Sopor flyter ofta strax under ytan och är därför svåra att upptäcka.

Framför oss ligger ett långt bälte med stockar och skräp, så långt man kan se. Några stockar verkar stå lodrätt i vattnet, så bara ena änden sticker upp. Som toppen på ett isberg. Vi zickzackar oss fram mellan de största, och passar på att dra upp några guldmakrillar. De brukar hålla till kring stora flytande objekt, så också den här gången. Men vi har svårt att glädjas över fångsten. Det hela är en sorglig syn, tyvärr inte helt ovanlig.

Den här delen av Stilla havet är otroligt nedskräpad. Varje dag ser vi platspåsar, schampoflaskor och gamla sandaler flyta förbi. Sånt som inte sjunker, och aldrig bryts ner. På vissa platser samlas soporna i stora bälten, som här. Och efter en titt på fartmätaren förstår jag varför. Vi har plötsligt en dryg knops motström. Det är här den västgående strömmen längs Nya Guineas nordkust möter den ostgående från Sydostasien.

Många sjömän vittnar om liknande sopbälten runt om på de sju haven. Här på norra Stilla havet lär det flyta omkring ett sopberg lika stort som hela Amerika, som hålls på plats av två stora mötande havströmmar. Skräpet utgör inte bara en stor fara för seglare, utan även för allt djurliv i havet. Men eftersom det mesta skräpet flyter strax under ytan syns det dåligt på satellit och är svårt att fotografera. Problemet får därför mindre uppmärksamhet än det förtjänar. Det som inte syns, det finns inte …