Skolutflykt till Pingvinlandet

Detta bildspel kräver JavaScript.

LOVIS DIKTERAR (2011-06-26):

Hörni, idag var vi på skolutflykt igen. Och det var jättehäftigt. Först åkte vi med världens snabbaste båt, genom höga skummande vågor och stenar. Ute på havet såg vi jättestora rockor (mantor) och en fågel som heter albatross (båda med flera meter mellan vingarna). Vi såg också sjölejon som jagade. De äter fisk, men också pingviner. Det har vi sett i en film. Vi såg pingviner också. Först en pingvin, sedan två och tre. De var inte alls rädda. I pingvinlandet fanns det tunnlar och broar med höga kaktusar på. Där bodde det också många andra fåglar. Några hade blå fötter (blue-footed boobies).  Och så såg vi faktiskt ett sjölejon som låg och sov i en grotta. De är så trötta, så trötta.

Sedan snorklade vi. Det var jätteströmt, men pappa hjälpte mig. Och nu ska ni få höra. Jag simmade med hajar, jättemånga hajar (white-tip sharks). Det är sant. Det var nära, men de bet inte mig. Inte det minsta. Och jag var inte alls rädd. Hajarna här äter inte människor, de tycker bättre om fisk. Det har mamma sagt. Det fanns jättemånga fiskar, men jag vet inte vad de heter. En stor sköldpadda (en meter i diameter) simmade under mig (se video). Och jag såg en rocka med prickar på (eagle ray), och en pytteliten sjöhäst. Den satt på en pinne och var jättegullig. Men oj va kallt det var. Jag var alldeles blå när jag kom upp ur vattnet. Men jag klarade mig. Frös inte ihjäl fast jag trodde det. Sedan åkte vi hem, skrev det här brevet, ritade alla djuren och lärde oss vad de heter på engelska. Det har varit en rolig skoldag.

(Skolutflykten sponsrades av familjen Albinsson i Umeå. Tack!)

Pappa Haj

Dagiskompisarna där hemma följer Lovis och Ottos äventyr på världskartan.

”Det här måste jag berätta för dagiskompisarna”, säger lilla Lovis minst tre gånger om dagen. Stort som smått. Allt vill hon berätta. Så då och då skickar vi på hennes uppmaning små meddelanden och kort till gänget därhemma. Ofta väljer hon vykort med bilder på olika djur som hon nyligen sett. I Holland blev det en kissande ko. Och här på Galapagos föll valet slutligen på en stor och ryslig Iguana – för den skulle nog pojkarna på avdelningen gilla. I retur får vi de mest underbara kommentarer, frågor, bilder och teckningar.

Noel: ”När jag var på Kanarieöarna så såg jag ödlor, det fanns det där”
Theo: ”Det är en dinosaurie!”
Noel: ”Neeej, det är en ödla”
Theo: ”Med taggar på ryggen…?”
Noel: ” Jaa, det ÄR en ödla.”
Anna: Lovis och Otto har hajar som simmar runt båten…det är lite coolt
Theo: ”Pappa Haj? Såg dom han? ”
Hugo: ”De har sett sköldpaddor också, Lovis och Otto….”

Det är lätt att se dem framför sig, hur de trängs runt Anna (världens bästa dagisfröken, förlåt förskolepedagog menar vi förstås) i den röda härliga hörnsoffan som står på ovanvåningen på Järavallens förskola hemma på Limhamn. Hur de tittar på kortet med Iguanan och pratar i mun på varandra, ivrigt, om Lovis och Ottos äventyr på de sju haven.

Tack Anna, och tack alla fina kompisar. Och glad midsommar allesammans.

En helvetes morgon

Så här ser hon ut, den 260 ton tunga kryssningskatamaranen som brakade in i oss.

PUERTO AYORA, GALAPAGOS. Jag vaknar av en enorm krasch, hela båten skakar. Ludvig och jag flyger upp ur sängen, och ut på däck. Fortfarande helt nakna. Båten framför oss har draggat. Anahi, en kryssningskatamaran på flera hundra ton. Det krasar till när vårt bogspröt går rakt in i deras akterspegel.

Ludvig startar motorn, om ankaret skulle släppa. Det vore det bästa. Så vi kom bort härifrån. Jag försöker tänka, men avbryts när nästa dyning rullar in i hamnen och för katamaranen mot oss med full kraft igen. Det krasar igen, som om båten framför oss smulas sönder. Ljudet är obeskrivligt. Och vi kan inte göra någonting, bara titta på och hålla oss undan.

Lampor tänds. Någon startar motorn. Katamaranen kraschar in i oss ytterligare ett par gånger, innan de lyckas komma bort från oss så mycket att den omedelbara faran är över. De kör in i vår ankarkätting om och om igen, det rycker och sliter i båten. Men ankaret håller. Antar att de försöker få upp sin kätting, att de är för få ombord för att kunna hantera monstret själva. Vilken mardröm.

När den akuta faran är över vågar vi oss fram på bogsprötet för att inspektera skadorna. Ett under att det överhuvud taget sitter kvar. Kan det verkligen ha klarat sig? Jag tittar vid infästningen efter lösa flagor. Jag ser inget. Inte ens en krökning, bara skav. Otroligt, jag prisar vår pansarvagn till båt. En plastbåt hade varit i smulor.

Blicken går vidare till rullsystemet, vår trogna Furlex. Jag borstar bort några färgflagor. Det är skevt. Eller? Jo visst är de skevt. Jag känner på det och får en lös del i handen. Skit också. Vi har resans längsta etapp framför oss. Vi behöver det där rullsystemet. Och hur är det med förstaget? Det vet man inte. Vilken djäkla otur. Vi som började bli redo att segla härifrån, skulle få våra ”nya” vant idag.

Det är fortfarande mörkt. Halv sex på morgonen. Jag har inte sovit många timmar. Inte Ludvig heller. Vi går och lägger oss. Trötta, chockade – och klarvakna. Lyssnar. Det rycker till i kättingen igen. Ludvig går ut. De är nära igen. Verkar ha problem med att få upp sin kätting. Kanske har deras ankare fastnat i vårt. Ludvig stannar ute tills de är på tryggt avstånd.

Jag kan inte somna. Det här var droppen. Jag fryser, skakar. Vill bara lämna båten, ta första bästa flyg till Thailand och hyra en hydda på stranden. Och där vill jag stanna. I minst ett halvår. Ja, så tänker jag där jag ligger och lyssnar. Får hjärtat i halsgropen för minsta ryck i kättingen. Ja, det rycker en del fortfarande, men det beror på havsdyningen som rullar in i hamnen. Puerto Ayora är en ovanligt oskyddad hamn.

En timme senare, fortfarande vakna. Någon ropar utanför. Ludvig går ut. Nu påklädd, jag hör dem prata. Dålig engelska. Jag uppfattar bara enstaka ord. Ända till Ludvig ryter till: ”We are not paying anything”. Jag får på mig en tröja och rusar ut. Där står den noggranne uniformsklädde Navy-mannen som var ombord för att inspektera båten när vi kom hit för tio dagar sedan. Han kan inte ett ord engelska, det vet jag.

Bredvid Mary ligger en stor rib-båt med fyra-fem killar ombord, varav en ger intrycket av att vara kapten på katamaranen. Jag möter Ludvigs blick, det lyser rött i hans ögon. Av frustration. Ilska. Hjälplöshet. Katamaranens kapten menar att allt är vårt fel. Att vi har drivit in i deras båt. Som om situationen inte redan var jobbig nog.

Jag tar ett djupt andetag, går in och bryter den bitska dialogen med min bristfälliga spanska. Ber Navy-mannen komma fram på fördäck för att titta på våra skador, för att komma bort från den ondsinte kaptenen. Att få prata ostört. Berättar vår sida av storyn så gott det går. Ordförrådet räcker inte till.

Jag försöker säga att vi haft larm på, att vår gps-plotter kan bevisa att vi inte flyttat på oss. Att man inte kan driva mot vind och vågor, att vi har akterankare som håller oss på plats. Att vi legat på samma ställe en dryg vecka, till skillnad från katamaranen som kom för några dagar sedan. Jag tycker mig ana viss förståelse i hans blick, jag tror han förstår. Men han ber oss infinna oss på hamnkontoret för ett möte en dryg timme senare.

Och där är vi nu. Ja, själv är jag rent fysiskt kvar på båten med barnen som sovit sig igenom denna helvetes morgon. Lyckligt ovetandes. Medan Ludvig, i sin roll som kapten, står utanför hamnkontoret och väntar på vår agent. Ja, här på Galapagos är det obligatoriskt med en agent vid all dialog med hamnkontoret. I det här fallet känns det ganska bra, att Ludvig har någon vid sin sida. Någon som kan spanska, någon som kan engelska. Ett vän i nöden.

Skolstart!

”Nej du, mamma. Nu är jag faktiskt skolmogen”, sa lilla Lovis och satte ner foten. ”Imorgon börjar skolan, och du är fröken.” Fråga mig inte var hon har fått det ordet ifrån. Skolmogen. Men tidigare på dagen betraktade hon en liten flicka på marknaden. Flickan, som satt bredvid sin mammas fruktstånd och gjorde sin läxa mitt i marknadens folkliv, var bara fem år. Fem år, precis som Lovis. Och kunde redan skriva. Det gjorde tydligen intryck.

I de flesta länder vi besöker börjar man skolan betydligt tidigare än i Sverige. Oftast redan i fyra eller femårsåldern. Och det vill Lovis också. Så idag var det dags. Lagom till alla skolavslutningar där hemma. Vi börjar med svenska. Övar att skriva små bokstäver, och att ljuda. Lovis lyckas läsa ordet APA alldeles själv, och blir stolt som en tupp. En kort rast, och vi fortsätter med engelska. Glosor.

Efter lunch står idrott och biologi på schemat. Att bedriva den typen av studier inomhus när man befinner sig på Galapagosöarna vore väl närmast att begå tjänstefel. Så det får bli skolutflykt redan första dagen. Utflyktsmål: Tortuga Bay, en av Galapagosöarnas bästa stränder. Och favorittillhåll för sköldpaddor, hajar, havsiguanor – och surfare.

Lovis första skolutflykt går till Tortuga Bay.

Efter en dryg timmes vandring genom kaktusskog är vi framme vid stranden, och vi kan inleda våra fältstudier. Vi får lära oss att havsiguanor kan bli närmare två meter långa. Och när de inte betar sjögräs, ligger de i en hög med nära och kära för att få upp kroppstemperaturen efter senaste doppet. Och jag förstår dem, det är ruskigt kallt i vattnet här på Galapagos. Och för det kan vi beskylla Humboldtströmmen som för med sig vatten ända nerifrån Antarktis och hit. Men det stoppar inte Lovis och Otto. Det är klart att man måste lära sig att simma om man går i båtskola.

Fältstudier.

Efter simträningen får vi anledning att klämma in en kort matematiklektion, för att räkna in alla tår. Havet här vimlar nämligen av haj, men efter ett par omräkningar och en och en annan tillfälligt borttappad tå kan Lovis konstatera att vi har alla fyrtio i behåll. Och tur är det, för vägen hem visar sig vara minst lika lång som vägen dit. Så lång att Lovis plötsligt säger: ”Mamma, imorgon måste jag ta ledigt från skolan. Jag måste vila, man blir trött av att gå i skolan.” Och jo, jag är nog beredd att hålla med. Ledighetsansökan beviljas, men på fredag är det dags igen.

Vägen till Galapagos är krokig och lång

Det finns inget dåligt väder ...

”Typiskt att det ska vara så långt till Galapagos”, muttrar Lovis där hon sitter under sin sydväst och spanar mot horisonten för att skaka av sig det illamående hon dragit på sig efter timmar vid pysselboken. ”Typiskt.” Jag kan inte annat att hålla med. Dessutom har vägen dit visat sig vara synnerligen krokig så här långt.

Panama-Galapagos blir vår näst längsta etapp hittills, näst efter Atlanten. Fågelvägen är det visserligen bara hälften så långt, knappt tusen sjömil. En dryg veckas segling under bra omständigheter. Men vi är sent ute; regnsäsongen är kommen och med den de sydliga vindarna. Mary af Rövarhamn må vara en bra båt, men att kryssa mot vinden är inte hennes starkaste sida. Och inte blir det lättare av att vi måste ta oss igenom ITCZ – ett bälte med turbulent väder strax norr om ekvatorn.

ITCZ står för InterTropical Convergence Zone och är källan till mycket ont på dessa breddgrader. I fem dagar och fyra nätter har vi ömsom kryssat, ömsom motorerat. Under regntunga skyar, i gropig sjö. Genom åskväder, och kulingbyar. I stiltje och störtskurar. Det är ett krokigt spår vi har lämnat bakom oss. Men sakta sakta. Steg för steg, har vi tagit oss söderut. Söderut mot ekvatorn, där vi hoppas hitta de stabila passadvindar som ska föra oss västerut mot Galapagos. Men vi är inte där än. Men snart. Bara lite till.

Och motorn då? Jo den går fortfarande. Tack och lov. Men tyvärr har den börjat suga luft igen och vi måste ta jämna turer till motorrummet för att pumpa ut luften. Den nya läckan är inte lokaliserad än. Men skam den som ger sig. Med lite jävlaranamma kommer man långt, förhoppningsvis hela jorden runt.