Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!

Äventyrliga familjer emellan

aventyr2

Ett historiskt möte.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk kvinna som har tre barn tillsammans med en sydafrikansk man. Hon berättade att de seglat i Karibien de senaste två åren, men att familjen nu var hemma i Kapstaden för en kort paus innan de fortsätter ut på Stilla Havet. De hade blivit tipsade om att det låg en svensk båt i hamnen och undrade om vi ville ses. Det ville vi förståss. Men jag tyckte det var något bekant över deras namn. Så jag googlade, och polletten trillade ner.

I början på vår resa nominerades vi till en tävling där Sveriges äventyrligaste familjer skulle utses. Vi kom på andra plats, och belönades med ett presentkort på 15 000 kronor på Stadium (perfekt när vi återvänder till Sverige som utfattiga trashankar). Medan förstapriset på 50 000 kronor gick till en familj som ägnade sig åt att dyka med vithajar här nere i Sydafrika. Och det var alltså denna familj som nu kontaktat oss, också de helt ovetandes om det lustiga sammanträffandet.

Så kom det alltså sig att Sveriges två ”äventyrligaste familjer” idag träffades för en vänskaplig lunch här på False Bay Yacht Club utanför Kapstaden. Hur trevligt som helst. Så trevligt att jag först ikväll insåg att både Ludvig och jag glömt bort notan. Den hade tydligen våra rivaler fått ta hand om. Pinsamt så klart. Men va sjutton, de snuvade oss trots allt på 50 000 kronor 🙂

Ett äventyr kan vara så mycket

Hela gänget på bryggan hemma i Limhamn

Ur tidningen Äventyrliga familjer. Foto: Madeleine Söder

PASITO BLANCO, GRAN CANARIA. Inte mindre än 1043 nomineringar kom in när tidningen Äventyrliga familjer i våras efterlyste Sveriges äventyrligaste familj. Nu har juryn sagt sitt, och topplistan är klar. På första plats hamnade en familj från Karlsborg/Kapstaden som har som hobby att dyka med vithajar! Och det känns svårt att slå, men därefter kom minsann vi på Mary af Rövarhamn med motiveringen:

”För att de vågar följa sin dröm, kastar alla förtöjningar för att förverkliga ett seglingsäventyr utöver det vanliga”

Kul att vi fick vara med, förhoppningsvis kan det inspirera någon annan till att kasta loss medan barnen är små. Oavsett om det handlar om att ge sig ut på havet eller göra något helt annat. Kan vi, så kan ni. Ett äventyr kan vara så otroligt mycket. Och det är topplistans sköna palett av familjeäventyr verkligen ett bevis på. Här ryms allt från familjen Jarl som reser runt i världen och visar upp sina kroppsmålningar till 76-åriga Anny som åker till New York för att jobba som som nanny.

Full av inspiration efter att ha läst om alla dessa härliga personligheter och deras strapatser tänkte jag att det vore kul att starta en lista med länkar till andra som delar med sig av sina äventyr på webben. Stora som små. Med eller utan barn. I stil med vår länklista ”Andra långseglare”, fast under rubriken ”Fler äventyr”. Med besättningen på Mary af Rövarhamn som enväldig jury.

Du hittar embryot till ”äventyrslistan” i högerkolumnen här på sajten. Nominera gärna!