Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …