Atokos vilda grisar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar.  Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Vem behöver Italien när man har Papagiorgis?

CORFU TOWN, GREKLAND. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi gillar glass. Mycket. Den italienska gelaton i synnerhet. Så mycket att vår Otto haft lite svårt att acceptera att båten vi seglar i sommar ligger i Grekland. Inte Italien. Ja, faktum är att han tjatat så mycket om att vi ska segla till Italien att vi till sist blivit riktigt trötta på honom. Så pass att vi känt att vi inte kan segla dit, även om vi övervägt det från början. Av ren princip. Det ska inte löna sig att tjata.

Problemet är att resten av familjen är lika förtjusta i den där gelaton som Otto. Men häromdagen fick saken äntligen sin lösning. När vi upptäckte Papagiorgis. Ett historiskt och älskat konditori i den gamla delen av Corfu Town, som tydligen inte bara har ett ett snart hundraårigt gott rykte om sig att tillverka traditionella bakverk, utan också Corfus bästa hemgjorda glass. Själva skulle vi nog vilja påstå att detta är en lätt underdrift.

Redan första dygnet i stan hade vi hunnit besöka Papagiorgis tre gånger, och fallit pladask för deras mörka chokladglass som kanske är den godaste vi någonsin ätit. Kanske till och med godare än den vi korade till världens godaste glass i Rom förra hösten. Vem hade väntat sig det? I Grekland. Och det bästa av allt. Tjatet om Italien är long gone.

Skönt. Nu kan vi lungt fortsätta utforska den Joniska ö-världen med den trygga vetskapen om att Papagioris väntar på oss när vi återvänder till Corfu för att lämna tillbaka båten.

Den italienska gelaton har fått konkurrens.

Pistageglassen var inte den bästa. Men den mörka chokladen. Wow!!! Absolut världsklass.

Jordgubbsorbeten rekommenderas också, härligt uppfriskande.

Ännu en stammis. Den fina svarta katten hängde utanför glassaffären varje gång vi var där.

Belåten Otto. Magen full med glass, och en gosig katt. Vad mer kan man begära?

En sommar på värmen

Det börjar bli dags att packa väskorna. Eller skaffa väskorna rättare sagt, vi har bara IKEA-kassar. De funkar finfint mellan hemmet och Mary. Men i sommar är det Grekland som gäller.

Ja, tanken är att vår älskade Mary ska vila vid bryggan en hel månad, medan vi mönstrar på några vänners båt i Joniska havet. Redan nästa vecka faktiskt.

Lite konstigt känns det allt, nästan som vi vore otrogna. Vi skyller på barnen. De längtade efter en sommar på värmen efter förra årets segling till Färöarna. Och så dök den här möjligheten upp.

Båten, en Trintella 45, kommer vänta på oss på Korfu. Så vi håller oss sannolikt i Joniska havet. Men vem vet, kanske blir det en avstickare till Italien för att köpa glass.

Ingen av oss har seglat på dessa vatten tidigare, så är det någon som sitter inne på några bra tips på sköna platser och kul saker att se och göra tas de tacksamt emot.


Bilden togs på Italiens ostkust förra hösten, en resa som gav mersmak på Medelhavet. Jag inbillar mig att naturen inte är helt olik den på de Joniska öarna. Snart vet vi.

Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!