Here we go again …

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Vi har haft arbetsvecka på Mary af Rövarhamn. Vi har slipat, och målat och ägnat oss åt diverse underhållsarbete så som vi måste göra ibland för att hålla båten i skick. Men idag bestämde vi oss för att ta en paus i arbetet, för att göra en familjeutflykt. Vad gör man då en söndag, på Saint Martin? Jo, man packar picknick-korgen och åker till flygplatsen. Eller rättare sagt, den lilla badstranden Maho Beach precis bakom landningsbanan. Sedan är det bara att sätta sig och vänta.

Saint Martin är en av de öar i Karibien med flest internationella flygavgångar. Ön fungerar som en slags nav för vidare transport till de andra öarna, och söndagar är enligt ryktet den dagen i veckan då flest stora plan trafikerar ön. Det vill man ju inte missa. Ja, ärligt talat. Vi är inte ett dugg intresserade av flygplan. Men startlinjen går bara ett tiotal meter från stranden, och landningsbanan är mycket kort. Så man kommer ovanligt nära. Extremt nära.

Det dröjer inte länge innan det första flygplanet kommer in mot ön. Det styr rakt emot oss, och närmar sig med en enorm fart. Sådär så att man var som helst annanstans hade kastat sig åt sidan, för att rädda livhanken.  Men planet passerar några meter ovanför våra huvuden, och landar precis på andra sidan staketet. Det känns som jag står på själva landningsbanan. Hjärtat dunkar, och adrenalinet får mig att skratta högt. Men det är bara uppvärmningen.

Snart brummar det till bakom oss, det är dags för ett av de riktigt stora planen att lyfta. Kalle på svenska grannbåten Elin uppmanar oss att ta av glasögon och solhattar, och packa ner våra grejer i väskan. Han har varit här flera gånger, så han känner till alla nybörjarfällor. Vi ställer oss vid staketet, bara ett tiotal meter bakom flygplanet. Sedan håller vi i oss, för kung och fosterland. För när planet drar igång sina enorma jetmotorer, ja då bildas en luftström som är så kraftig att den skulle få den värsta orkan att blekna.

Skinnet fladdrar och håret piskar.  Armarna skakar av ansträngning, och det är omöjligt att hålla ögonen öppna. Folk skriker, och handdukar och glasögon far all världens väg. Det hela är över på nån minut. Men det räcker. Jag förstår varför varningsskyltarna finns där. Det här är en fullkomligt vansinnig sysselsättning, på alla tänkbara sätt. Något av det dummaste jag någonsin gjort. Men det är onekligen rätt kul.

Vi får uppleva många plan lyfta och landa den här eftermiddagen. Otto och jag tröttnar snart på att stå och skaka vid staketet, vi gillar landningarna bättre. Men Kalle, Ludvig och Lovis verkar inte kunna få nog. Min snart 8-åriga dotter står inklämd mellan staket och sin pappas ben, så hon inte ska flyga iväg, och ser lika lycklig ut varje gång ett plan lyfter. Det är många andra dårar som är där i samma syfte som oss, men Lovis är det enda barnet. Undra vad det ska bli av den ungen när hon blir stor?

(Kalle filmade galenskaperna med sin GoPro. Ligger en videosnutt på YouTube för den som vill kolla.)