Världens största segelbåt!

CORFU TOWN, GREKLAND. ”Fatta va coolt. Världens största båt. Världens största. Fatta va coolt.” Lovis upprepar orden nästan som ett mantra. Om och om igen.

Hon ligger och väntar på oss på ankringen i Corfu Town. Ryska familjen Melnichenkos Sailing Yacht A. Världens största och dyraste privatägda segelbåt, byggd i Kiel och designad av den världskände inredningsdesignen(!?) Philippe Starck. Otto tycker båten ser ut som ett gigantiskt badkar.

Några pyttesmå gubbar vinkar trevligt till oss från A’s däck när vi glider förbi. De syns knappt över relingen. En annan superyacht med helikopter på akterdäck passerar och ser ut som en leksak i jämförelse.

Barnen skyndar sig att ta fram sina telefoner, fotograferar och börjar söka fakta när vi närmar oss. 143 meter, 468 fot. 8 meters djupgående. 8 våningar. 3 master, varav den högsta reser sig 100 meter ovanför vattenytan, och en total segelyta på nästan 4000 kvadratmeter. Men få har sett henne segla. Man undrar varför?

Vi kunde läsa om A i svenska media förra året, först när hon passerade Öresund och senare när hon togs i beslag av Kronofogden i Gibraltar för att varvet menade att ägarens Bermuda-flaggade företag inte gjort rätt för sig. Nu är hon tydligen på fri köl igen.

Ombord på A ska tydligen finnas flera pooler, och en helikopterplatta. I skrovsidorna finns stora luckor, där bakom gömmer sig allehanda farkoster. På akterdäck finns en stor lekplats. Men det som imponerar mest på Otto är uppgiften om ett undervattensobservatorium för socialt bruk. Ett sällskapsrum med 30 cm tjockt glas ingjutet i kölen.

Mary har faktiskt också ett undervattensfönster ombord. Ett litet fönster med 3 cm tjockt glas. Båda båtarna är byggda i stål. Och våra stor- och mesansegel är dessutom sydda på samma segelmakeri, Doyles. Men där slutar nog likheterna.

När mörkret faller påminner A mest om ett kärnkraftverk med tre skorstenar och röda toppljus. Båten är inte vacker. Inte i mina ögon i alla fall. Men jag säger som Lovis. Fatta va coolt ändå, världens största segelbåt! I samma hamn som vi.

Vad tycker du? Nytänkande och snygg, eller anskrämlig och ful?

Fatta va coolt …

1450758

Superyachten med helikoptern på akterdäck ser pytteliten ut i jämförelse.

En märklig skapelse. 21 knop kommer hon visst upp i för motor.

Små gubbar skymtar på däck. A har bara kapacitet för ett 20-tal gäster, utöver de 54 besättningsmän som krävs för att sköta båten!

Masterna är byggda i kolfiber, den högsta har tydligen ett litet rum i toppen!?

Lekplatsen matchar inte riktigt resten av båten …

Döpt till A för att ägaren ville försäkra sig om att hans båt kom först i skeppsregistret.

Otto googlar fakta.

Bakom luckorna i skrovsidan gömmer sig allehanda spännande farkoster. Vem vet, kanske döljer det sig en rysk u-båt där inne?

Ava Leona till höger. A till vänster. 

Kvällssolens ljus reflekteras i det välpolerade stålskrovet.

Inte var dag man delar ankarvik med världens största segelbåt.

 

Ensamma på Greklands mest fotograferade strand

NAVAGIO BEACH, ZAKYNTHOS. Vi har stigit upp ovanligt tidigt, och vi har valt dagen med omsorg. En stilla morgon, med en lätt sydlig vind. En av de få sommardagar man kan ankra med en segelbåt utanför Navagio Beach på Zakynthos västkust.

Navagio är grekiska för vrak; stranden har fått sitt namn efter fartyg som drev iland på en öde strand på Zakynthos en stormig natt den 1 oktober 1980. Det sägs ha smugglat vin och cigaretter åt italienska maffian. Idag är Navagio Beach, eller Shipwreck Bay som den också kallas, Zakynthos populäraste utflyktsmål och Greklands kanske mest fotograferade strand.

Det är sannerligen en vacker syn som möter oss när vi angör Navagio Bay klockan sju på morgonen även om solen ännu inte hittat hit. Flera hundra meter vertikala klippor sluter sig runt den turkostblå viken. Och längst där inne, perfekt placerat mitt på den långa vita stranden, ligger vraket halvt begravt i sanden. Det är nästan så man får gnugga sig i ögonen.

Stranden kan bara angöras med båt, och den här dagen är det vi som är först på plats. Halvåtta på morgonen! Tillräckligt tidigt för att i lugn och ro utforska den 50 meter långa fartyget innan den värsta kalabaliken sätter igång klockan nio. Då kommer nämligen den första turistbåten. Sedan går allt mycket fort.

Snart finns det knappt en stjärtplats ledig på stranden, och hela viken kokar av allehanda farkoster; speedboats, superyachts, segelbåtar, speedboats, paddlare, SUP-are, snorklare och badare. Huller om buller. Flera drönare surrar i luften. Och högt där uppe ser man hur folk samlats vid branten för att fotografera stranden från ovan.

Vid det här laget har vi sedan länge retirerat till sittbrunnen och betraktar cirkusen från frukostbordet i sittbrunnen. Det är riktigt underhållande faktiskt. Nu när vi fått vår stund. Ibland är det inte så dumt att stiga upp tidigt ändå, även om det råkar vara semester.

Navagio Bay sett från den norra branten. De joniska öarnas vanligaste vykortsmotiv.

Ava Leona af Alvhem först på plats. 

Nyvakna smågastar på väg mot stranden.

Ensamma på Navagio Beach.

Dags för närmare inspektion. 

Motorrummet

Ava Leona genom ett rosthål i skrovet.

Mindre vrakdelar ligger utspridda på stranden.

Det är många som vill visa att de varit här …

Första sällskapet anländer.

Våra italienska båtgrannar.

Sedan går allt väldigt fort. 

Lovis och Otto betraktar kalabaliken från Ava Leonas för.

Time to go!

Navagio Bay, från havet. Kefalonia nästa.

 


 

Tre sätt att undvika fokmassorna vid Navagio Beach:

  • Hyr en båt och segla dit på egen köl en sen kväll eller tidig morgon i lugnt väder.
  • Boka första turen med en av de små turistbåtarna Port Vromi, inklusive grottsafari på vägen tillbaka.
  • Åk dit på lågsäsong.

Atokos vilda grisar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar.  Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Mäktigaste stranden i mannaminne

OTHONOI, GREKLAND. Vi gillar stränder i största allmänhet. Långa, korta. Breda, smala. Steniga, finkorninga. Svarta, vita. Kalla, varma. De flesta har nåt speciellt. Bara det inte är för mycket folk i vägen.

Men så finns det vissa stränder som sticker ut lite extra. Aspri Ammos på Greklands västligaste ö Othonoi, där vi hängt de senaste dagarna, är definitivt en sådan. Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. Vissa platser måste upplevas.

Aspri Ammos omges av flera hundra meter höga klippor, och kan bara nås med båt i lugnt väder. Dessutom en riktigt häftig ankring. Och inte blir den sämre av att den ligger granne men några av de coolaste grottorna vi någonsin sett, men de berättar jag mer om en annan gång.

Har du någon favoritstrand, och varför? Vi har många, men denna hamnar absolut på topplistan.

Vem behöver Italien när man har Papagiorgis?

CORFU TOWN, GREKLAND. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi gillar glass. Mycket. Den italienska gelaton i synnerhet. Så mycket att vår Otto haft lite svårt att acceptera att båten vi seglar i sommar ligger i Grekland. Inte Italien. Ja, faktum är att han tjatat så mycket om att vi ska segla till Italien att vi till sist blivit riktigt trötta på honom. Så pass att vi känt att vi inte kan segla dit, även om vi övervägt det från början. Av ren princip. Det ska inte löna sig att tjata.

Problemet är att resten av familjen är lika förtjusta i den där gelaton som Otto. Men häromdagen fick saken äntligen sin lösning. När vi upptäckte Papagiorgis. Ett historiskt och älskat konditori i den gamla delen av Corfu Town, som tydligen inte bara har ett ett snart hundraårigt gott rykte om sig att tillverka traditionella bakverk, utan också Corfus bästa hemgjorda glass. Själva skulle vi nog vilja påstå att detta är en lätt underdrift.

Redan första dygnet i stan hade vi hunnit besöka Papagiorgis tre gånger, och fallit pladask för deras mörka chokladglass som kanske är den godaste vi någonsin ätit. Kanske till och med godare än den vi korade till världens godaste glass i Rom förra hösten. Vem hade väntat sig det? I Grekland. Och det bästa av allt. Tjatet om Italien är long gone.

Skönt. Nu kan vi lungt fortsätta utforska den Joniska ö-världen med den trygga vetskapen om att Papagioris väntar på oss när vi återvänder till Corfu för att lämna tillbaka båten.

Den italienska gelaton har fått konkurrens.

Pistageglassen var inte den bästa. Men den mörka chokladen. Wow!!! Absolut världsklass.

Jordgubbsorbeten rekommenderas också, härligt uppfriskande.

Ännu en stammis. Den fina svarta katten hängde utanför glassaffären varje gång vi var där.

Belåten Otto. Magen full med glass, och en gosig katt. Vad mer kan man begära?

En sommar på värmen

Det börjar bli dags att packa väskorna. Eller skaffa väskorna rättare sagt, vi har bara IKEA-kassar. De funkar finfint mellan hemmet och Mary. Men i sommar är det Grekland som gäller.

Ja, tanken är att vår älskade Mary ska vila vid bryggan en hel månad, medan vi mönstrar på några vänners båt i Joniska havet. Redan nästa vecka faktiskt.

Lite konstigt känns det allt, nästan som vi vore otrogna. Vi skyller på barnen. De längtade efter en sommar på värmen efter förra årets segling till Färöarna. Och så dök den här möjligheten upp.

Båten, en Trintella 45, kommer vänta på oss på Korfu. Så vi håller oss sannolikt i Joniska havet. Men vem vet, kanske blir det en avstickare till Italien för att köpa glass.

Ingen av oss har seglat på dessa vatten tidigare, så är det någon som sitter inne på några bra tips på sköna platser och kul saker att se och göra tas de tacksamt emot.


Bilden togs på Italiens ostkust förra hösten, en resa som gav mersmak på Medelhavet. Jag inbillar mig att naturen inte är helt olik den på de Joniska öarna. Snart vet vi.

Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!

Plötsligt i Grekland

otto_poolen

Otto först i poolen

SANTORINI, GREKLAND. Först en vecka på Rövarhamn med familjen, sedan två veckors segling i Bohuslän. Så såg semesterplanerna ut. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. För nu står bilen på Arlanda och vi befinner oss plötsligt i Grekland.

Kanske var det något med väderprognosen som vi inte gillade, kanske var det där presentkortet från Apollo som låg och skavde i plånboken. Kanske en kombination. Hur som helst så var erbjudandet om varsin biljett till Santorini för 528 kronor styck för svårt att motstå. För här är vi nu.

Tanken är att ta oss vidare till Naxos om ett par dagar. För att hälsa på några vänner som har ett hus där. Sedan får vi se. För mig och barnen är det första gången i Grekland, och Ludvig har inte varit här sedan tonåren. Så är det något vi inte får missa får ni gärna tipsa.

Annars tänkte vi nog mest bada, käka grekisk sallad och försöka ta det lite lugnt ett tag.

Χαλιναγώγηση!