barn ombord

PODD: Långsegla med barn

S/Y Mary 9 kommentarer

Vad tror du det pratas om när två par som båda seglat runt jorden med sina barn hamnar i samma kajuta? Ja, det är kanske inte så svårt att räkna ut. Men vill du höra med egna öron, hur det låter när Ludvig och jag, och våra fina långseglarvänner Eric och Birgitta från S/Y Ariel IV delar erfarenheter och snackar seglarminnen. Då ska du lyssna på senaste avsnittet av På Kryss-podden som spelades in ombord på Mary af Rövarhamn en mörk vinterkväll i Marstrand för inte allt för länge sedan.

Avsnittet är en dryg timme långt. För bästa effekt rekommenderar vi att du kryper ihop i soffan, drar en filt över dig och försöker föreställa dig hur du ligger gömd i en av Marys kojer och tjuvlyssnar på samtalet. Kanske kan du känna doften av fotogen och höra tamparna knarra …

Läs introduktionen till avsnittet på Pakryss.se

Ladda ner avsnittet direkt via iTunes

Vardagslyx

S/Y Mary 1 kommentar

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har varken dusch eller varmvatten ombord. Under resan badade vi oftast i havet, och här hemma använder vi hamnens duschar. Men miljön i hamnbyggnaden är steril och värmen funkar sällan som den ska. Så när barnen var små värmde vi istället vatten på spisen, och lät dem bada i en balja på salongsbordet – som i videoklippet ovan. Det kändes mer mysigt och ombonat så. Om än lite blött, och omständligt.

Jag har just insett att det här är vår sista vecka som båtboende, och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tittar på gamla videoklipp som det här. Mary af Rövarhamn har varit vårt hem i 13 år. Barnen har aldrig bott på land. Vi har uppskattat det enkla livet, friheten och närheten till varandra. Men det också lätt att romantisera om att bo på en båt. Alla mynt har två sidor. Just nu längtar hela familjen efter lite mer svängrum.

Förhoppningen är att segla upp till Marstrand direkt efter midsommar – om vädret tillåter. Väl där flyttar vi in i vårt gröna lilla hus, med varsitt rum till barnen och en alldeles egen dusch. Det kommer kännas helt obeskrivligt lyxigt.

Lördagsgodis

S/Y Mary 8 kommentarer
Otto bygger LEGO-fåglar

Otto bygger LEGO-fåglar

SANTA HELENA – BRASILIEN. Det är lördag. Och lördag betyder lördagsgodis ombord på Mary af Rövarhamn. Lovis och Otto har en liten tradition. Att varje vecka bygga en godisaffär i LEGO. Ett bygge som jag på lördagen fyller till bredden med godis. Ju större bygge desto större urval i godisaffären. Men det finns en regel, affären måste se olika ut från gång till gång.

Så här långt har godiset levererats i de mest märkliga skapelser. I allt från containerfartyg och rymdskepp, till fiskaffär och Eifeltorn. Vi har haft den här traditionen i rätt många år nu. Så det blir allt svårare att komma på något nytt. Den här gången bestämde sig barnen för att bygga en fågelholk. Men de har aldrig sett en fågelholk, inte vad de kan minnas i alla fall. Så Ludvig fick hjälpa till lite.

Det blir ofta så. Att Ludvig bygger. Medan barnen fokuserar på de mindre tillbehören: rymdgubbarna, eller fåglarna. Men de har kul. Alla tre. Han är duktig på LEGO den där Ludvig.

Gränslös kärlek

S/Y Mary 17 kommentarer
seglarkompisar

Lovis och Johannes

KOMBA, MADAGASKAR. De sågs för första gången i Panama, för mer än två år sedan. Sedan dess har de träffats på några av världens mest exotiska platser. De har surfat, klättrat och fiskat tillsammans. Letat skatter, snorklat med hajar och utforskat otaliga obebodda öar. De gillar samma saker, och har fantastiskt roligt tillsammans. Så i Thailand tog hon mod till sig. Hon friade till den snällaste, starkaste och modigaste pojken hon någonsin träffat. Och han sa ja.

Nu är de återförenade igen, på andra sidan Indiska Oceanen. Vår Lovis, och hennes sydafrikanske seglarkompis Johannes.  Och ikväll sover han över för första gången. Lycka.

Barnbåtar emellan

S/Y Mary 2 kommentarer
Krabbrace på Chagos

Krabbrace på Chagos

Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.

Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.

Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.

Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.

Kändislivets baksida

S/Y Mary 14 kommentarer

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

Den nya vågen

S/Y Mary 6 kommentarer
IMG_0241

Så här såg det ut när vi avseglade för två år sedan.

I sommar lämnar SJU andra svenska barnbåtar Sverige för att segla ut i världen. Med inte mindre än FEMTON barn ombord. En hel skolklass. Eller är det kanske ännu fler. Hur som helst, så många att det är svårt att räkna dem alla.

För att ni ska förstå hur fantastiskt detta är kan jag berätta att vi bara har mött två andra svenska båtar med barn ombord sedan vi lämnade Sverige för två år sedan. En bebis, och två lite äldre pojkar. Det är allt. Båda familjerna vände hem i Karibien. Och några andra känner vi inte till. Om man bortser från ett par säsongare i Medelhavet. Men i år rasslar det alltså till.

Vi önskar dem alla varmt lycka till. Vi vet vad som krävs för att komma iväg, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Det är så stort. Här är hela listan. Läs och njut!

Kanske finns det ännu fler svenska barnbåtar här ute på de sju haven. Som vi har missat. Skriv och tipsa. Nu ska vi fixa det sista för att avsegla mot Papua Nya Guinea. Ett nytt land, och nya äventyr. Imorgon blir det tvåårsjubileum ombord. Och om en dryg vecka räknar vi med att komma fram till Kurrekurreduttön, resan stora mål!

Lovis och Otto går i skola på Salomonöarna

S/Y Mary 4 kommentarer

Otto spelar bokstavsbingo i föreskoleklassen på Chubikopi Primary School

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. ”Men skynda på nu då pappa. Vi ska ju till skolan”, sa lilla Lovis när hon hoppade i jollen den här morgonen. Det var Lovis och Ottos tredje skoldag i Chubikopi Primary School på den lilla ön Marovo på Salomonöarna. Och hon ville inte komma för sent.

Vi brukar då och då besöka skolor ute i byarna. Dels för att lärare ofta är några av de som pratar bäst engelska. Men också för att Lovis och Otto tycker det är så roligt att se hur det går till i en riktig skola jämfört med deras egen något odisciplinerade båtskola.

För Lovis och Otto, som inte har några referenser från svensk skola, är det fullt normalt att man sitter på mattor på golvet i skolan. De brukar inte heller notera att det ibland brukar saknas det mest grundläggande saker som böcker och skrivmaterial. Men som vad som däremot inte undgick dem den här gången, var de lokala barnens fantastiska arbeten som prydde varje liten yta i taket och på väggarna i skolan här i byn.

Chubikopi skola verkar visserligen ha fler resurser än de skolor vi tidigare besökt på Vanuatu och Tonga. Alla barnen har varsin skrivbok, och det ser ut att finnas gott om papper och pennor i glada färger. De äldre barnen har till och med stolar och bänkar. Men framförallt så verkar skolan ha en otroligt hög kreativ nivå där naturmaterial används på ett inspirerande och lekfullt sätt i undervisningen.

De andra barnen kom först av sig i sitt skolarbete, för det är ju inte varje dag de får besök av vita barn. Men de underbara lärarna tog sig direkt an Lovis och Otto som de varit vilka barn som helst som kommit för att börja på deras skola. Och så fick det bli.

Snart satt Lovis med en egen skrivbok och övade plus och minus med hjälp av stora frökapslar precis som de andra barnen i hennes ålder. Och Otto fann sig snabbt tillrätta i förskoleklassen där de spelade bokstavsbingo med stenar. Och när det var dags att gå hem, ja då välkomnades de tillbaka nästa dag igen. Och igen.

De har sjungit sånger, och dansat (se videoklipp). Ritat, skrivit, räknat och lekt lekar. Tillsammans, och i sina respektive klasser. Och Lovis och Otto har hängt med förvånansvärt bra. För här i Chubikopi har man valt att introducera engelska i undervisningen redan från första året så våra barns engelskkunskaper är på ungefär samma nivå som alla de andra barnens.

När de kom hem idag visade Lovis och Otto stolt upp det arbete de fått med sig hem som minne från sitt korta gästspel på skolan. Samtidigt som de i mun på varandra berättade om allt de gjort och om deras teckningar som nu hänger på väggen i deras respektive klassrum. Teckningar som snart kommer att kompletteras med bilder från vårt besök, som vi tänkte skriva ut och skicka till skolan.

Nu har Chubikopi Primary School stängt för helgen, och det börjar bli dags för oss att segla vidare. Fulla av nya idéer, och tacksamhet för den gästfrihet och vänlighet som vi har mött här i byn. Samtidigt skäms jag vid tanken på hur jag tror att det skulle ha varit om rollerna varit ombytta, att någon härifrån var på besök i Sverige.

Ta med barnen ut på sjön!

S/Y Mary 2 kommentarer

Ta med barnen ut på sjön i sommar!

Längs vår svenska kust finns det gott om skyddade ankarvikar med små badstränder, och söta små hamnar med både lekplats och glasskiosk. Så planerar man bara noga och aldrig seglar mer än ett par timmar om dagen så brukar det gå bra att ta med barnen ut på sjön. Jodå, det är sant. Det står att läsa i varje svensk båttidning, i det årliga inslaget som uppmuntrar föräldrar att segla med sina barn.

Att segla långt med barn är inte så märkvärdigt som man skulle kunna tro. Ok, det är inte samma sak som att segla långt utan barn. Lata dagar i hängmattan kan du glömma. Och det är inte bara roligt, men inte mycket svårare än att få ihop vardagspusslet där hemma. Och absolut värt det, väl i hamn väntar belöningen. Inga är så bra på att bygga broar mellan olika kulturer som små barn, och det är en härlig känsla att se dem suga åt sig alla nya intryck.

Så för sjutton. Gillar du att segla, ta med barnen ut på sjön i sommar. Och segla så långt och så länge som alla verkar trivas ombord. Funkar det bra, ja då kan du kanske segla lite längre nästa år …

Mer om våra erfarenheter av att långsegla med barn finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.