Världens godaste glass!

En dryg vecka har gått sedan vi kom hem från Italien, och vad tror ni vi saknar mest. Ja, så klart. Gelaton, den italienska glassen. Godare än all annan glass i hela vida världen. För det är den, vi lovar. Vi har provat många. Otroligt många. Under världsomseglingen hoppade vi ofta över lunchen, och åt oss mätta bara på glass. När det gick, för det gäller  att passa på. Vi har nämligen ingen frys ombord. Värst frossade vi inför långa överseglingar, när vi visste att det inte skulle bli någon glass på ett tag.  Och till havs kunde vi ibland sitta i timmar och fantisera om den där första glassen vi skulle äta när vi kom iland.

Men den godaste av dem alla – världens godaste glass – hittade vi i Rom förra veckan. Den heter Cioccolate Fondante, och säljs på Gelateria Frigidarium  (Via del Governo Vecchio 112), i närheten av Campo di Fiori. Inte så att det var den mysigaste gelaterian eller trevligaste personalen. Men glassen, just den här smaken, var så himmelskt krämig och smakrik att jag saknar ord. Utan tvekan den godaste vi någonsin ätit trots att vi under bara några dagar i Italien hann prova minst 50 andra smaker på tio olika gelaterior som alla fick mer än väl godkänt.

Skillnaden på gelato och vanlig glass

Vad är det då som gör att den italienska gelaton är så mycket godare än vanlig glass? Jag har forskat lite, och så här ligger det tydligen till:

  • Gelaton är gjord på mjölk eller vatten, som framhäver smaken mer än grädde.
  • Gelaton rörs istället för vispas. Det gör att den blir kompaktare och smakar mer än vanlig glass.
  • Gelaton innehåller större mängd färska smaksättare – som nötter, frukt och bär.
  • Gelaton serveras några grader varmare än vanlig glass, det framhäver smaken mer.
  • Gelaton innehåller mer kärlek, eftersom tillverkningen är ett stolt hantverk.

Vilken är din favoritglass?

Man kan ju undra varför inte alla gör som italienarna? Om man nu vet hemligheten. Inte så att annan glass inte brukar vara god. Vi är inga glass-snobbar på så sätt. Vi äter det mesta i glassväg. Nåja, helst inte den malaysiska som smaksätts med majs och röda bönor. Den är faktiskt riktigt äcklig. Men får vi välja så föredrar vi alltså den italienska. Utan tvekan.

Vilken glass föredrar du, har du någon favorit?

Lucka 20: Barracudan

En barracuda lurar bakom dagens lucka. En av de många stackars fiskar som slutat sina liv på vår stekpanna. Det är vanligt att vi får frågor om vilka fiskar som går att äta när man seglar runt på världshaven sådär. Men det är inget stort problem. Inte till havs, där går alla fiskar att äta. Åtminstone de arter som brukar fastna på våra krokar. Oftast guldmakrill, tonfisk, wahoo och barracuda. På revet ska man däremot undvika  drakfisk, blåsfisk och stenfisk – de är giftiga. Och så bör man vara försiktig med rovfisk, som barracudan. De kan bära på en hög koncentration av nervgiftet ciguatera. Annars är det fritt fram.

Läs mer om ciguatera och när jag fick agera försökskanin

Midsomrar vi minns

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det midsommar igen. Vi har hållit ganska hårt på de svenska traditionerna under vår resa. Eller så hårt det går, under de förutsättningar som funnits. På Mauritius blåste det så mycket att vi inte kunde lämna båten på hela dagen, två gånger har vi fått göra kransen av papper. Midsommarstång och gräddfil har vi klarat oss utan i alla år, och sillen och potatisen har väl aldrig riktigt smakat som den ska. Men jordgubbar har vi alltid haft, även om de en gång fick serveras i tinad form.

Ska man vara riktigt petig så är det faktiskt midvinter vi har firat tre av fyra gånger. Men man får inte vara så noga med detaljerna när man är ute på äventyr. Och ärligt talat, så tråkigt det vore om alla midsomrar var likadana. Då hade man ju inte kunnat skilja dem åt. Nu ser vi framemot vårt första midsommarfirande i Sverige på fem år. Ikväll bunkrar vi båten full med svenska jordgubbar och sätter kurs mot Ven enligt god gammal tradition, skitväder och dålig uppslutning till trots. 

Men visst är det så, att om det är dåligt väder på midsommarafton så blir resten av sommaren fantastisk? Jag tycker vi bestämmer det. Oavsett så önskar vi er en riktigt skön helg allesammans – var i världen ni än befinner er, vilket väder ni än har och vad ni än äter.


Så firade vi under resan

  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.

Med smak av sol och värme

Otto sköljer den färska frukten på bryggan i Malaysia för att bli av med alla insekter. De ljusrosa runda är färska passionsfrukter.

Otto sköljer frukten på bryggan efter ett besök på marknaden i Malaysia. De ljusrosa är färska passionsfrukter.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”När jag handlade frukt idag såg jag dessa och tänkte på er. En sådan kylig och blåsig dag är det kanske skönt att minnas varmare dagar. Från Anja” Så stod det på en liten lapp som låg intill tre gyllene ljuvligt doftande passionsfrukter i vår sittbrunn när vi kom hem igår kväll.

Anja är vår granne. Hon hade hittat frukterna på Möllevångstorget och tänkt på oss. En så underbar överraskning. Vi har inte sett dem i Sverige förut, bara de skrumpna brunsvarta som finns på Ica. Ute i världen är den färska passionsfrukten allt från gul till djupt violett. Lovis sken upp som en sol när hon fick syn på dem. Hennes absoluta favoritfrukt. Smaken är himmelsk. Smaken av sol och värme.

Passionsfrukt, eller maracuja som den också kallas, växer bara i tropikerna. De första hittade vi på Kap Verde för drygt fyra år sedan. Det var fortfarande tidigt på säsongen, och vi blev så förtjusta att vi köpte alla vi kunde få tag på. Doften spred sig som ett moln runt båten när vi styrde ut över Atlanten. Jag trodde då att vi hittat den perfekta frukten för långa överfarter, att frukterna i vårt nät skulle bli som de i affären i Sverige när de torkade. Men det hände aldrig, de blev dåliga på bara några dagar och vi fick äta dem i raketfart.

Sedan dess har jag alltid undrat vad passionsfrukterna här hemma behandlas med för att hålla så länge, men jag antar att jag inte vill veta. Nu vet jag i alla fall var man kan få tag på färska. På Möllevångstorget så klart, landets bästa torgmarknad. Det är bra, för Lovis önskar sig fler till sin födelsedag om några veckor. Vi får hoppas de går att få tag på då.

Att få strosa runt på lokala marknaden än en av de saker vi saknar mest från vår resa. De nya dofterna, smakerna, folklivet. Det finns inget bättre sätt att upptäcka en ny plats efter många veckor till havs. Vi fick snart för vana att smaka all lokal frukt. Många sorter var helt nya för oss, en del hade vi bara sett i konserverat eller torkat tillstånd förut. Alla var inte lika goda. Men det var alltid lika roligt att prova.

Mest spännande var fruktutbudet i Sydostasien. Jag gästbloggade för försäkringsbolaget ERV på den tiden, och skrev ett inlägg om jackfruit, langsat, mangostan, rambutan och roseapple –  fem nya favoritfrukter vi tidigare aldrig hört talas om. Hur många av dem känner du till?

 ERV-bloggen: Fem frukter vi inte visste fanns

Ett gott samarbete

Morgonens leverans av nybakade bullar och färskpressad juice.

Morgonens leverans av nybakade morotsbullar och färskpressad juice.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Tänk dig en granne som kommer förbi med nybakade bullar och färskpressad morotsjuice lagom till frukosten. Som gladeligen skämmer bort dina ungar med saffranspannkakor och hemkokad sylt efter skolan, och bjuder in till de mest sagolika middagar när du känner dig som minst sugen på att ställa dig vid spisen. Ja, det låter naturligtvis alldeles för bra för att vara sant. Men jodå, det finns faktiskt sådana grannar. Åtminstone en. Hon råkar vara stans bästa kock, och det är vi som har haft turen att få henne som granne.

Nu är det så olyckligt, att vår granne fått problem med synen. Så allvarligt hon inte längre kan arbeta. Det är sorgligt, för hon älskade sitt jobb. Men laga mat kan hon fortfarande göra, det tar bara lite längre tid. Och så måste det finnas några som vill äta också, någon som har vett att uppskatta hennes vedermödor. Annars är det inte lika kul, det kan man ju förstå. Och det är där vi kommer in i bilden.

Varken Ludvig eller jag är särskilt roade av matlagning. Att äta däremot, det tycker vi mycket om. Något som också gått i arv till våra två barn. Lovis och Otto kan sätta i sig kopiösa mängder, och provar gärna nya saker varje dag. Det passar väldigt bra. Vår granne gillar nämligen inte folk som petar i maten. Ju mer välskrapad tallriken är, desto bättre. Inte undra på att hon har ett gott öga till oss. Vi har aldrig lämnat så mycket som en smula.

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.

Byteshandel på havet

skruff

En flotte kommer lastad

LABRADOR – GRÖNLAND. Vi har seglat sida vid sida med den norska båten Skruff i mer än tre dygn nu. Imorse passerade de så nära att Lovis föreslog att vi skulle bjuda dem på några av de havrekakor vi bakade igår. Så vi frågade om de ville ha. Och jo, det ville de gärna. Frågan vara bara hur vi skulle få över dem till deras båt utan att segla in i varandra. Sjön var ganska stökig.

Vi bestämde oss för att stoppa ner kakorna i en vattentät väska, som jag fäste i en 50 meter lång flytlina som jag kastade överbord. Jag tänkte att väskan var fylld med luft och borde flyta. Men linan tog slut innan guttarna hann fiska upp leveransen. Och när motståndet steg drogs väskan ner under ytan och vattenfylldes. Skruff fick backa undan och snart såg vi en liten plastpåse flyta upp och försvinna i vågorna. Kakorna var förlorade. Femton goda havrekakor bortkastade. Men nu gällde det att rädda väskan, min nya ”drybag”.

Jag rullade in förseglet för att minska draget, och började ta in på linan. Motståndet var så stort att jag trodde linan skulle gå av. Men istället snodde den in sig och fastnade i vinschen. Vad som nyss varit en kul grej kändes plötslig mycket misslyckat. Kanske borde jag väcka Ludvig, och be om hjälp. Men han behövde sin sömn efter den långa nattvakten. Och jag skämdes lite över det dumma upptåget. Så jag tog på mig grovhandskarna, och började dra in linan för hand.

Väskan hade öppnat sig och var helt vattenfylld. 50 liter. Jag fick använda mina sista krafter för att få ombord den. Hjärtat dunkade, och armarna skakade. Men upp kom den, och jag sjönk utmattad ihop i sittbrunnen. ”Vad ska vi göra nu?” frågande Lovis bekymrat. Jag lyfte jag blicken och såg på de tre pojkarna som stod i akterna på Skruff och tittade på mig. Nä, så lätt kan man ju inte ge upp. Vi hade några kakor kvar, vi kunde baka fler. Jag kallade på Skruff, och frågande om de ville ge det ett försök till. Och jo, nu var de liksom inställda på kakor.

Guttarna föreslog att de skulle försöka segla upp på vår lovartsida, så jag kunde kasta över kakorna. Det var ingen dålig idé. Om det inte hade varit för att jag har rätt kass bollsinne. Att jag skulle lyckas träffa en seglande båt på havet kändes ganska otroligt. Men va 17, försöka duger ju. Så jag packade de sista kakorna i dubbla påsar, gick upp på däck, väntade på att Skruff skulle komma i position. Jag siktade och kastade. Om minsann, jag träffade. Guttarna fick sina kakor.

Några timmar senare kallade Skruff på radion och meddelade att de har gjort i ordning en flotte med en liten leverans på. Som tack för de goda kakorna. Fyllda av spänning närmade vi oss deras båt. I dimman framträdde snart en liten flotte med norska flaggan hissad. Tyvärr hann flotten kapsejsa innan vi hann fram. Men vi var snabbt där och fiskade upp väskan. Den väska som visade sig vara fylld med nybakade kanelbullar. Fortfarande ugnsvarma sådana, levererade lagom till eftermiddagskaffet.

Ja, en sak är då säker. Med dessa ädla norrmän idkar vi gärna byteshandel igen.

Hummer till frukost

Frukost à la Maine

Frukost a la Maine

MONHEGAN ISLAND, MAINE. Vi skulle inte hinna fram till fastlandet innan mörkret, så vi bestämde oss för att försöka stanna på den lilla ön Monhegan längst ut i Maines akipelag. Det stod visserligen i guideboken att hamnen var dålig och ön besöktes bäst med färja. Men det var värt ett försök.

Hamnen var full av bojar, vid ett par av dem låg några lokala fiskebåtar. På en av dem stod en tjock gubbe med skägg och gula galonbyxor. Vi frågade honom var vi kunde ankra, och han bekräftade guideboken. Ankarbotten är dålig men vi fick gärna ta en av hans bojar.

Så snart Mary var tryggt förtöjd sjösatte vi jollen för att ta en titt på ön. Vi hittade fiskegubben på trappen till sin fiskebod. Han presenterade sig som Mattie Thomson, och bjöd på en öl. Vi slog oss ner för att prata en stund medan Lovis och Otto bekantade sig med hans femårige son. Han är den ende pojken på öns skola. Det finns två flickor också.

Det bor ett 30-tal personer på ön året runt, och vi hade tydligen träffat den gästfriaste av dem alla. För snart hade han försett oss med sjökort över hela området, introducerat oss för sina vänner och bjudit in oss på middag och dusch och gett oss fisk för två middagar.

Tidigt imorse hörde jag ljudet av en båt som närmade sig Mary. Jag hörde hur den saktade in, och sedan en stor duns på däck. Det var Mattie, som kom med hummer till frukost. Ja, de äter det här. Med äggröra. Det blev en stor frukost. Vi fick ELVA humrar!

Bildreportage från hummerfisket på Monhegan Island

Med hummer på schemat

BARBUDA, KARIBIEN. Ombord på Mary af Rövarhamn är det absolut rättvisa som gäller. Annars får man barnens egen fackförening på sig, med ordförande Lovis i täten. Och hon är inte att leka med vill jag lova. Så igår, när barnen lyckades charma till sig fem humrar från vår guide som passade på att kolla till sina tinor på väg hem från fregattfågelkolonin. Ja, då fick barnen ett matematiskt problem att lösa. För hur delar egentligen två vuxna och två barn på fem humrar? Ett utmärkt praktiskt exempel till dagens mattelektion i barnens båtskola.

Otto, som gillar både matte och hummer, tog sig an utmaningen med stor entusiasm, och väl godkänt resultat. Men ikväll, när det faktiskt var dags att sätta i oss humrarna. Då la vi allt kött i samma skål. Sedan åt vi tills vi storknade, alla fyra. Kanske den godaste hummer vi någonsin ätit. Inte ens det nitiska facket fann anledning att klaga. Livet på Barbuda är gott. Mycket gott.

Den hungrige kameramannen

Har han inte lite stor näsa?

Har han inte lite stor näsa?

BARBUDA, KARIBIEN. Barbuda har 1800 invånare, alla mycket måna om att behålla sin ö som den alltid har varit. Utan turister. Och bortsett från öns två exklusiva all-inclusive hotell för de rika och berömda finns här inte mycket att hämta i form av service. Bara ett fåtal rum att hyra i den enda byn, och någon enstaka gubbe som kör taxi vid sidan om. Men inga restauranger, knappt en mataffär värd namnet och definitivt inget som är öppet på helgerna. Detta är inget vi på Mary af Rövarhamn lider av, tvärtom. Men det är svårare för de som kommer hit med flyg.

Tidigt i söndags morse landade ett litet svenskt filmteam som kommit för att samla material till en programserie som kanske kommer att visas på teve en dag. Jag erbjöd dem att äta hos oss under dagen. Vi har massor av mat ombord, och tyckte det vore trevligt med lite sällskap. Men nejdå. De var inte hungriga. Inte ens när jag berättade att det stod hemlagad potatissallad med grillad tonfisk på menyn. Det lät förståss gott. Det tyckte de alla. Men det vore alldeles för mycket. De skulle äta i byn, senare. De skulle ändå behöva en paus från sitt arbete. Tack i alla fall. Tusen tack.

Vid fyra-tiden åkte de tillbaka till byn för att ”ta sig något snabbt att äta”. Jag tror inte ordet snabbt existerar på Barbuda, men hade tröttnat på att truga. Så jag sa inget. Två timmar senare var de tillbaka på stranden där vi satt och grillade vår fisk. De hade kört runt hela ön, utan att få tag på något ätbart. Och fotografen, som blivit magsjuk på hitresan, berättade nu att han inte hade ätit på 24 timmar. Stackarn, han såg riktigt eländig ut. Så jo, om det gick för sig och verkligen inte var till något besvär skulle de gärna smaka lite på den där fisken trots allt. Om erbjudandet stod kvar. Och det gjorde det. Ludvig hämtade den extra potatissallad jag tillagat, utifall att. Och så fick vi alla en riktigt trevlig middag till sist.

Det verkar som om filmskaparna haft lite större framgång på matfronten de senaste dagarna, men ön är liten och rykten färdas snabbt. Igår kom en man gående på den annars så folktomma stranden. ”Which one of them is the hungry camera man? frågade han och titta nyfiket mot gänget som filmade en bit bort. Han hade kommit för att ta sig en titt på den hungrige fotografen. ”Everybody is talking about him in town.” Vi fick oss ett gott skratt. Men visst är det märkligt ändå, varför har de flesta svenskar så svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder det? Alltid så måna om att aldrig vara till besvär.  Så förbaskat artiga och väluppfostrade. Trots att det ofta är både enklare och trevligare att tacka ja. I vissa kulturer kan det till och med uppfattas som en förolämpning att neka någons gästfrihet.

Vi är ofta i behov av folks hjälp eller välvilja på olika sätt, och möten med andra människor gör resan roligare. Vi har därför lärt oss av med den fula ovanan att tacka nej i tid och otid, och istället börjat ta folk på orden. Fråga bara familjen Kruger som hade vänligheten att låna ut sin fina till mercedes till oss när vi var i Sydafrika, vi behöll bilen i tre veckor. Så akta er ni där hemma, säg inget ni inte menar. Rätt vad det är så har vi flyttat in i ert vardagsrum : )