Coolaste bussen i stan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Föreställ dig ett gigantiskt hippiekollektiv som beslutat sig för att starta ett bussbolag tillsammans. Var och en med sin personligt utsmyckade gamla skolbuss, täckt med handmålade religiösa eller psykedeliska mönster och dekorerade med färgglada lampor som blinkar i takt med salsa- och reggaetonerna som strömmar ut ur bussens högtalare. Inte en enda den andra lik, och alla med ett personligt namn.

Väl ankomna på Galapagos känns det hektiska stadslivet i Panama City avlägset. Men stadsbussarna glömmer man inte i första taget. Mer om Panamas ”röda djävulsbussar” finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på Europeiskabloggen.

Vägen till Galapagos är krokig och lång

Det finns inget dåligt väder ...

”Typiskt att det ska vara så långt till Galapagos”, muttrar Lovis där hon sitter under sin sydväst och spanar mot horisonten för att skaka av sig det illamående hon dragit på sig efter timmar vid pysselboken. ”Typiskt.” Jag kan inte annat att hålla med. Dessutom har vägen dit visat sig vara synnerligen krokig så här långt.

Panama-Galapagos blir vår näst längsta etapp hittills, näst efter Atlanten. Fågelvägen är det visserligen bara hälften så långt, knappt tusen sjömil. En dryg veckas segling under bra omständigheter. Men vi är sent ute; regnsäsongen är kommen och med den de sydliga vindarna. Mary af Rövarhamn må vara en bra båt, men att kryssa mot vinden är inte hennes starkaste sida. Och inte blir det lättare av att vi måste ta oss igenom ITCZ – ett bälte med turbulent väder strax norr om ekvatorn.

ITCZ står för InterTropical Convergence Zone och är källan till mycket ont på dessa breddgrader. I fem dagar och fyra nätter har vi ömsom kryssat, ömsom motorerat. Under regntunga skyar, i gropig sjö. Genom åskväder, och kulingbyar. I stiltje och störtskurar. Det är ett krokigt spår vi har lämnat bakom oss. Men sakta sakta. Steg för steg, har vi tagit oss söderut. Söderut mot ekvatorn, där vi hoppas hitta de stabila passadvindar som ska föra oss västerut mot Galapagos. Men vi är inte där än. Men snart. Bara lite till.

Och motorn då? Jo den går fortfarande. Tack och lov. Men tyvärr har den börjat suga luft igen och vi måste ta jämna turer till motorrummet för att pumpa ut luften. Den nya läckan är inte lokaliserad än. Men skam den som ger sig. Med lite jävlaranamma kommer man långt, förhoppningsvis hela jorden runt.

Gått på pumpen igen

Sålt smöret och tappat pengarna

Jag vankar av och an i salongen. Fram och tillbaka. Som Baltazar. Vår gast, Magnus, sitter på däck och spelar munspel. Vi har alla våra sätt att hantera väntan, oro och besvikelse. 

Motorn dog igår natt. Tvärt, när kapten sänkte gasen för att gå in mot ankringen på Las Perlas. Det lät skrämmande bekant. Precis så betedde den sig när den första bränsleinsprutningspumpen skar mellan Gran Canaria och Kap Verde. Med ett undantag, den här gången tände motorn igen, även om den inte startade. Det fanns fortfarande hopp, kanske var det inte helt kört. Men det fanns inte utrymme för vidare diagnos, inte just då. Vi var på väg in på grunt vatten. Nu gällde det att fånga den lilla vind som fanns innan vi drev upp på land. Rullade ut genuan illa kvikt och fick båten på kurs. Ännu en gång tvingades vi gå in i en okänd hamn för bara segel, i mörker. Med en 17 ton tung båt. Det knöt sig i magen. Att regnet vräkte ner gjorde inte saken lättare. Men det gick vägen den här gången också. Vi börjar bli bra på det här. Mot vår vilja.

Kapten svettas i motorrummet, försöker förstå vad som hänt. Kan det verkligen vara bränsleinsprutningspumpen igen? Det känns som en evighet, men så säger han plötsligt: ”Ok, då är det dags. Antingen startar den nu, eller så skär pumpen.” Jag avbryter mitt vankande och går bort till tändningsnyckeln vid nedgångsluckan, tar ett djupt andetag och vrider om.

Motorn låter som om den funderar på saken en stund, sedan händer det som inte får hända. Det gnisslar till, pumpen kärvar och kör fast. Jag försöker en gång till. Den här gången går startmotorn lätt igen, för lätt. Utan att starta. Pumpen gör inte längre något motstånd. Mina farhågor är bekräftade, axeln har gått av. Jag sjunker ihop vid navigationsbordet, energin tar slut.

Jag behöver kanske inte säga att stämningen är ganska låg ombord. Tre bränsleinsprutningspumpar går inte sönder på ett halvår av en slump. Vi har ett allvarligt fel som måste identifieras, och vi behöver en ny pump. Hur lång tid detta kan ta, eller vad det kommer att kosta är svårt att sia om. Men en sak är säker; vi måste tillbaka till Panama City. För att ta tjuren vid hornen. Ännu en gång.

På span efter vrålapor

Otto spanar efter krokodiler, jaguarer och vrålapor i Panamas djungel.

Att Lovis och Otto förväntade sig att träffa vilda apor i Karibien kunde ni läsa redan i Lovis brev från  Atlantöverseglingen. Men det har det varit lite dåligt med den varan så här långt, åtminstone i det vilda. Men skam den som ger sig. I väntan på att få gå igenom Panamakanalen tog vi båten långt upp i Rio Chagres för några dagars djungelsafari. Och där fanns det apor vill jag lova. Vrålapor.

Men tyvärr ville inte aporna visa sig hur mycket vi än spanade. Lovis och Otto la till och med ut bananer som bete i vattenbrynet; för det vet ju alla att apor gillar bananer. Alla utom Panamas vrålapor, tydligen. Men de fanns där i träden ovanför oss. Det vet vi alldeles säkert. För oj va de vrålade. Särskilt i gryning och skymning när de markerar gränsen till sina revir, medan en lätt dimma glider över flodens spegelblanka vatten. Spöklikt, magiskt och alldeles alldeles underbart.

Nedan några videoklipp från vår djungelsafari i Rio Chagres. Glöm inte sätta på ljudet.