Åter på topp

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Från en båt till en annan

Lovis och Otto jämför upplevelser från revet.

”En så här stor såg jag”, säger treårige Otto och håller ut armarna. ”Och jag såg en ännu större, och en sån här liten”, berättar storasyster Lovis ivrigt och gestikulerar med armarna. ”Och en rund, och en randig.” ”Och en blå och en gul.” Barnen delar med sig av sina erfarenheter ute från revet.

Vi ligger ankrade utanför Speyside, Tobagos dykmecka. Här finns muränor, angel fish, humrar, sköldpaddor, barracudor, rockor, hajar och många andra fiskar. Dessutom finns här fantastiska koraller i alla tänkbara former och storlekar, bland annat några av världens största ”brain corals” (hjärnkoraller).

Dykning är inte kanske inte den bästa familjeaktiviteten med små barn, men många av ”huvudattraktionerna” ligger på grunt vatten. Så vad gör inte en seglarfamilj en dag i hamn om inte hoppar på en annan båt, närmare bestämt Frank’s blå lilla glasbottenbåt – något som visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Från glasbottenbåten kunde vår lille Otto, som inte gärna doppar huvudet i onödan, tryggt beskåda livet under ytan utan att bli blöt medan vi andra hoppade i plurret för att ta oss en närmre titt. Och bara den som själv är förälder kan förstå den stolthet jag kände när jag simmade runt där ute på revet tillsammans med min fyraåriga dotter. Lovis har visserligen provat sin snorkel och cyklop ett par gånger på stranden, men att gå därifrån till att bekymmersfritt snorkla omkring ute på revet som om det vore den mest naturliga sak i världen var riktigt häftigt att se.

Men nej, några hajar såg vi inte. Och skönt var det. Men kanske nästa gång …