marstrand

Kulturkrock II

S/Y Mary 19 kommentarer
Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

KROKEN, BOHUSLÄN. För ett tag sedan bloggade jag om västkustbornas lite aviga inställning till vanliga insjökräftor. Nu har vi upptäckt en annan märklig lokal egenhet, en mycket allvarligare sådan. Det gäller lussebullar. Dessa julens läckerheter som får komma i vilken form som helst – så länge de innehåller saffran. Mycket saffran.

Det började redan på julbasaren på Marstrandsön i november. Ludvig gick iväg för att köpa årets första glögg och lussebulle. Och vad kom han tillbaka med? Jo, en blek vetebulle i lussekattsform. Saffranen var ersatt av kardemumma. Jag kunde inte ens förmå mig att äta upp. Inte så att jag har något emot vetebröd med kardemumma i, utan för att det helt enkelt inte är en lussebulle.

Jag har nu blivit bjuden på dessa bleka lussekatter i en rad olika sammanhang. Någon gång finns båda varianterna att välja på, men kardemumma är alltid default. Så vad beror då detta på? Ja, det är ganska oklart. ”De är helt enkelt godare så”, påstår de. Inte så konstigt i sig. De har ju lärt sig fel från början, att det är så lussebullar ska smaka. Kanske är det de gamla fiskargenerna som spökar. Ett budgetalternativ helt enkelt. Oavsett, upprörande är det.

De flesta verkar uppriktigt förvånade över vår reaktion, de fattar inte grejen. ”Vaddå, har man inte kardemumma i lussebullarna där ni kommer ifrån?” Nej, vi har inte kardemumma i lussebullarna där jag kommer ifrån (Blekinge). Inte där Ludvig kommer från (Stockholm). Och inte där våra barn kommer från (Malmö). Men vem vet, det kanske finns fler konstiga kryddningsvarianter i vårt avlånga land.

Låt oss göra en undersökning.


Med detta inlägg vill vi även passa på att önska er alla en riktigt fröjdefull jul. Nästa gång tänkte jag skriva om Göteborgshumor 😉

När Mary mötte Helga

S/Y Mary 14 kommentarer
Mary i lä av Carlstens fästning.

Mary i lä av Carlstens fästning.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Jag brukar sitta på båten och jobba om dagarna, för att komma hemifrån. Men på sistone har det blåst så mycket att det varit jobbigt att vara ombord. Vår brygga är helt öppen mot sydväst, och det har visat sig vara därifrån stormarna kommer så här års. Det har ryckt och slitit i båten på ett så obehagligt sätt att jag inte har kunnat koncentrera mig på att jobba. Så jag har valt att stanna hemma istället.

Varje gång ett nytt oväder har dragit fram över kusten har jag försökt intala mig själv att det går nog bra, det där fixar Mary. Ludvig har varit där och sett till henne ibland. Medan jag har stoppat in öronpropparna, och lämnat henne i sticket. Så som bara en svikare gör. Någon som svikit en god vän, någon som alltid funnits där för dig när du behövt henne som mest.

Ja, Mary har nog känt sig lite åsidosatt på sistone. Det där huset kräver ju onekligen en hel del uppmärksamhet. Men efter en titt på väderprognosen bestämde vi oss för att det var hög tid att göra något åt situationen. Så igår jag gick med bestämda steg upp på hamnkontoret, och frågade om vi inte kunde få lägga oss i gästhamnen på Marstrandsön istället. Nu på vintern, när det ändå inte kommer några gästande båtar. Och jodå, det gick faktiskt för sig.

Eftersom det igår var enda lugna dagen på flera veckor, så vi passade på att flytta båten på en gång. Och tur var det. För imorse kom stormen Helga på besök. Vid lunchtid blåste det närmare 40 sekundmeter i byarna. Orkanstyrka, betydligt värre än prognostiserat. Vilda vågor dundrade hämningslöst in mot kusten. Från sydväst, ännu en gång. Vad som hänt om vi legat kvar vid vår gamla brygga vågar jag inte ens tänka på.

Saltvattendimman låg så tung över kusten att vi fick använda vindrutetorkarna på bilen ut till Marstrand. Färjan fick köra på tvären, och skolbarnen fick stanna inne på grund av flygande takpannor. På Ludvigs jobb flexade fönstren så mycket att de fick de stötta upp dem med balkar. Och kanske värst av allt, stora granen på Marstrandsön förlorade sin stjärna.

Och Mary då? Hur gick det för henne? Ja, en kompis som är uppfödd här ute sa att han aldrig sett så stora vågor gå in i hamnen. Så det var inte utan jag var lite orolig. När vi kom fram till färjeläget blåste det så mycket att jag behövde två händer för att få upp bildörren. Men när jag lyfte blicken kände jag lugnet sprida sig i kroppen. Det gick knappt en krusning på vattnet vid Marys nya brygga. Ja, det ryckte lite fram och tillbaka när dyningen rullade in, men båten låg helt i lä från den rasande vinden.

Jag tog färjan över.  Drog några extra tampar, satte på en kopp te och bestämde mig för att stanna ombord. Nu har vinden mojnat till mer normala 15 sekundmeter, fotogenlampan är tänd och barnen sover i sina kojer. Vi stannar ombord inatt. Ärligt talat så undrar jag ofta vad vi skulle iland och göra. När vi har det så mysigt här på vår båt. Nåja, vi svek i alla fall inte – inte när det verkligen gällde.

 

Smågastarna debuterar som föredragshållare

S/Y Mary 8 kommentarer
skolföredrag

Lovis och Otto visar sina favoritbilder från resan. (Foto: Tobias Nicander)

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Idag höll barnen och jag föredrag i Blå Salen på Marstrands Havshotell här på Koön. I publiken satt hela Marstrands skola, personal och elever. En hel sal full med härliga nyfikna barn som alla ville se och höra vad deras nya skolkamrater hittat på i sina tidigare liv som sjöfarare.

Det var första gången vi höll ett föredrag för barn, och första gången Lovis och Otto var med. De hade själva varit med och bestämt vad de ville berätta. Ja, det var lika bra. För vi vuxna snöar lätt in på reflektioner och sånt. Medan barn gillar mer konkreta saker. Som eldsprutande vulkaner, pirater, skelett, hajar och isberg.

Men det var modigt, tycker jag. Av Lovis och Otto, att ställa sig där framme på podiet och prata inför hela skolan. Pratmakaren Otto hade nog kunnat hålla hela föredraget själv. Lovis är tystare av sig, men säger å andra sidan mer genomtänkta grejer.

Så här i efterhand tror jag det hade varit bra med en rast i mitten, för alla parter. Det blev lite babbligt mot slutet. Men så kul det var. Aldrig har jag sett så många ivriga händer vifta i luften. Underbara ungar, som alla ville få svar på just sina frågor innan det var dags att hinna med färjan tillbaka till skolan.

Föredraget för barnen på Marstrands skola var ännu en aktivitet inom konceptet ”Segling på schemat”, som jag berättat om tidigare. Just idag passade vi även på att blanda upp seglingssnacket med lite historia, geografi och naturkunskap. Ingen verkade ha några invändningar.

Många av de föredrag vi håller om vår resa är på just slutna tillställningar, som idag. Innehåll och längd kan variera rätt mycket, beroende på arrangörens önskemål. Men en del är också öppna för allmänheten. Då brukar jag tipsa om dem här på sajten. Umeå, Stockholm och Nykarleby i Finland står näst på tur. Välkomna.

Läs mer om kommande föredrag här >>

När Lovis har bestämt sig

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Kulturkrock

S/Y Mary 24 kommentarer
Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. i Maine och Nova Scotia. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.