Med hummer på schemat

BARBUDA, KARIBIEN. Ombord på Mary af Rövarhamn är det absolut rättvisa som gäller. Annars får man barnens egen fackförening på sig, med ordförande Lovis i täten. Och hon är inte att leka med vill jag lova. Så igår, när barnen lyckades charma till sig fem humrar från vår guide som passade på att kolla till sina tinor på väg hem från fregattfågelkolonin. Ja, då fick barnen ett matematiskt problem att lösa. För hur delar egentligen två vuxna och två barn på fem humrar? Ett utmärkt praktiskt exempel till dagens mattelektion i barnens båtskola.

Otto, som gillar både matte och hummer, tog sig an utmaningen med stor entusiasm, och väl godkänt resultat. Men ikväll, när det faktiskt var dags att sätta i oss humrarna. Då la vi allt kött i samma skål. Sedan åt vi tills vi storknade, alla fyra. Kanske den godaste hummer vi någonsin ätit. Inte ens det nitiska facket fann anledning att klaga. Livet på Barbuda är gott. Mycket gott.

Stängt för inventering

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Marlin hela veckan

Fisk på tork

Fisk på tork

MOZAMBIQUE CHANNEL. Vi har ett lite kluvet förhållande till fiske. Det är ett fantastiskt tillskott av färsk mat, men det är trots allt ett liv man tar. Vi brukar därför undvika att dra upp mer fisk än vi orkar äta. Men när vi förra söndagen håvade in en Blue Marlin på 20 kilo kände jag att vi kanske tagit oss vatten över huvudet. Saltet räckte till att torka en tredjedel av fisken. Resten klämde vi in på kallaste platsen i kylen, och sedan var det bara att börja äta. Så här gick det, dag för dag:

Söndag: Vi förstod snabbt att ”mycket fisk och lite annat” är den strategi som måste tillämpas för att vi överhuvudtaget skulle ha en chans att äta upp den här fisken. Jag inleder ambitiöst. Med en soppa bestående av 80 procent fisk, resten potatis och morötter. Hela familjen äter plikttroget, men det här var inte särskilt lyckat. Marlin visar sig vara för fast i köttet för att passa till soppa.

Måndag: Lägger redan på morgonen råa fiskstrimlor att dra i färskpressad limejuice och kokosmjölk. Dessa äter vi sedan till lunch med riven morot och äpple. Det smakar fräscht och gott. Till middag blir det Blue Marlin i gräddsås med champinjoner och lök. Och ris till det. Också det rätt lyckat, men oj vad mätta vi blev.

Tisdag: Den här dagen äter vi sen frukost och hoppar över lunchen så vi ska ha mycket plats i magen när det är dags för middag. Lagar äggnudlar med grönsaks- och fiskwok. Smakar helt ok, men faller inte Lovis och Otto i smaken. Misslyckat, utan barnen klarar vi inte det här.

Onsdag: Även den här dagen hoppar vi över lunchen till förmån för en stor middag. Men satsar istället på marlin i currysås som vi vet att barnen tycker om. Fast med mer fisk och färre grönsaker och mindre ris än vanligt. Det funkar mycket bättre. Barnen sätter i sig enorma mängder.

Torsdag: Fisken är nu fyra dagar gammal. Dags att lägga på ett kol. Gör barnens favorit till lunch – fiskpinnar med gurkmajonnäs. Serverat med riven vitkål och morot. Till middag blir det en lite lättare pastarätt med vitlök, capris och fisk. Toppat med färsk tomat och riven parmesan. En bra fiskdag.

Fredag: Fisken visar fortfarande inga tecken på att bli dålig, vilket antyder att köttet är mycket magert. Fet fisk har betydligt kortare hållbarhet. Men för att inte utmana ödet steker jag ändå det som är kvar. Sparar hälften till nästa dag, och använder resten till kvällens middag: Fisk i gräddsås med svamp, tranbär och rosmarin. Serverat med vår sista potatis. Kanske veckans godaste måltid.

Lördag: Middag på vår sista marlin. Med pasta och gräddstuvad spenatsås den här gången. Ingen höjdare direkt, men helt ok. Nu återstår bara den fisk som vi har saltat och torkat. Den är god som snacks men ersätter inte färsk fisk. Så imorgon får Otto fiska igen. För första gången på en hel vecka. Som han har längtat.

Den stora frukostkrisen

Två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn. Värsta fyndet!

De senaste månadernas seglats genom Salomonöarna till nordöstra Indonesien via Papua Nya Guinea har på många sätt varit resans absoluta höjdpunkt. Med ett viktigt undantag. Maten. Vi har inte sett en riktig mataffär sedan vi lämnade Port Vila i Vanuatu för fyra månader sedan. Och om man bortser från den fisk vi fångat och den frukt och de grönsaker vi bytt oss till ute i byarna har vi sedan dess fått klara oss på den mat vi bunkrade i Nya Zeeland. Och med tanke på att vi saknar frys, och bara har en halvljummen kyl av samma storlek som en större kylväska har det onekligen blivit lite knapert på sistone. Särskilt på frukostfronten.

Först tog färskosten slut, sedan osten. Och vi fick nöja oss med smör och marmelad på mackan. När också sista smöret gått åt var det dags att tänka om och mackorna ersattes av havregrynsgröt med russin . Men snart tog även russinen slut, och havregrynen. Då övergick vi till flingor, men de räckte bara i några dagar. Sedan fick det bli bananpannkakor. Och när bananerna var slut gräddade vi amerikanska pannkakor som vi åt med sirap. Så länge äggen varade vill säga. Och mjölken. Sedan återstod bara ris, och frukosten började kännas lite torftig.

Vi hade höga förväntningar när vi angjorde Indonesien. Men Talaud blev en besvikelse. Här fanns inte ens en marknad. Men på en dammig hylla långt in i stans största affär hittade vi åtminstone sex liter H-mjölk och kunde återinföra pannkakor på frukostmenyn. Då hade vi större framgång i nästa hamn – Morotai, en liten ö med 60 000 invånare. Här fanns inte bara en hyfsad marknad. Vi kunde dessutom fylla på med ytterligare fyra liter mjölk och fem burkar riktigt smör på konserv. Och två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn.

Men efter snart två veckor i Raja Ampat började det åter bli lite knapert på matfronten. Och allt mer bekymrade över matsituationen ombord kunde vi konstatera att vi troligen skulle bli tvungna att ta den långa omvägen via den stora staden Sorong. Om inte .. Jag fick en idé, och vi satte kurs mot den exklusiva schweiziska dykresorten Raja4Divers på Pef Island.

Med ett hungrigt barn i vardera handen förklarade jag vår situation för chefen på resorten, att vi led av akut matbrist ombord. Kunde de möjligen hjälpa oss på något sätt? Det var värt ett försök. När den första förvåningen lagt sig visade det sig vara så lyckosamt att de faktiskt förväntade sig en ny leverans från Sorong redan nästa dag. Ett telefonsamtal senare var ordern lagd.

Igår kväll, fyra timmar och fyra fat bensin senare, levererades vår mat från Sorong till bryggan på Pef Island. Nu är ju inte heller Sorong någon metropol, så beställningen var anpassad därefter. Och det kostade skjortan. Men nu har vi faktiskt 24 liter H-mjölk, 30 ägg, 6 kilo mjöl, 1 paket flingor, 2 kilo havregryn, en stock bananer och ett litet paket russin ombord. Och affärerna i Sorong är därmed tomma.

Lyckliga i hågen lämnade vi idag Pef Island för att fortsätta vår resa västeröver. Nu klarar vi oss ytterligare några veckor, förhoppningsvis hela vägen till Bali där det enligt rykte ska finnas de mest fantastiska mataffärer. Det händer att jag drömmer om dem på nätterna.

Veckans meny

Vi har just kastat ankar i en vik på den lilla ön Anatoms sydvästra sida, efter drygt åtta dygn till havs. Innan vi avseglade från Nya Zeeland skrev Ludvigs syster Elisabet* i en kommentar på bloggen att det vore roligt att se vad vi åt under en vecka till havs. Jag tog fasta på detta och har skrivit ner vad vi har ätit sedan dess. Mindre färsk fisk än vanligt blev det, eftersom de första dagarnas väder inte inbjöd till att rensning. Något som istället kompenserades av att vi hade lite fler färskvaror, så här strax efter storbunkring.

TORSDAG:
Lunch: Fried rice med räkor och gröna ärtor
Middag: Het linsgryta med selleri, kidneybönor och vitlöksbröd

FREDAG:
Lunch: Tonfiskbaguette med kokt ägg, inlagd gurka och majonnäs <
Middag: Penne med svampsås, parmesan och persilja

LÖRDAG
Lunch: Potatissallad med kapris och rökt fisk
Middag: Makaroner med stekt ägg och Bullens varmkorv (näst sista burken)

SÖNDAG:
Lunch: Tortillachips och morotsstavar, med chili-dipp och guacamole
Middag: Ris med gryta på sojastrimlor, svamp, gröna bönor, tranbär och rosmarin

MÅNDAG:
Lunch: Toast med pesto, mozzarella, parma, tomat och basilika
Middag: Spagetti carbonara med parmesan och persilja

TISDAG:
Lunch: Kex med rökt lax, färskost, tomat och rödlök
Middag: Vegetarisk lasagne med spenat och ricotta

ONSDAG:
Lunch: Bulgursallad med fetaost, äpple, kalamataoliver och rödlök
Middag: Panerad guldmakrill med kokt potatis och pepparotssås

TORSDAG:
Lunch: Wraps med tonfisksallad, kokt ägg och tartaresås
Middag: Ris och guldmakrill i saffranssås, med selleri och morot.

Däremellan har det också blivit en hel del kakor och frukt. Och frukost naturligtvis, men den är densamma nästan varje dag. Oftast mackor, ibland också flingor och frukt. Brödet bakar vi själva. Vi har ingen frys, men väl en liten kyl som rymmer cirka åttio liter färskvaror, mest ost i olika former faktiskt. Frukt, rot- och vissa grönsaker förvarar vi i nät i taket, eller inlindade i papper i mörka svala delar av båten. Och så blir det en hel del konserver och torkade varor.

Ikväll firar vi ankomsten med hembakad gasolugnsbakad pizza!

(*Elisabet driver webbshopen http://www.fikamera.se, vars nästan hela utbud av muggar, tallrikar och skålar i melamine finns ombord på Mary af Rövarhamn. Världens bästa båtporslin, som aldrig går sönder och som man dessutom blir glad av tack vare alla fina färger och mönster. Rekommenderas varmt.)

Bunkring på Kap Verde

Inte en kyldisk så långt ögat når.

Det börjar dra ihop sig. Motorn är reparerad och passadvindarna har stabiliserats. Om några dagar kastar vi loss för att korsa Atlanten, en resa som beräknas ta ungefär tre veckor. Det börjar med andra ord bli dags att bunkra mat igen.

De flesta långseglare som har varit på Kap Verde brukar rekommendera sina efterföljare att bunkra så mycket som möjligt redan på Kanarieöarna eftersom utbudet är dåligt och priserna är höga här på Kap Verde. Anledningen till detta är naturligtvis att ungefär 80 procent av maten måste importeras. Men det finns fördelar med att handla här.

Om de importerade varorna är dyra så är de varor som faktiskt produceras lokalt desto billigare. Man måste bara handla rätt grejer. Dessutom är kapverdianerna i likhet med oss på Mary af Rövarhamn sparsamma med energi (läs kyla) och utbudet är anpassat därefter.

Vi har länge irriterat oss över att man i Sverige, till skillnad från de allra flesta andra länder, verkar betrakta ägg som kylvara. Problemet med det är inte bara att affären slösar bort massor av energi på att kyla ägg i onödan. Kylda ägg måste fortsätta att vara kylda. Annars blir de dåliga. Ägg som aldrig varit kylda sägs däremot kunna hålla sig i ett år eller längre. Inte helt utan omvårdnad, man lär behöva vända på dem ibland och täcka skalet med vaselin, men ändå. Vi har dock aldrig haft anledning att lagra ägg mer än ett par månader, men det har funkat fint – även utan vaselin.

I Sverige och hela Europa är nästan alla ”färskvaror” kylvaror. Här på Kap Verde är det tvärtom. Ytterst få matvaror, inga frukter eller grönsaker, är kylvaror. Ägg, smör, margarin, mjölk, ost (inte Bregott eller Herrgårdost så klart, utan egna produkter anpassade för att inte behöva kylas). Till och med fisk säljs utan någon som helst kylning. Och det funkar faktiskt, och då är ju utgångstemperaturen ändå lite högre här än hemma.

Detta är naturligtvis något som vi på Mary af Rövarhamn välkomnar. Vårt kylskåp är väldigt litet (ca 80 liter), samtidigt som vi behöver lagra mat för väldigt långa perioder. Den stundande Atlantöverfarten beräknas ta tre veckor och en gyllene regel till havs brukar vara att ha mat och vatten för dubbelt så länge som man beräknar vara ute. Det blir mycket mat det. Hög tid att gå till marknaden med andra ord.

Läs mer om hur olika matvaror kan lagras och hur länge