsann, då minsann ska vi hitta de där bävrarna, och se årets bäverungar leka i dammen. Så får det bli. Återkommer med en ny rapport då.

Besviken Otto påbörjar den långa vandringen hem till båten. Men nästa gång, då minsann.

I sommar rundar vi Irland

Idag klär sig världen i grönt och vad passar väl då bättre är att berätta om sommarens resmål: Éire!  Jaaa, vi ska segla till Irland – den gröna ön i väster. Och inte bara det, vi ska ut på den vilda Atlantkusten och runda hela ön. Så ser i alla fall planen ut, sedan vet man förstås aldrig vad som händer.

Det som gör det hela lite extra roligt är att vi har faktiskt aldrig har varit där. Ja, Ludvig har i och för sig tillbringat en helg på pubarna i Dublin men det räknas knappt. Det närmaste vi kommit är skotska Hebriderna norr om Irland för tio år sedan. Tänker att naturen nog är lite lik. Bilden är därifrån, barnen var då bara ett och tre år gamla. Kanske blir det några stopp på Hebriderna den här gången också.

Vi har ännu inte bestämt vilken väg vi ska ta. Om vi ska runda hela Storbritannien när vi ändå håller på, eller om vi ska ta vägen via Kaledonienkanalen eller Orkney både dit och tillbaka. Det lämnar vi till vädergudarna att bestämma. Oavsett så får vi nog räkna med en sisådär 2000 sjömil.

Åtta veckor hoppas vi på att kunna vara borta, det borde räcka. Nästan hela sommarlovet tillsammans på båten. Gissa om vi längtar. Men listan på vad vi behöver fixa på båten innan sommaren är lång, så det lär inte bli några problem att få tiden till avsegling att gå.

Lägenheten tänkte vi som vanligt hyra ut under tiden. Så vet du någon som har lite pengar över och är sugen på att tillbringa sommaren på Sveriges vackraste ö får ni gärna tipsa. Bilder och mer info om lägenheten finns här på bloggen.

Hoppas ni får en fin St: Paticks dag allesammans, ta en Guinness och ägna en stund åt att fylla på kommentarsfältet med era bästa Irlandstips!

Uppdatering 5 April: Lägenheten är nu uthyrd. Tack till alla som tipsat.