Sista pusselbiten lagd

possum

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)

Jim och Buck skjutna till döds

DSC_01741symary

Fransisca översätter sagan om Pippi till kurrekurredutternas eget språk.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. Jag berättar historien om Pippi Långstrump för Fransisca, en äldre kvinna som talar bra engelska. Så att hon kan berätta den vidare för barnen i byn på deras eget språk. Till min hjälp har jag den rikt illustrerade kortversionen av sagan om Pippi Långstrump i Söderhavet.

Jag förklarar att Astrid Lindgren inspirerats av Kung Kalles brev hem till Sverige, men är noga med att berätta att det trots allt handlar om en uppdiktad historia för barn. Och att boken innerhåller en del tokigheter, även om de flesta detaljerna är imponerande träffsäkra – särskilt med tanke på att den skrevs på den tiden då gemene svensk knappt visste vad en kokosnöt var. Kung Kalles brev hem till Sverige måste ha varit extremt uttömmande.

”De männen har funnits här” säger Fransisca plötsligt och pekar på Jim och Buck. Hon vänder sig om och pratar ivrigt med den äldre mannen som sitter bredvid henne, och visar honom bilden på sagans två skurkar. Han nickar bekräftande. Jo, visst. Det hade en gång funnit två onda vita män här. Två japaner, som utnyttjat och misshandlat Tabar-borna på ett alldeles förskräckligt sätt. Ända tills amerikanarna kommit hit under kriget och skjutit ihjäl dem. Jo, minsann. Så var det.

Lovis och Otto blir väldigt exalterade över nyheten om att Jim och Buck funnits på riktigt, även om Lovis menar att det kanske räckt med ett långt fängelsestraff. ”Tjuvar är ju också människor.” Nu saknar vi bara en vettig förklaring till de där aporna som Astrid placerat på ön …

Kung Kalle af Kurrekurreduttön

Mary af Rövarhamn för ankar utanför Kung Kalles plantage

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”I så fall vill jag segla till Kurrekurreduttön”. Så sa lilla Lovis den dagen vi introducerade idén för barnen om att segla jorden runt. För drygt tre år sedan. ”Ja visst”, sa jag. Glad över att den positiva responsen. Men den stora frågan var: Var sjutton ligger Kurrekurreduttön? I Söderhavet, så långt var allting klart. Resten lämnade Astrid Lindgren åt fantasin. Men nog måste hon väl haft en förebild.

Efter en del efterforskningar kom jag i kontakt med Saltkråkan AB som drivs av Astrid Lindgrens familj. Där fick jag tips om att det en gång fanns en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt iland på en söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson hittade guld på ön, och blev mycket rik. Kroppsligen var han urstark. Men han beskrivs också som en ovanligt god och generös man, vilket var ovanligt för vita plantageägare på den här tiden.

Petterssons äventyrliga liv som ”negerprins” och ”plantagekung” omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar under 20- och 30-talet. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Pettersson i spalterna. Likheterna med Pippis pappa är för många. Men sambandet uppdagades först för elva år sedan när Joakim Langer en sömnlös natt satt och rotade bland sin far Pekkas gamla tidningsurklipp. En upptäckt som resulterade i boken om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”.

Ögruppen som Pettersson flöt iland på heter Tabaröarna, och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar fick därmed bli målet för vår resa. Och idag ligger Mary af Rövarhamn, som första främmande segelbåt någonsin (bortsett från Hoppetossa), ankrad precis utanför Teripax – en av Kung Kalles två plantager här på Tabar. En äldre man, vars far hjälpt till att bygga svenskens residens, visar oss till platsen.

Det känns märkligt vandra här, bland de kokospalmer som planterats av vår landsman, för mer än hundra år sedan. De bär fortfarande frukt. Plötsligt stannar vår guide upp, hugger en gång från stranden in i den svårgenomträngliga vegetationen och visar oss en stenmur som omringar det som en gång var Petterssons trädgård. Ett äkta svenskt stengärde. Här, på andra sidan jorden. Vi är på rätt plats, utan tvekan.

Kung Kalle och hans hustru Sindu fick inte mindre än nio barn tillsammans, varav åtta överlevde. Vi har träffat flera ättlingar, och nästan alla här känner till historien om vår gode landsman. Att han däremot blev förebild till Pippis pappa, och att deras ö är känd som Kurrekurreduttön över hela världen. Det var det ingen i byn som kände till. Fram tills igår.

Kurrekurreduttön rakt förut!

Kurrekurreduttön rakt förut!

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”Kurrekurreduttön rakt förut”, ropade Lovis tidigt imorse där hon satt på sin utsiktsplats längst fram i fören. Ja där låg den faktiskt, under gröna palmer och omgiven av det blåaste blåa vatten.

Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.

Och det råder ingen tvekan om att vi kommit rätt. Grottorna där kurrekurreduttbarnen gömde sina pärlor såg vi redan på väg in i hamnen, hajarna likaså. Och detaljerna i Ingrid Vang Nymans illustrationer är slående. Om man bortser från aporna, här finns inga apor. Men några av de udda fåglar vi bara sett här finns med. Krokodilen som cirkulerar i ankarviken likaså. Och alla fjärilar och röda hibiskusblommor. Ja, till och med hyddorna byggs med samma teknik, och av samma material som på bilderna. Allting stämmer.

Och så har vi ju det här fantastiska sammanträffandet med Kung Kalle. Mer om det imorgon, för er som missat den sanna historien om Pippis pappa