En riktig skatt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

BELITUNG, INDONESIEN.

Jag piratkapten Morgan ligger nu på mitt yttersta. För att ingen ska stjäla min skatt har jag gömt den i mörkergrottan på södra delen av Skattön. Kartan gömmer jag på Steniga ön.  Men ve den som rör min skatt! Spöken och vålnader vaktar den dag och natt. Endaste en dag om året går det att komma åt den. Den 9 november. /Morgan

Så stod det på den skattkarta som Lovis och Otto hittade när vi var ute och badade på grannön idag. Den 9 november. Den låg ihoprullad i en flaska, som låg under en klippskreva på grannön. Vi trodde knappt våra ögon.

De här trakterna i Indonesien, runt Sydkinesiska sjön och Malacca-sundet, är sedan urminnes tider ökända för sina pirater. Och överallt där havens rövare har hållit till finns det historier om undangömda och nedgrävda skatter. Men chanserna för att hitta en sådan skatt är små.

Ändå stod vi nu här med en skattkarta. Och det rådde ingen tvekan om dess äkthet. Så mycket gammal rom och tjära som den luktade. Den kan bara ha tillhört en riktig pirat. Även om Lovis var lite tveksam. Vad var oddsen för att den där kapten Morgan kunde svenska? Pirater brukar ju dessutom luras. Vågade vi verkligen lita på honom?

Men där här chansen kunde vi ju bara inte missa. Så iväg bar det, till Skattön. En knapp sjömil längre västerut. Nu också med de sydafrikanska lekkompisarna Johannes och Dirk i släptåg. Ja, ju fler som kunde hjälpa till att leta desto bättre.

Det är många som lagt ned en hel förmögenhet på att söka efter gåtfulla piratskatter. De har kanske precis som vi kommit över en karta som visar var skatten blivit nedgrävd. Men piratkartor är ofta kluriga och svåra att tolka. De flesta skattsökare har därför slutat utfattiga utan skymten av en skatt. Men man måste ju försöka.

Vi hittade ganska snart en stor grotta, men den visade sig innehålla mängder av trånga skrevor och mörka smågrottor. Så det var tur att vi hade så många smågastar med oss, som kunde krypa in på de mest omöjliga ställen. Ett tag trodde jag att allt vi skulle finna skulle vara en stor fågelspindel, en giftig orm eller dödlig skorpion. Att Lovis hade rätt, att kapten Morgan lurat oss, och hela skattjakten skulle sluta med ond bråd död.

Men längst in i en mörk grotta, dold i en klippskreva under några gamla rötter och löv hittade Otto en rostig gammal plåtburk till sist. Och banne mej, den var full med mynt. I guld och silver. Från hela världen. Hela Morgans livsbesparingar. Intjänade under många års hederligt rövande på haven. Helt otroligt.

Tänk, att vi har hittat en riktig skatt. Så som vi letat genom åren. Och just idag också. På Ottos födelsedag. Så himla lyckat. Otto belönade alla skattletare rikligt, med så många chokladpengar de kunde äta. Minst hundra. Men skatten, den behöll han för sig själv. 

Flodresan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen står lågt över djungeln när vi kör rakt in i det höga pandanusgräset för att förtöja båten för natten. I trädkronorna över oss har makakerna redan slagit sig till ro. Tätt intill varandra, med den långa svansen virad runt grenen för att inte trilla ner när de sover. Ännu en händelserik dag i Borneos djungel går till ända.

På fördäck sitter Lovis och Otto och dokumenterar dagens största händelser i sina dagböcker, i väntan på kvällens middag som tillagas en våning ner. Lovis ritar en orangutang som äter banan med fötterna samtidigt som den klättrar högt upp i trädtopparna. För det är sådant som imponerar på henne. Medan Otto har svårt att bestämma sig för vad som varit roligast: De blixtsnabba krokodilerna, den stora varanen som fångade en fisk precis bredvid båten, eller pratstunden med Lina och Paul – några andra svenska turister som också hittat hit. Vår fisktokige pratmakare beslutar sig till sist för att föreviga alla tre händelser.

Vi befinner oss långt upp i floden Sekonyer, på södra Borneo. På en tre dagar lång flodresa genom nationalparken Tanjung Puting. 3000 kvadratkilometer skyddad djungel, som inte bara är hem för tusentals orangutanger. Utan också lustiga näsapor, vackra jättefjärilar, tropiska fåglar, köttätande växter, och hela armeér av termiter. För att inte tala om alla de giftiga ormar och spindlar, krokodiler, leoparder och andra farliga djur som också bor här.

Snart serveras vi ännu en underbar måltid på flodbåtens akterdäck. Under stjärnorna. I skenet av levande ljus. Ludvig och jag njuter av att bara få slappna av, att bli serverade mat och låta någon annan stå till rors. Som på en riktig semester. Vår vildmarksguide Toris och kockan Issa gör ett fantastiskt jobb. Tillsammans med Pihi och Amin, de två unga killarna som hjälps åt att styra båten, leka med Lovis och Otto och bädda åt oss på däck när stearinljusen brunnit ut.

Vi kryper vi till kojs redan vid halvniosnåret, med vetskapen om att djungelns invånare kommer att väcka oss redan i soluppgången. Men ovan som jag är vi att lägga mig i denna tidiga timme ligger jag vaken en stund. Plötsligt bryts cikadornas fridfulla symfoni av ett stort brak. Följt av ett högljutt skrik och ett hemskt fräsande och morrande. Bara några meter bort. Jag sätter mig käppräck upp i min myggnätskokong, och spänner alla sinnen. Oväsendet fortsätter en stund, men avtar sakta.

”What was that? ropar jag rakt ut i mörkret, i hopp om att vår guide som huserar en våning ner fortfarande är vaken. Men jag får inget svar, han sover redan. Plötsligt känns myggnätet som ett ganska klent skydd mellan mig och världen utanför …

Läs gärna mer om vårt möte med Borneos orangutanger i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Avtrubbad eller avslappnad?

Håll i er, nu kör vi!

KUMAI, BORNEO. ”Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?” Lovis tittar på mig med förväntansfulla ögon. Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Hans fru Arda har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet.

Samtidigt ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr. Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?

För några år sedan hade svaret varit givet. I Trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol.  Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person.  Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …

”OK”, hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Arda och hennes ettåriga son.  ”Håll i er” ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.

Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?

En svala gör ingen sommar …

Efterfrågan på fågelbosoppa har förändrat Kumais stadssiluett radikalt de senaste åren.

Två saker slog oss när vi närmade oss den lilla hamnstaden Kumai på Borneos sydkust. Först dess märkliga siluett. Fula fönsterlösa höghus i betong som tornar upp sig över stadens i övrigt låga bebyggelse. Sedan upptäckte vi fåglarna. Tusentals små svalor som svärmar över staden.  Och snart förstod vi att det fanns ett samband. Kumai har de senaste tio åren utvecklats till en av Asiens största producenter av fågelbosoppa!

Betonghusen fungerar som fågelbofabriker, dit svalor lockas med ett inspelat parningsljud. Inne i fabrikerna bygger fåglarna sina bon, av saliv. Ätbara fågelbon som i tusentals år har utgjort basen i den kinesiska fågelbosoppan, en delikatess som tillskrivs såväl föryngrande som potenshöjande egenskaper. Det sägs att en enda tallrik fågelbosoppa kostar närmare tusen kronor i Hong Kong. Och kilopriset är därefter. Över 20 000 kronor.

Fågelboindustrin är en strålande affär för de kinesiska fabriksägarna. Minst 250 000 svalor har valt att slå sig ner i Kumai. Men stadens övriga invånare är missnöjda. Som vanligt i den här delen av världen får någon enstaka lokal politiker fickorna fulla med kosing. Medan allt som blir kvar till lokalbefolkningen är ett rubbat ekosystem och enorma mängder fågelbajs. För att inte tala om ljudnivån.

Själva ligger vi ankrade på andra sidan floden, på behörigt avstånd från svalorna. Den höga temperaturen kommer vi däremot inte från. En svala gör kanske ingen sommar, men 250 000 gör det uppenbarligen väldigt varmt.

Mer om äcklig mat finns att läsa om i Lonely Planets lista över världens 10 äckligaste maträtter.

Muta och kör!

Bali: Där poliser är tjuvar.

Det hade inte gått mer än tio minuter sedan vi har hämtat ut vår fina hyrbil när vi plötsligt befann oss på enkelriktat. Fråga mig inte hur det gick till, men bilarna och mopparna rusade mot oss och tutade hej vilt. Och det fanns bara en väg tillbaka, baklänges ut i Singarajas största vägkorsning. Det knöt sig i magen. Vad fanken hyrde vi inte en bil med chaufför för?

En polis dök upp från ingenstans, ställde sig mitt i gatan, blåste i sin visselpipa och stoppade all trafik så att vi kan komma på rätt kurs. Det kändes bra för stunden, men biluthyraren hade varnat oss för polisen. Den skulle undvikas till varje pris. Och mycket riktigt, så lätt slapp vi inte undan. Polisen vinkade in oss till sidan, och bad om registreringsbevis och körkort.

Jag tänkte tillbaka på biluthyrarens ord. ”Om de tar er utan internationellt körkort, då väntar dryga böter. Och lämna absolut inte över registeringsbeviset vad ni än gör.” Det är tydligen dyrt att utbilda sig till polis i Indonesien. Något de kompenserar genom att ta emot mutor under hela sin karriär. Alla är rädda för polisen här. Vi också.

Något internationellt körkort hade vi naturligtvis inte. Och registreringsbeviset hade den uniformerade mannen redan snott åt sig. Det kändes inte bra. Inte alls bra. Och inte blev situationen bättre av att vi just kört mot enkelriktat. Ludvig leddes bort till den lilla bod som polisen slagit upp i vägkorsningen, medan vi andra satt kvar i den allt varmare bilen. Och svettades.

Genom fönstret försökte jag tolka vad som försiggick där inne i boden, men det var svårt. Ludvig satte sig ner, reste sig upp. Slog ut med armarna. Satte sig ner igen. Och så fortsatte det i vad som kändes som en evighet. Men till sist kom han faktiskt ut, med registreringsbeviset i handen. 100 000 rupier fattigare. Vi hade just betalat resans första muta. 70 kr. Och den två dagar långa vansinnesfärden kunde gå vidare.

Att köra bil på Bali är ett äventyr utan dess like. Inte nog med att alla envisas med att köra på vänster sida. Vägskyltar saknas, eller är obegripliga. Vägbanorna är så smala att två bilar normalbreda bilar sällan kan mötas samtidigt, och vissa vägar så dåliga att man måste vända om helt.  Moppar svischar ofta förbi på båda sidor av bilen. Ibland också i motsatt färdriktning. Och överlastade lastbilar räknar kallt med att man kör ut i väggrenen för att lämna plats. Även i kurvorna.

Ja, när vi sent i går kväll lämnade tillbaka bilen till uthyraren hade vi kört så mycket fel att vi missat de flesta sevärdheterna. Men vi var ändå ganska nöjda. Varken bil eller passagerare hade inte fått så mycket som en skråma. Nåja, inga allvarliga i alla fall. Men nästa gång anlitar vi nog en chaufför. För sådan tur kan man bara ha en gång.

Bilder från Bali finns i vårt bildgalleri på Flickr

I väntan på döden

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stor vattenbuffel står tvärs över stigen och tuggar på det torra gräset. Det vackra djuret lyfter lojt huvudet när vi närmar oss, och det är då vi ser det. Att det handlar om ett dödsdömt djur. Buffeln har ett fult sår tvärs över mulen. Den har blivit attackerad av en komodovaran, världens största ödla som bara finns här på öarna kring Komodo i Indonesien.

Ett enda litet bett, det är allt som behövs. För att buffeln ska gå en säker död till mötes. Varanens saliv innehåller så starka bakterier, att det sakta bryter ner kroppen. Inom två veckor kommer vattenbuffeln att dö. För ett vildsvin, ett rådjur eller en människa går förloppet något fortare. Medan de små aporna slukas hela, på en gång. Det samma gäller varanernas egna ungar, som måste fly upp i träden när äggen kläcks, och där lever de i tre år för att inte ätas upp av föräldrar eller äldre syskon.

Vår guide kastar försiktigt några jordklumpar på vattenbuffeln för att den ska flytta sig, så vi kan fortsätta vår vandring denna tidiga morgon. Buffeln makar motvilligt på sig. Långsamt, långsamt. Ensam, och övergiven av sin flock. Lämnad åt sitt öde, i väntan på döden. Väntar gör också varanerna. På festen; en vattenbuffel räcker till ett rejält skrovmål för 10-15 varaner.

Fler bilder från Komodo finns i vårt bildgalleri på flickr.com/symary

Åter på topp

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Kändislivets baksida

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

Den mystiske följeslagaren

TALAUD, INDONESIEN. Han väntar på stranden när vi kommer in med jollen, med blonderat hår och lurar i öronen. Klädd i snygga gympadojor, jeans och gul t-shirt med något snyggt tryck på. Han ser hyfsat cool ut, som vilken indonesisk tjugoåring som helst skulle jag tro. Vi hejar glatt, som vi brukar. På honom, och alla andra som strömmar till för att få sig en titt på de märkliga främlingarna.

När vi gått en bit märker vi att han följer efter oss. Inget konstigt i sig, vi är ganska vana vid att folk hänger efter oss, ibland hela gäng. Ofta barn och tonåringar som fnittrar så snart man vänder sig om. Men den här killen är annorlunda. Han går bredvid oss, tillsammans med oss. Utan att säga ett ord.

Jag frågar om han vet var vi kan göra av våra sopor, och pekar mot påsarna Ludvig släpar på. Killen ser sig osäkert omkring, och säger något på vad vi antar är det lokala språket. Sedan pekar han på sina hörlurar, som om han vore upptagen i ett samtal. Jaha, ok. Ursäkta då, säger jag lite förvånat och frågar någon annan. Men ingen talar engelska, ingen förstår. Inte ens polisen.

Vi löser sopfrågan till sist, blir hänvisade till en soptipp på en ödetomt. Någon annan sophantering finns tydligen inte på ön. Vår följeslagare däremot, honom blir vi inte av med hur vi än gör. Stannar vi, stannar han. Går vi in i en affär, följer han efter. Och med jämna mellanrum mumlar han något med låg röst, som en hemlig agent som rapporterar till högkvarteret om de mystiska främlingarnas förehavanden i staden. Eller en forskare som spelar in sina iakttagelser i realtid.

De flesta verkar tro att den märklige följeslagaren är vår guide eller tolk, så när vi frågar något på engelska vänder de sig till honom som om de förväntar sig att han ska översätta. Det gör han förståss inte. Men ibland mumlar han något till svar, som får dem att börja skratta. Vad det nu kan vara som är så roligt.

Jag känner mig väldigt obekväm, och har svårt att slappna av. Men killen är åtminstone inte hotfull. Tvärtom faktiskt. Han hyser en stor omsorg för barnen; föser in Lovis på trottoaren så fort hon tar ett steg åt sidan och är snabbt framme och lyfter upp Otto när han trillar ner från en bänk. Lite väl snabbt. Han är aldrig mer än en meter bort.

När vi fyra timmar senare återvänder till jollen för att åka ut till vår båt har vi fortfarande den unge mannen vid vår sida. Alltjämnt utan att veta vem han är, eller varför han förföljer oss. Alla försök till kommunikation har varit fruktlösa. Hans syften är och förblir en gåta.

När snålheten bedrar visheten

Långfärdssegling utanför Europa är ofta förknippat med vissa administrativa utmaningar, och kostnader. Varje gång vi angör och lämnar ett land måste vi besöka tull och immigrationskontoret. Ibland också polisen, hälsomyndigheten och hamnkontoret. Reglerna och avgifterna skiljer sig alltid från land till land, ibland från gubbe till gubbe. I vissa länder måste även checka in och ut ur varje hamn. Och ibland riskerar man betala skyhöga och godtyckliga depositioner. I andra länder behöver man ansöka om dyrbara visum och tillstånd flera månader i förväg, och anlita en agent för att inte falla offer för korrupta myndigheter. Indonesien är ett sådant land.

Därför blev vi lättade när Linda hittade ett rally, en eskadersegling, som skulle gå från Davao i Filipinerna till norra Indonesien. Visserligen en lite tokig ruttdragning för oss, men rallyt lockade med två gratisveckor på marinan i Davao. De skulle också stå för samtliga inklareringkostnader i både Filipinerna och Indonesien. Och köra runt oss med tolk till de olika myndigheterna. Och eftersom det är första året som rallyt arrangeras och man vill ha så många deltalagare som möjligt kostade det inte en krona att delta. Det tog inte lång tid att nappa på det erbjudandet.

Men jämfört med förra säsongen när vi nästan ständigt gjorde sex knop i medvind och medström har vädret den här säsongen kommit som en chock. Det har regnat och blåst. Och det har blåst emot. Ofta och mycket. Och som om inte det vore nog så har vi ibland haft flera knops motström. Vi insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet; vi hade inte skuggan av en chans att hinna till Filipinerna i tid till starten. Vi fick istället tillstånd att ansluta de andra båtarna i Talaud, rallyts första hamn i Indonesien. Men därmed rök också de flesta förmånerna, men det var för sent att ångra sig. Att skaffa seglingstillstånd på annat sätt kan ta flera månader.

En liten lista på vilka papper som behövs bara för att checka in och ut mellan de olika hamnarna inom Indonesien. (Klicka för större format)

Så här sitter vi nu igen, som så många gånger förr den senaste månaden, och motorerar mot ström och vind för att hinna till Talaud. Senast måndag måste vi vara där. De pengar vi sparat på inklarerings-kostnader har vi eldat upp flerfaldigt i diesel. Snart passerar vi rallyts tredje hamn, ön Morotai, söder om oss. Väl framme i Talaud ska vi alltså vända om och segla tillbaka med den ström vi nu kämpar mot. Hur blev det så här …

/Ludvig (som får axla det ovana ansvaret att uppdatera bloggen medan Linda ligger i förpiken och svettas med feber och bihåleinflamation)