Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!

Nya Zeeland till fots

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.


”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz


Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Tunga kroppar på trötta ben

Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege Santa Helena.

Sista sucken

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hela Nya Zeeland perforeras av en myriad av väl utmärkta stigar och vandringsleder. Ja, det går faktiskt att vandra hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff längst ner i söder. Fyra månader lär det ta. Själva brukar vi nöja oss med kortare dagsturer. Som idag.

Vi har tagit en paus från stadens hets, arbetet på båten och alla förberedelser inför den kommande säsongen i tropikerna. Hoppat av bussen några kilometer utanför Whangarei, för att följa floden tillbaka. Till fots, genom uråldrig kauriskog och djungel av ormbunksträd, över rangliga hängbroar och förbi mäktiga vattenfall.

Det doftar av våt skog, mossa och vissna löv. Barnen leker i lövhögarna, och den friska höstluften fyller lungorna. Jag känner blodet syresättas, stressen rinna av mig och kroppen fyllas med välbehövlig energi – efter tre veckor i civilisationen.

Jag vet att det är just detta jag kommer att sakna mest av allt när nu vi återvänder till tropikerna. Den friska luften. Och jag önskar att den kunde konserveras och komprimeras, på burk eller flaska. Som i Dr Seuss berättelse om Lorax. Som kan plockas fram en sån där riktigt varm och klibbig dag. Gärna med en lätt smak av fuktig skog.

Men å andra sidan har vi fått så mycket friskluft här i Nya Zeleand så vi borde klara oss ett tag. Hoppas det. För på onsdag bär det av. Mot vulkanön Tanna, längst söderut i öriket Vanuatu. Och vi har inte några planer på att återvända till svalare breddgrader på ett och ett halvt år.

(Läs gärna mer om att vandra i Nya Zeeland i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)