Den sista glassen

glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.

Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)

Plågsam underhållning

Kvällens huvudattraktion

Kvällens huvudattraktion

Dansande elefanter upplysta med ljusslingor, cyklar ombyggda till lejon och fåglar, akrobater på styltor, eldjonglörer, pisksnärtare, . Och en faslig massa dansöser, klädda i allt från påfågelfjädrar och bjällror till de mest fasansfulla masker. Barn, vuxna, gamla. Sång, trummor, trumpeter, flöjter och bjällror. I det oändliga.

Jag svor mer än en gång över att kamerans minneskort blivit kvar i datorn. För karnevaltåget som drog fram genom Galles gator idag liknade inget annat jag sett förut. Som en märklig orientalisk kryddblandning av paraden på Disneyland, karnevalen i Rio, cirkus och freakshow i ett.

Sist i tåget kom självplågarna, som kulminerade med en stor pyntad vagn varpå en kraftig påle stack ut framtill. På pålen hängde en man. I fiskekrokar. I bara skinnet. Som på bilden ovan. Ja, det är sant. Tanken på att han redan hängt där i de sex timmar som karnevaltåget pågått var lite svår att släppa. Och än var kvällen ung.

Väl ombord googlade jag saken, och vet nu att det vi sett är en lankesisk tradition med religiös koppling. Att hänga i de där krokarna ska tydligen inte alls vara så plågsamt och vansinnigt som det ser ut. Verkar ändå ovanligt dumt, tycker jag. Titta på det här videoklippet och döm själv.

Lejonklippan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tänk dig en tvärbrant klippa som reser sig 380 meter över den omkringliggande djungeln. En klippa vars övre del förvandlats till ett fort i form av ett lejon, där en trappa mellan två gigantiska lejontassar leder vidare upp genom bestens väldiga gap och in i ett kungligt palats.

Den här platsen heter Sigiriya, och finns på riktigt. Här på Sri Lanka. Och trots att stora delar av de 1500 år gamla byggnadsverken vittrat bort av väder och vind är lejonklippan än idag en mäktig syn.

Det bästa av allt är att man kan bestiga klippan, vandra runt bland ruinerna, njuta av utsikten och drömma sig bort till en annan tid. Det har vi gjort. Titta på bilderna, och häng med du också.

Barbacka på en elefant

Så fick hon sin ridtur till sist.

Så fick hon sin ridtur till sist.

”Äh, det var väl inget läskigt. Nej, inte svårt heller. Men ännu roligare än jag trodde”. Så sammanfattar Lovis gårdagens efterlängtade tur på elefantryggen.  Men nog såg hon  fokuserad ut där hon satt, tre meter upp. Med rätta. Hon hade bara en filt mellan sig och elefanten. En elefant är rejält bred över ryggen, och man sitter varken särskilt bekvämt eller stabilt där uppe. Ja, jag talar av egen erfarenhet.  Barnen fick inte lov att rida själva, så även Ludvig och jag fick oss en tur när vi besökte Millenium Elephant Foundation, en organisation som köper upp och tar hand om elefanter som farit illa i sin tidigare hemmiljö.

Vi fick också vara med när elefanterna badade. Och bilden jag la upp igår föreställde naturligtvis en elefantsnabel, som flera redan gissat. Ett fantastiskt universalverktyg som kan användas till det mesta. Tänk dig dusch, näsa, lyftkran, arm, tuta och sugrör i ett. Den som hade en sådan näsa …

Fler bilder från besöket hos elefanterna finns i vårt bildgalleri på Flickr.

Sri Lanka från ett tågfönster

Detta bildspel kräver JavaScript.

SRI LANKA. Tågrälsen över det lankesiska höglandet byggdes redan i mitten av 1800-talet för att transportera te från plantagerna i de svårtillgängliga bergstrakterna. Med en högsta höjd på nästan 1900 meters lär det än idag vara den högst belägna bredspåriga järnvägen i världen.  Standarden är det lite sisådär med; det finns ingen belysning. Inte ens på toaletten, Men det kan kvitta, det är inte därför vi är ombord.

Tåget kryper fram längs med bergväggarna, genom byar och stora plantager, över höga broar och förbi mäktiga vattenfall – ett så nära att det stänker in. Jag har haft turen att få en plats intill ett av de få öppningsbara fönstren i vagnen. Det fläktar skönt i värmen, men jag vågar inte sticka ut huvudet; tunnlarna är många och trånga.

Överallt odlas det. Te, ris, potatis och grönsaker. De mest fantastiska grönsaker. Och allt arbete sker med mankraft. Men folk verkar inte arbeta hårdare än att de kan ta sig en paus när tåget passerar. Kvinnorna på tefälten reser sig upp och vinkar. De magra männen på risodlingen lägger ifrån sig hackorna. Tvätterskorna vid forsen tittar upp, och barn kommer springande från alla håll. Medan de trehjuliga små fordon som kallas tuk-tuk bildar en allt längre kö vid vägbomen.

Det känns som om jag hade kunnat sitta där på tåget i en evighet, och bara betrakta livet utanför. Som på en 4D-bio. Men inte ens den bästa film bör pågå för länge.  Så vi hoppar av i god tid, redan efter tre timmar. Innan barnen blir uttråkade. Innan skakandet och dunkandet upphör att vara charmigt.  Medan vi fortfarande har ett stort leende på våra läppar.

Långfredag på savannen

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Vilken härlig långfredag! Det är så vackert så man kan dö.” säger Lovis plötsligt där vi sitter i vår jeep och tittar ut över den lankesiska savannen. ”Nästan för vackert. Det här glömmer vi aldrig.” fortsätter Otto entusiastiskt. Vi är på safari i Yala nationalpark, och har sett våra första vilda elefanter. Jag kan inte annat än instämma med barnen; det här är verkligen en ”Good Friday” värd namet.

Varför tycker vi inte om barn?

Våra bästa dörröppnare.

Våra bästa dörröppnare.

Lovis och jag har rott in till land för att handla. På vägen stöter jag på våra båtgrannar, ett äldre par från Holland. Vi gör sällskap och småpratar längs vägen mot områdets utgång, där minst tio strikt uniformerade hamnpoliser och lika många beväpnade militärer väntar för att noggrant kontrollera allt och alla som passerar in och ut ur hamnen.

Väl framme vid vaktposten stoppas holländarna i vanlig ordning – trots att de varit här en hel månad. För att visa upp sina papper och legitimera sig. Medan Lovis och jag vinkar glatt och går vidare. Oss brukar de visserligen också stoppa ibland, men då bara för att ställa några nyfikna frågor, eller bjuda på några bananer. Allt för att få en stund med barnen.

Så här är det ofta, barn är bättre än vilken whiskyflaska eller hembakad kaka som helst. Vi försöker nästan alltid få med oss en unge in i land när vi ska göra ärenden, det brukar bli trevligare så. Och andra seglare ber ibland om att få låna dem i samma syfte. För nästan alla älskar barn. Överallt. Förutom i Sverige.

Ingenstans på vår resa har vi sett något så märkligt som barnfria hotell, restauranger och caféer. Aldrig har jag behövt skämmas för att jag har barn. Bara i mitt eget hemland. Visst är det märkligt? Läs gärna Alex Sculmans blogginlägg på temat, och missa inte kommentarerna. Inlägget är visserligen några år gammalt, men väl så aktuellt är jag rädd.

Varför är det så här i Sverige? Jag bara undrar.

Vilsna påskfirare söker vägledning

Finns påskelefanter?

Tänk om vi inte får något godis …

Vi tänkte resa bort över helgen, för att leta reda på de där elefanterna som det ska finnas så många av här på Sri Lanka. Men frågan är hur det då blir med påskgodiset, om man inte är hemma.

I normala fall är det påskkrabban som kommer till oss, eftersom harar inte gillar att simma. Men nu undrar vi förstås om vi ska ta med de tomma påskäggen till haren istället. Och vad händer om krabban kommer till båten i alla fall, och inte hittar några ägg att fylla? Kan man i så fall förlita sig på att krabban och haren kommunicerar med varandra? Och tänk om de inte har någon påskhare i det här landet. De verkar inte fira påsk. Finns det överhuvudtaget några harar på Sri Lanka? Om inte, kan det vara så att haren lämnat över ansvaret till något annat djur, precis som den gjort med krabban. Kanske en påskelefant, eller en leopard. Ja, så går diskussionerna runt bordet på Mary af Rövarhamn denna skärtorsdag.

Vad tror ni andra, ni som brukar resa bort över påsk. Hur gör man? Vad hade du gjort?