Våra klätterapor

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.

Sista pusselbiten lagd

possum

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)