Skeppsläkaren gästbloggar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att byta ett grått, kallt och vinterregnigt Malmö mot tropiska farvatten i Andamanska sjön utanför Thailand är ett enkelt val. Så när Ludvig och Linda erbjöd oss att mönstra på i Langkawi för en seglats norrut bokades snabbt flygbiljetter. Med de två barnen Freja, och Eira for pappa Carl och mamma Frida mot paradiset.

Efter några dagars acklimatisering för bleka nordbor i Bangkok tog vi tåget söderut över gränsen till Malaysia. En kort  färjeresa senare möttes vi av glada och brunbrända vänner. Presenter och medikamenter packades upp liksom lite reservdelar till Mary. Middagen avnjöts iland i skjortärmarna till cikadornas tveksamt njutbara sång. I jollefärden ut hoppade marelden som eldflugor kring bogen.

Så tog seglingen vid, eller strängt taget, ganska mycket motorgång på grund av illvilliga vindar. Barnen leker kring bordet på däck i skydd av soltaket, och alternativen av lekar tycks oändliga med påhittiga barn och föräldrar. Efter hand kommer Freja och Otto på att de ska gifta sig när de blir stora och planerna för framtiden smids med stor frenesi och engagemang av alla fyra barn.

Mellan alla ansträngande snorklingar, middagar på stranden, bad och kalla öl får också läkarna jobba. Luddes rygg diskuteras, undersöks och behandlingar planeras, Lovis svinkoppor behandlas med tvätt och sprit och Linda får sina födelsemärken kollade på Fridas friluftsmottagning på en tropisk strand där varanerna lunkar under palmerna.

Inte dumt att för en stund byta klinik och bli skeppsläkare på S/Y Mary i värdfamiljens generösa famn!

/Carl Antonson

När hjälpen är långt borta

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Hemma i Sverige är hjälpen sällan långt borta, men ute till havs och i vissa ociviliserade delar av världen måste vi klara oss själva. Tyvärr har vi under åren fått en del erfarenhet av olycksfall ombord, men i dagsläget känner vi oss ganska väl förberedda.

I vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen kan du läsa om hur vi har förberett oss för att hantera olycksfall ombord. Och i januarinumret av tidningen Praktiskt Båtägande berättar vi historien om när kapten fick en allvarlig handskada till följd av en slänggipp – mitt på Nordsjön. I artikeln, som vi har skrivit tillsammans med vår skeppsläkare Carl Antonson, delar vi också med oss av den kunskap vi har förvärvat i olyckans kölvatten. 

Men det allra bästa är naturligtvis om man kan undvika skador helt och hållet. I hård vind och plattläns är en bom utan bra preventer sannolikt den allvarligaste medicinska risken ombord. Sedan olyckan på Nordsjön har vi därför utrustat båten med bombromsar av typen Gyb’Easy (Wichard), en lösning som faktiskt tillåter bommen att gippa – men på ett lugnt och kontrollerat sätt. På så sätt blir påfrestningen på riggen inte blir lika stor som med en fast preventer, och därmed minimeras risken för skador på både båt och besättning. Känns oerhört tryggt med tanke på den stundande Atlantöverseglingen där vi räknar med att ha vinden i ryggen hela vägen. På tisdag bär det av, tror vi.

Nedan ett videoklipp på GybÉasyn in action – i hård aktlig vind utanför Kap Finisterre.

En vinkelkap i armen

Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …

Don’t try this at home …

Idag angjorde läkarparet Carl och Frida och deras två små barn Norra fiskehamnen i Limhamn och förtöjde sin L28:a Anna invid Mary af Rövarhamn. Med sig hade de två rejäla stycken rimmat fläsk och en massa mojänger som peanger, nålförare, skalpeller och suteringsnålar. Ludvig fick en sykurs i 35-årspresent, och idag var den stora dagen kommen. För det är ju knappast någon mening att fylla båten med fina doktorsprylar om man inte vet hur man ska använda dem.

Fläsksvål och människohud har tydligen vissa likheter och därav det rimmade fläsket. Hyfsat bisarrt och osmakligt, men efter lite övning gick det i alla fall bra. Men så beklagade sig grisen inte heller på något sätt. Helt still var den. Och inget blod skymde sikten. Inte helt realistiskt, men nu vet vi i alla fall hur det ska gå till om olyckan skulle vara framme. Och det är den ju tyvärr då och då, det vet vi av erfarenhet. Men det är en helt annan historia.

Tack för utmärkt kurs, och tack för middagen. Fläsket serverades med raggmunk och lingon. Men ärligt talat, det smakade bara sådär.

Don’t try this at home, only at sea:

Återigen surrar det i micken på videokameran, sorry. Imorgon åker den in på garanti för tredje gången. Den här gången ska vi bannemej ha en helt ny kamera!