Veckans cliffhanger

Egentid i New York

Egentid i New York

Första gången filmteamet besökte oss fick jag frågan vad jag saknade mest med Sverige. Utöver familj, vänner, katten och mataffären råkade jag nämna att jag längtade efter min frisör. Det skulle jag aldrig ha gjort. För nu går mitt hår som en röd tråd genom hela tv-serien.

I förra avsnittet fick en sisådär 800 000 tv-tittare följa med mig till frisören i New York. Det kändes lite konstigt. Jag är egentligen inte särskilt fåfäng, och brukar inte ägna mitt hår någon större uppmärksamhet – utöver en klippning då och då. Men visst, det är sant. Jag erkänner. Jag har haft en enorm ångest inför varje frisörbesök under den här resan.

Det mest intressanta i sammanhanget är ändå hur mycket något så banalt som mitt hår faktiskt engagerar. I besöksstatistiken på bloggen kan man se att de inlägg jag tidigare skrivit på temat har seglat raka vägen in på topp tio – i konkurrens med mer än 500 andra inlägg.

Mitt hår har alltså lockat fler läsare än när vi ankom självaste Kurrekurreduttön. Fler än när vi blev rammade av ett mindre kryssningsfartyg, och fler än de inlägg där vi berättar om de enorma sopbälten som flyter runt på haven. Ja, till och med fler än när Ludvig såg ett UFO.

Vad intresset beror på kan jag ju bara spekulera kring. Men programmets producent gjorde nog rätt när hon valde att låta mitt hår få ta plats i tv-rutan under bästa sändningstid. Detta blev om inte annat bekräftat efter förra avsnittet när flera tittare hörde av sig för att fråga hur det gick hos frisören.

I nästa avsnitt får ni svaret. Tisdag klockan åtta alltså, i SVT1. Ett klassiskt tv-trick. Cliffhanger kallas det.

Se tidigare avsnitt av tv-serien Familjer på äventyr

Salong Mary

I trygga händer

I trygga händer

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Hur känns det nu att vara hemma?” Det frågar alla som kommer förbi för att hälsa oss välkomna hem. Och ärligt talat, jag vet inte än. Jag har inte riktigt hunnit landa, men rätt bra tror jag. Det finns onekligen en hel del fördelar med Sverige och livet här hemma. Som att kunna gå till samma frisör om och om igen.

Sol, vind och salt går hårt åt håret när man seglar, särskilt i tropikerna. Det gick väl an för Ludvig och barnen, vars blonda rufs blev blekare och finare för varje dag som gick. Men för mig har det varit värre, och mitt en gång glansiga och ganska långa bruna hår har under resans gång blivit allt gråare, kortare och mer livlöst i takt med att ångesten inför nästa frisörbesök växt sig allt starkare.

Men nu finns det åter hopp om håret. För häromdagen kom vår högst älskade och mycket efterlängtade frisör Mary hit och bjöd hela familjen på en välbehövlig välkomstklippning på bryggan. Mitt hår är åter i trygga händer. Rehabiliteringen har påbörjats och om ett år eller så har förhoppningsvis både jag och kalufsen hämtat oss från alla traumatiska frisörupplevelser ute i världen.

Tack Mary, du är bäst!

Min dansande frisör

Min dansande frisör

Monsieur Scissorhands till vänster i bilden.

Salongen är liten och enkel, skyltarna handmålade och färgglada. Stället ser egentligen inte mycket ut för världen. Men det är något som får mig att gå över gatan, öppna dörren och gå in. Plötsligt sitter jag där, i fristörstolen. Och bakom mig står en storvuxen man i äldre medelåldern, med vänligt leende och rufsigt grått hår. Vi har kommit till det där ögonblicket när jag ska tala om varför jag är där, hur jag vill bli klippt. Men han talar bara franska. Och det gör inte jag.

Jag kommer att tänka på bilden. Den jag hittat på nätet, fotot på den söta tjejen med snygga frisyren som jag la ut här på bloggen förra veckan. Jag lånar hans mobiltelefon, och letar fram bilden. Så vill jag se ut, säger jag och pekar. ”Ah, un bob. Pas de probleme,” utbrister frisören och ler stort. Sedan sätter han igång. Nej, först byter han musik. Sätter på Introt från Pulp Fiction. Sen går det fort.

Saxen flyger genom mitt hår, rörelserna är stora och yviga. Hårtestarna flyger, flera meter bort. Jag stirrar förskräckt in i spegeln. Den anspråkslösa mannen bakom mig har förvandlats till en fransk version av Edwards Scissorhands, en dansande sådan. Han klipper med hela kroppen – i takt med musiken. I två  minuter, så länge musikstycket varar. Sedan stannar han upp, lika plötsligt som han började. Utbrister ett ”Voila!” och slår ut med armarna för att presenterar sitt verk.

Jag tittar chockad på mannen i spegeln, sedan på mig själv – drar försiktigt i testarna han lämnat här och var. Försöker förstå vad som just hänt. Jag tror knappt mina ögon. Håret är spretigt och rufsigt. Lite kortare än på bilden. Men precis som jag vill ha det. ”C’est bon?” frågar han och tittar forskande på mig. Mitt chockade uttryck övergår i ett brett leende.

Sliter mitt hår

Jag är inte särskilt fåfäng. Använder sällan smink eller smycken. Och lägger inga pengar på kläder. Men om någon frågar mig vad jag saknar mest med Sverige lyder svaret: Min frisör. 

Jag vill att min frisyr ska uttrycka min personlighet, min identitet. Och det är jag beredd att betala extra för. Inte så att jag stylar, färgar eller fönar. Nej tvärtom. Jag är av åsikten att en bra frisyr inte ska behöva fixas, den ska bara falla på plats när man stiger upp på morgonen. Och det gör den, om rätt person håller i saxen.

Jag hade gått till samma frisör i tio år när vi lämnade Sverige. Och för att ni ska förstå hur viktig hon är för mig kan jag berätta att hon heter Mary. Ja, ni hör själva. Jag har döpt min båt efter min frisör. Ludvig är kanske av en annan åsikt, han menar att namnet skulle inspirerats från hans farmor med samma namn. Men nejdå, båten är döpt efter frisören. Och hur jag skulle klara mig utan henne ute i världen övergick mitt förstånd den dagen vi gav oss av.

Min oro har visat sig vara väl befogad. Vind, salt och sol sätter sina spår, och efter tio månader kunde jag inte dra ut på det längre. Jag spanade in den finaste salongen i Colombia, och på skaplig spanska berättade jag allt om min själv och min livsstil för den något förvånade frisör som fått den äran. Hon såg ut som hon lyssnade noga, sedan lyfte hon saxen och klippte med ett snabbt snitt av det hår jag sparat ihop till under fem år. Och det kan jag lova, var inte på något sätt i linje med mina instruktioner.

”Varför ser du så ledsen ut mamma?” frågade Lovis som satt i stolen bredvid. Jag svarade inte, utan stirrade mållös på kvinnan i spegeln framför mig.  Själva klippande tog mindre än fem minuter. De återstående femtio minutrarna använde hon till att föna min nya frisyr. Bakåt, uppåt. Sådär som alla colombianska skönhetsdrottningar bär sitt hår. Rikligt med hårspray fick kompensera för det faktum att jag inte har lika tjockt glansigt svart hår som de colombianska systrarna.

Jag minns att jag tog Lovis i handen efteråt, sprang gråtandes hela vägen till toaletten på andra sidan gallerian, där jag stoppade huvudet under kranen. Sedan drog jag av min dotters hårband och  samlade ihop det lilla hår jag hade kvar i två tofsar, som jag inte tog av mig förrän vi kom fram till Tahiti ett halvår senare. Det är mer än två år sedan, och jag har inte hämtat mig än. Inte håret heller för den delen.

Min nya frisyr

Min nya frisyr?

Inget av de följande frisörbesöken har varit i närheten så traumatiska som det första. Nu när jag redan är nedbruten, vingklippt, och identitetslös. Jag har accepterat mitt öde, dömd till ett liv med tofs för att dölja ännu ett misslyckande. Ett besök hos frisören är inget annat än en källa till ångest och sorg. Ett nödvändigt ont, som jag drar ut på in i det sista.

Nu är det dags igen, och den här gången tänkte jag pröva en ny strategi. Nåja, nygammal är kanske mer rätt uttryckt. När jag var tio år tog jag med mig en bild på Carola till frisören. Jag ville se ut som henne i håret. Det fungerade inte något vidare då, och jag har inga större förhoppningar den här gången heller. Men i brist på bättre idéer provar jag igen.

I morgon gäller det alltså, kl 14.00 lokal tid. Fast denna gången tänkte jag att jag skulle vandra ut ur salongen och se ut som tjejen på bilden här bredvid, istället för Carola. Hoppas det funkar. Håll tummarna.

Klicka här för att se läsa hur det gick